¹⁷ Hur ofta slocknar de ogudaktigas ljus?
    Hur ofta kommer olycka över dem,
det öde Gud tilldelar dem i sin vrede?
¹⁸     Är de svaga strån, som vajar för vinden?
Förs de bort av stormen som agnar?
¹⁹     Gud sparar kanske olyckan åt hans barn.
Men han borde själv få ett straff,
    så att det känns.
²⁰ Låt honom få se sin förgörelse med egna ögon,
    dricka den Väldiges vrede.
²¹ För vad bryr han sig om sin familj när han är borta,
    när tiden han blivit tilldelad är över?

²² Men vem kan undervisa Gud,
    den suveräne domaren?
²³ En möter döden i sin krafts dagar,
    obekymrad och trygg,
²⁴ med välnärd kropp och med ben
    som bevarat saven i sin märg.
²⁵ En annan dör i den djupaste bedrövelsen
    och har aldrig upplevt något gott.
²⁶ Båda begravs i samma jord
    och äts upp av samma maskar.

²⁷ Ja, jag känner era tankar
    och era intriger för att göra mig illa.
²⁸ Ni frågar: ”Var är nu stormannens hus
    och de ogudaktigas boningar?”
²⁹ Fråga dem som färdats på vägen,
    lägg märke till deras vittnesbörd:
³⁰ Den ogudaktige skonas på olyckans dag,
    han kommer undan på vredens dag.
³¹ Vem tillrättavisar honom ansikte mot ansikte?
    Vem ger igen för vad han har gjort?
³² Han bärs till graven,
    den blir bevakad
³³ och han vilar mjukt i dalens mull.
    Alla människor följer i hans spår,
    och otaliga har gått före honom.

³⁴ Hur ska ni kunna trösta mig med er tomhet,
    när bara falskhet finns kvar av era svar?

⁷ Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig
    och grävt en fallgrop åt mig.
⁸ Låt dem drabbas av undergång
    utan att de vet om det,
fastna i sina egna nät som de lagt ut,
    falla i sin egen grop, till sin undergång.
⁹ Men jag ska jubla i Herren
    och glädja mig över hans räddning.
¹⁰ Med hela min kropp ropar jag:
    ”Herre, vem är som du?
Du räddar den svage från den starke
    och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.”

¹¹ Falska vittnen kommer emot mig.
    De frågar mig om sådant som jag inte vet något om.
¹² De lönar mig med ont för gott,
    jag är övergiven.
¹³ När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg,
    jag ödmjukade mig själv med fasta,
    men min bön återvände bara till mig.^[a]
14 Som om det varit min vän eller bror
    eller som i sorg efter en mor
    gick jag sorgklädd och nerböjd.
¹⁵ Men nu när jag själv snubblade,
    samlades de i skadeglädje.
De samlades mot mig för anfall
    utan att jag visste något.
    De hånar mig utan hejd.
¹⁶ De mobbar mig hånfullt,
    liksom de gudlösa,
    och gnisslar tänder mot mig.^[b]

¹⁷ Herre, hur länge ska du se på?
    Rädda mig från deras illgärningar,
    mitt dyrbara liv från dessa lejon!
¹⁸ Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen,
    prisa dig inför folkhopen.

¹⁹ Låt inte dem glädjas
    som utan orsak är mina fiender,
låt inte dem blinka med ögonen
    som utan anledning har hatat mig.
²⁰ Det de säger leder inte till fred,
    och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet.
²¹ De gapar mot mig och säger:
    ”Haha, det var väl vad vi skulle se!”

²² Herre, du har sett detta.
    Tig inte! Var inte långt borta från mig!
²³ Vakna, stå upp till mitt försvar,
    min Gud och Herre, skaffa mig rätt!
²⁴ Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, Herre, min Gud,
    låt dem inte få glädjas över mig.
²⁵ Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!”
    Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.”

²⁶ Låt dem skämmas och förödmjukas
    som gläder sig över min olycka,
låt dem klä sig i skam och förödmjukelse
    som förhäver sig över mig!
²⁷ Men låt alla dem få jubla av glädje
    som gläder sig över min rätt,
låt dem ständigt säga:
    ”Stor är Herren, som vill sin tjänares välgång!”

²⁸ Då ska jag vittna om din rättfärdighet,
    lovprisa dig dagen lång.