Add parallel Print Page Options

Job förbannar att han blivit född

Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes:

2-3 Måtte den dag då jag föddes och den natt när jag blev till vara förbannad, sa han.

Måtte den dagen för alltid vara glömd. Låt den vara glömd till och med av Gud och höljd i evigt mörker!

Ja, låt mörkret göra anspråk på den, och låt ett svart moln skugga den!

Måtte den strykas bland årets dagar och aldrig mer räknas.

Måtte den natten vara blek och glädjelös.

Låt besvärjare förbanna den!

Låt den nattens stjärnor försvinna! Låt den vänta på ljuset men aldrig få se gryningen.

10 Förbanna den, för att den inte tillslöt min mors livmoder, för att den lät mig bli född och drabbas av allt detta elände!

11 Varför fick jag inte dö i samma ögonblick som jag föddes?

12 Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst villiga att amma mig?

13 Om jag bara hade fått dö då, skulle jag ha hållit mig tyst nu, sovit och varit stilla,

14-15 tillsammans med statsmän och kungar i all deras glans. Jag skulle få vila med rika furstar, vars slott är fulla av de dyrbaraste skatter.

16 Tänk om jag hade varit dödfödd! Tänk om jag aldrig hade andats eller hunnit se ljuset!

17 I döden upphör de onda med sin ondska, och där får de uttröttade vila.

18 Där har till och med fångarna det drägligt, utan fångvaktare som svär över dem.

19 Rika och fattiga är lika värda där, och slaven blir äntligen fri från sin herre.

20-21 Varför ska ljus och liv ges åt dem som är olyckliga och bittra, åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som längtar efter den som efter en gömd skatt?

22 Vilken underbar befrielse och vilket jubel det blir, när de slutligen når fram!

23 Varför tillåts en människa att födas, om Gud bara ger henne ett liv i hopplöshet och förtvivlan?

24 Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten.

25 Det som jag alltid varit rädd för har hänt mig.

26 Jag har ingen frid och ingen vila, men gott om bekymmer.

Job Speaks

After this, Job opened his mouth and cursed the day of his birth.(A) He said:

“May the day of my birth perish,
    and the night that said, ‘A boy is conceived!’(B)
That day—may it turn to darkness;
    may God above not care about it;
    may no light shine on it.
May gloom and utter darkness(C) claim it once more;
    may a cloud settle over it;
    may blackness overwhelm it.
That night—may thick darkness(D) seize it;
    may it not be included among the days of the year
    nor be entered in any of the months.
May that night be barren;
    may no shout of joy(E) be heard in it.
May those who curse days[a] curse that day,(F)
    those who are ready to rouse Leviathan.(G)
May its morning stars become dark;
    may it wait for daylight in vain
    and not see the first rays of dawn,(H)
10 for it did not shut the doors of the womb on me
    to hide trouble from my eyes.

11 “Why did I not perish at birth,
    and die as I came from the womb?(I)
12 Why were there knees to receive me(J)
    and breasts that I might be nursed?
13 For now I would be lying down(K) in peace;
    I would be asleep and at rest(L)
14 with kings and rulers of the earth,(M)
    who built for themselves places now lying in ruins,(N)
15 with princes(O) who had gold,
    who filled their houses with silver.(P)
16 Or why was I not hidden away in the ground like a stillborn child,(Q)
    like an infant who never saw the light of day?(R)
17 There the wicked cease from turmoil,(S)
    and there the weary are at rest.(T)
18 Captives(U) also enjoy their ease;
    they no longer hear the slave driver’s(V) shout.(W)
19 The small and the great are there,(X)
    and the slaves are freed from their owners.

20 “Why is light given to those in misery,
    and life to the bitter of soul,(Y)
21 to those who long for death that does not come,(Z)
    who search for it more than for hidden treasure,(AA)
22 who are filled with gladness
    and rejoice when they reach the grave?(AB)
23 Why is life given to a man
    whose way is hidden,(AC)
    whom God has hedged in?(AD)
24 For sighing(AE) has become my daily food;(AF)
    my groans(AG) pour out like water.(AH)
25 What I feared has come upon me;
    what I dreaded(AI) has happened to me.(AJ)
26 I have no peace,(AK) no quietness;
    I have no rest,(AL) but only turmoil.”(AM)

Footnotes

  1. Job 3:8 Or curse the sea