Job 30
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
30 Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag,
vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar.
2 Vad har jag för nytta av deras styrka
när de saknar livskraft?
3 De är märkta av nöd och hunger
och har drivits ut i öknar och vildmarker.[a]
4 Där ute plockar de saltört bland snåren,
deras föda är ginströtter.
5 De är utstötta från samhällets gemenskap,
och man skriker till dem som till tjuvar.
6 Nu bor de i torra raviner,
i jordhålor och skrevor i bergen.
7 De skriker bland snåren
och tränger sig samman under buskarna.
8 De är ättlingar till dårar, utan namn,
utjagade ur landet.
9 Deras söner hånar mig nu,
jag blir en visa, ett ordspråk för dem.
10 De föraktar mig
och vill inte komma i närheten av mig,
och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
11 Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,
tar de avstånd från all hänsyn till mig.
12 Från höger attackeras jag av slöddret,
de lägger fällor för mig,
de banar väg för mitt fördärv.
13 De river upp min väg
och vill få mig ruinerad,
utan hjälp från andra.
14 De kommer som genom en bred bräsch,
de väller fram mellan ruinerna.[b]
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som med en vind,
min räddning försvinner som ett moln.
16 Mitt innersta töms i mig,
lidandets dagar griper tag i mig.
17 Om natten genomborras mina ben,
den gnagande smärtan finner ingen vila.
18 Kraftfullt griper han tag i min klädnad,
håller fast mig i kragen,[c]
19 kastar ner mig i smutsen,
och jag blir som stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag står upp, men du bara ser på mig[d].
21 Du vänder dig grymt mot mig
och ansätter mig med stor makt.
22 Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,
du upplöser mig i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den plats där allt levande samlas.
24 Man lyfter inte handen mot en hjälplös
som ropar på hjälp i sin nöd.
25 Grät jag inte över dem som hade problem,
var jag inte bekymrad för de fattiga?
26 Jag hoppades på det goda,
men det onda kom.
Jag väntade på ljus,
men mörkret kom.
27 Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,
lidandets dagar möter mig.
28 Jag är mörk,
men inte av solens strålar.[e]
Jag reser mig upp i folksamlingen
och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit schakalers bror
och berguvars vän.
30 Min hy är svart och flagnar av,
min kropp hettar av feber.
31 Mitt harpospel är klagan
och mitt flöjtspel gråt.
Footnotes
- 30:3 Grundtextens innebörd är osäker.
- 30:14 Grundtextens innebörd är osäker.
- 30:18 Grundtextens innebörd är osäker. Det troligaste är att ”han” syftar på Gud (se v. 20f.) men kan också översättas det och syftar då på någonting annat, t.ex. erfarenheter som beskrivs i föregående verser.
- 30:20 Enligt bl.a. en hebreisk handskrift och Vulgata: men du ser mig inte.
- 30:28 Tanken kan också vara: Jag går sörjande, utan något solsken.
Job 30
Svenska 1917
30 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Job 30
Living Bible
30 “But now those younger than I deride me—young men whose fathers are less than my dogs. 2 Oh, they have strong backs all right, but they are useless, stupid fools. 3 They are gaunt with famine and have been cast out into deserts and the wastelands, desolate and gloomy. 4 They eat roots and leaves, 5 having been driven from civilization. Men shouted after them as after thieves. 6 So now they live in frightening ravines, and in caves, and among the rocks. 7 They sound like animals among the bushes, huddling together for shelter beneath the nettles. 8 These sons of theirs have also turned out to be fools, yes, children of no name, outcasts of civilization.
9 “And now I have become the subject of their ribald song! I am a joke among them! 10 They despise me and won’t come near me, and don’t mind spitting in my face. 11 For God has placed my life in jeopardy. These young men, having humbled me, now cast off all restraint before me. 12 This rabble trips me and lays traps in my path. 13 They block my road and do everything they can to hasten my calamity, knowing full well that I have no one to help me. 14 They come at me from all directions. They rush upon me when I am down.
15 “I live in terror now. They hold me in contempt, and my prosperity has vanished as a cloud before a strong wind. 16 My heart is broken. Depression haunts my days. 17 My weary nights are filled with pain as though something were relentlessly gnawing at my bones. 18 All night long I toss and turn, and my garments bind about me. 19 God has thrown me into the mud. I have become as dust and ashes.
20 “I cry to you, O God, but you don’t answer me. I stand before you and you don’t bother to look. 21 You have become cruel toward me and persecute me with great power and effect. 22 You throw me into the whirlwind and dissolve me in the storm. 23 And I know that your purpose for me is death. 24 I expected my fall to be broken, just as one who falls stretches out his hand or cries for help in his calamity.
25 “And did I not weep for those in trouble? Wasn’t I deeply grieved for the needy? 26 I therefore looked for good to come. Evil came instead. I waited for the light. Darkness came. 27 My heart is troubled and restless. Waves of affliction have come upon me. 28-29 I am black but not from sunburn. I stand up and cry to the assembly for help. But I might as well save my breath,[a] for I am considered a brother to jackals and a companion to ostriches. 30 My skin is black and peeling. My bones burn with fever. 31 The voice of joy and gladness has turned to mourning.
Footnotes
- Job 30:28 But I might as well save my breath, implied.
Job 30
Amplified Bible, Classic Edition
30 But now they who are younger than I have me in derision, whose fathers I disdained to set with the dogs of my flock.
2 Yes, how could the strength of their hands profit me? They were men whose ripe age and vigor had perished.
3 They are gaunt with want and famine; they gnaw the dry and barren ground or flee into the wilderness, into the gloom of wasteness and desolation.
4 They pluck saltwort or mallows among the bushes, and roots of the broom for their food or to warm them.
5 They are driven from among men, who shout after them as after a thief.
6 They must dwell in the clefts of frightful valleys (gullies made by torrents) and in holes of the earth and of the rocks.
7 Among the bushes they bray and howl [like wild animals]; beneath the prickly scrub they fling themselves and huddle together.
8 Sons of the worthless and nameless, they have been scourged and crushed out of the land.
9 And now I have become their song; yes, I am a byword to them.
10 They abhor me, they stand aloof from me, and do not refrain from spitting in my face or at the sight of me.
11 For God has loosed my bowstring and afflicted and humbled me; they have cast off the bridle [of restraint] before me.
12 On my right hand rises the rabble brood; they jostle me and push away my feet, and they cast up against me their ways of destruction [like an advancing army].
13 They break up and clutter my path [embarrassing my plans]; they urge on my calamity, even though they have no helper [and are themselves helpless].
14 As through a wide breach they come in; amid the crash [of falling walls] they roll themselves upon me.
15 Terrors are turned upon me; my honor and reputation they chase away like the wind, and my welfare has passed away as a cloud.
16 And now my life is poured out within me; the days of affliction have gripped me.
17 My bones are pierced [with aching] in the night season, and the pains that gnaw me take no rest.
18 By the great force [of my disease] my garment is disguised and disfigured; it binds me about like the collar of my coat.
19 [God] has cast me into the mire, and I have become like dust and ashes.
20 I cry to You, [Lord,] and You do not answer me; I stand up, but You [only] gaze [indifferently] at me.
21 You have become harsh and cruel to me; with the might of Your hand You [keep me alive only to] persecute me.
22 You lift me up on the wind; You cause me to ride upon it, and You toss me about in the tempest.
23 For I know that You will bring me to death and to the house [of meeting] appointed for all the living.
24 However, does not one falling in a heap of ruins stretch out his hand? Or in his calamity will he not therefore cry for help?
25 Did not I weep for him who was in trouble? Was not my heart grieved for the poor and needy?
26 But when I looked for good, then evil came to me; and when I waited for light, there came darkness.
27 My heart is troubled and does not rest; days of affliction come to meet me.
28 I go about blackened, but not by the sun; I stand up in the congregation and cry for help.
29 I am a brother to jackals [which howl], and a companion to ostriches [which scream dismally].
30 My skin falls from me in blackened flakes, and my bones are burned with heat.
31 Therefore my lyre is turned to mourning, and my pipe into the voice of those who weep.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
The Living Bible copyright © 1971 by Tyndale House Foundation. Used by permission of Tyndale House Publishers Inc., Carol Stream, Illinois 60188. All rights reserved.
Copyright © 1954, 1958, 1962, 1964, 1965, 1987 by The Lockman Foundation
