Jag är ung, och ni är gamla.
    Därför tvekade jag
    och vågade inte säga er vad jag visste.
⁷ Jag tänkte: ”Låt åldern tala
    och de många åren lära ut vishet.”
⁸ Men det är anden i människan,
    den Väldiges andedräkt,
    som gör henne förståndig.
⁹ Det är inte bara de i hög ålder som är visa,
    inte bara gamla som vet vad som är rätt.

¹⁰ Därför säger jag: Lyssna till mig!
    Också jag vill framföra vad jag vet.
¹¹ Jag har väntat medan ni talat,
    lyssnat på ert resonemang,
när ni letat efter ord.
¹²     Jag har lyssnat uppmärksamt på er,
men ingen av er har lyckats motbevisa Job,
    ingen av er har kunnat bemöta hans argument.
¹³ Säg inte: ”Vi har funnit visheten:
    Gud, inte en människa, kan besegra honom.”
¹⁴ Han riktade aldrig sina ord mot mig,
    och jag tänker inte svara med era argument.

¹⁵ De är bestörta
    och har inget mer att komma med,
de saknar ord.
¹⁶     Ska då jag behöva vänta
när de ingenting kan säga,
    när de står där utan att kunna svara?
¹⁷ Nej, även jag vill säga mitt,
    tala om vad jag vet.
¹⁸ Jag har mycket att säga,
    och anden inom mig driver mig.
¹⁹ Mitt inre är som en vinsäck på bristningsgränsen,
    som nya vinsäckar som håller på att sprängas.
²⁰ Jag måste få tala för att få lättnad,
    jag måste få öppna min mun och ge mina svar.
²¹ Jag ska inte vara partisk mot någon,
    inte heller försöka smickra någon,
²² för smickra kan jag inte – 
    då skulle min Skapare rycka bort mig.