Job 30
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
30 Men i dag hånas jag av unga män, vars fäder jag inte skulle ha satt högre än mina fårhundar.
2 Vad har jag för nytta av deras styrka när de saknar livskraft?
3 De är märkta av hunger och har drivits ut i öknar och vildmarker.
4 Där ute lever de av gräs och rötter,
5 utstötta från samhällets gemenskap som tjuvar.
6 Nu bor de i klyftor och grottor i bergen.
7 De strövar som djur bland buskarna och tränger sig samman i snåren för att få skydd.
8 De har drivits ut ur landet, namnlösa och utan någonstans att bo.
9 Deras söner är det som nu hånar mig och gör mig till åtlöje!
10 De föraktar mig och vill inte komma i närheten av mig, och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
11 Nu när Gud har gjort mig försvarslös, som en pilbåge utan bågsträng, passar de på att förödmjuka mig.
12 De attackerar mig och lägger fällor för mig.
13 De hindrar mig på vägen och lyckas utan hjälp från andra.
14 De kommer över mig från alla håll. De rusar på mig när jag är värnlös, och hela min tillvaro ligger i ruiner.
15 Numera lever jag i skräck, utan värdighet och trygghet.
16 Livet rinner sakta ur mig, och varje dag är ett lidande.
17 Mina nätter är fyllda av smärta och gnagande oro.
18 Hela natten igenom kastar jag mig av och an.
19 Gud har mig i sitt grepp, och han tvingar mig ner i smutsen och lämnar mig där.
20 Jag ropar till dig, Gud, men du svarar mig inte. Jag står framför dig, men du vill inte ens se åt mitt håll.
21 Du har blivit grym mot mig och förföljer mig med stor makt och styrka.
22 Du kastar in mig i virvelvinden och låter stormen slita i mig.
23 Jag vet att din avsikt är att ta livet av mig.
24 Ändå väntade jag mig att någon skulle fånga upp mig i fallet. Jag hoppades på räddning och att någon skulle fatta min utsträckta hand.
25 Jag grät över dem som hade problem! Jag var bekymrad för dem som behövde hjälp!
26 Därför förväntade jag mig omtanke, men jag har bara mött elakhet. Jag har väntat på ljus, men mörker härskar.
27 Oron mal i mitt inre, och varje dag är en plåga.
28-29 Jag är mörk i skinnet, men inte av solens strålar. Jag reser mig upp och ropar på hjälp. Men jag kunde lika gärna låta bli, för man lägger inte mer märke till mina rop än till schakalers och ugglors.
30 Min hy är utan glans och flagnar av, min kropp hettar av feber.
31 Jag är nedstämd och ur mig kommer bara klagan.
Job 30
Svenska 1917
30 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Job 30
New King James Version
Job’s Wealth Now Poverty
30 “But now they mock at me, men [a]younger than I,
Whose fathers I disdained to put with the dogs of my flock.
2 Indeed, what profit is the strength of their hands to me?
Their vigor has perished.
3 They are gaunt from want and famine,
Fleeing late to the wilderness, desolate and waste,
4 Who pluck [b]mallow by the bushes,
And broom tree roots for their food.
5 They were driven out from among men,
They shouted at them as at a thief.
6 They had to live in the clefts of the [c]valleys,
In [d]caves of the earth and the rocks.
7 Among the bushes they brayed,
Under the nettles they nestled.
8 They were sons of fools,
Yes, sons of vile men;
They were scourged from the land.
9 “And(A) now I am their taunting song;
Yes, I am their byword.
10 They abhor me, they keep far from me;
They do not hesitate (B)to spit in my face.
11 Because (C)He has loosed [e]my bowstring and afflicted me,
They have cast off restraint before me.
12 At my right hand the rabble arises;
They push away my feet,
And (D)they raise against me their ways of destruction.
13 They break up my path,
They promote my calamity;
They have no helper.
14 They come as broad breakers;
Under the ruinous storm they roll along.
15 Terrors are turned upon me;
They pursue my honor as the wind,
And my prosperity has passed like a cloud.
16 “And(E) now my soul is (F)poured out because of my plight;
The days of affliction take hold of me.
17 My bones are pierced in me at night,
And my gnawing pains take no rest.
18 By great force my garment is disfigured;
It binds me about as the collar of my coat.
19 He has cast me into the mire,
And I have become like dust and ashes.
20 “I (G)cry out to You, but You do not answer me;
I stand up, and You regard me.
21 But You have become cruel to me;
With the strength of Your hand You (H)oppose me.
22 You lift me up to the wind and cause me to ride on it;
You spoil my success.
23 For I know that You will bring me to death,
And to the house (I)appointed for all living.
24 “Surely He would not stretch out His hand against a heap of ruins,
If they cry out when He destroys it.
25 (J)Have I not wept for him who was in trouble?
Has not my soul grieved for the poor?
26 (K)But when I looked for good, evil came to me;
And when I waited for light, then came darkness.
27 [f]My heart is in turmoil and cannot rest;
Days of affliction confront me.
28 (L)I go about mourning, but not in the sun;
I stand up in the assembly and cry out for help.
29 (M)I am a brother of jackals,
And a companion of ostriches.
30 (N)My skin grows black and falls from me;
(O)My bones burn with fever.
31 My harp is turned to mourning,
And my flute to the voice of those who weep.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
