17 för svartaste mörker
        är morgon för dem alla,
    de är väl förtrogna
        med mörkrets fasor.

18 De är skum på vattenytan.
    Deras mark är förbannad i landet,
        ingen styr sin färd
            till vingårdarna.
19 Som torka och hetta
        slukar snövatten,
    så slukar dödsriket
        den som har syndat.
20 Modersskötet glömmer honom,
        maskar frossar på honom,
    ingen bevarar hans minne.
        Orätten bryts som ett träd.
21 Han gör illa den ofruktsamma
        som inte kan föda
    och är inte god mot änkan.

22 Men Gud rycker bort de starka
        genom sin kraft.
    När han griper in
        kan de inte vara säkra för sitt liv.
23 Han ger dem trygghet och vila,
    men hans ögon vakar
        över deras vägar.
24 (A) En kort tid är de upphöjda,
        sedan är de borta,
    de slås ner och skördas som alla,
        de vissnar som axens toppar.

25 Om det inte är så,
    vem kan visa att jag ljuger
        och göra mina ord om intet?

Read full chapter