Sofars andra tal

20 Då tog Sofar från Naama till orda och sade:

Mina tankar tvingar mig att svara,
        jag är så upprörd.
Kränkande tillrättavisning
        måste jag höra,
    men mitt förstånds ande
        ger mig svar.

Vet du inte att det alltid varit så,
    ända sedan människan
        sattes på jorden,
(A) att de gudlösas jubel är kortvarigt,
    att den gudlöses glädje
        varar ett ögonblick?
(B) Även om hans förhävelse
        stiger mot himlen
    och hans huvud når till molnen,
så förgås han dock för alltid
        som sin egen träck.
    De som såg honom ska fråga:
        ”Var finns han?”
(C) Likt en dröm flyger han bort
        och ingen finner honom,
    han jagas i väg
        som en syn om natten.
(D) Ögat som såg honom
        ser honom aldrig mer,
    hans plats får inte återse honom.
10 (E) Hans barn måste gottgöra de fattiga,
    hans händer återlämna
        hans rikedom.
11 Hans ben var fulla
        av ungdomskraft,
    men de ska ligga i stoftet
        med honom.

12 Även om ondskan är söt i hans mun
    och han gömmer den
        under tungan,
13 även om han är rädd om den
        och inte vill förlora den
    utan förvarar den i sin mun,
14 så förvandlas hans föda i hans inre
    och blir till ormgift
        inom honom.
15 Den rikedom han slukat
        måste han kräkas upp,
    Gud driver ut den ur hans buk.
16 Ormgift ska han suga i sig,
    giftormens tunga ska döda honom.
17 Inga bäckar får han se,
    inget flöde av honung
        och gräddmjölk.
18 (F) Han måste återlämna
        vad han tjänat,
    han får inte njuta av det
        eller glädjas åt den rikedom
            han vunnit,
19 (G) för han slog och övergav de ringa,
    han rövade åt sig hus
        som han inte hade byggt.

20 Han känner ingen ro i sitt inre,
    han kan inte rädda sig
        genom sina ägodelar.
21 Inget kom undan hans glupskhet,
    därför ska hans framgång
        inte bestå.
22 Mitt i sitt överflöd
        ska han drabbas av nöd,
    lidande av alla slag
        ska möta honom.
23 (H) När han fyller sin buk
    ska Gud sända sin vredes glöd
        över honom,
    och den ska träffa honom som regn.
24 (I) Flyr han för vapen av järn
    ska kopparbågens pilar
        genomborra honom.
25 Drar han ut pilen från sin rygg
    och den blanka udden
        ur sin galla,
    då drabbar honom dödsångest.
26 (J) Djupt mörker väntar
        på hans ägodelar.
    En eld som ingen blåser på
        ska förtära honom,
    den ska ödelägga
        det som finns kvar i hans tält.
27 Himlarna visar hans skuld
    och jorden reser sig mot honom.
28 Allt i hans hus drivs bort
    som forsande vatten
        på vredens dag.
29 (K) Det är vad den gudlösa människan
        får av Gud,
    den lott Gud har bestämt.

Sofar håller fast vid vad han sagt

20 Sedan yttrade sig Sofar från Naama:

Mina tankar tvingar mig att svara,
    så upprörd blir jag.[a]
Jag måste höra kränkande klander,
    och mitt förnuft uppmanar mig att svara.

Inser du inte att det varit så sedan urminnes tider,
    sedan människan sattes på jorden?
De ogudaktigas jubel är kortlivat,
    den gudlöses glädje varar bara ett ögonblick.
Även om han stolt sträcker sig mot himlen
    och hans huvud når upp till molnen,
ska han ändå förgås
    och sluta på samma ställe som sin egen avföring.
De som såg honom ska undra vart han tog vägen.
    Han ska försvinna
som en flyktig dröm,
    för att inte finnas mer,
jagas iväg som en nattlig syn.
    Ögon som sett honom ska inte se honom mer,
ej heller får hans plats återse honom.
10     Hans barn måste gottgöra de fattiga,
och hans händer lämna tillbaka hans rikedom.
11     Även om hans kropp är full av ungdomskraft,
ska han läggas i stoftet.

12 Hans ondska smakar söt i hans mun,
    han gömmer den under tungan,
13 bevarar den, låter den inte försvinna,
    han håller den kvar i munnen.
14 Men hans föda förvandlas i hans inre,
    den blir till ormgift i honom.
15 Han kommer att spy ut den rikedom han slukat,
    för Gud tvingar ut den ur hans mage.
16 Han suger i sig ormgiftet
    och dödas av huggormens tunga.
17 Han får inte se floder,
    inte strömmar av honung och grädde.
18 Han måste lämna tillbaka vad han arbetat ihop,
    han får inte äta av det,
inte njuta av vad han förvärvat.
19     Han har förtryckt de fattiga,
övergett dem,
    och roffat åt sig hus som andra har byggt.

20 Han har ingen ro i sitt inre,
    han kan inte rädda sig genom sin egendom.
21 Han slukade allt han kom åt,
    och därför ska hans välstånd inte fortsätta.
22 Han ska råka i svårigheter mitt i sin välfärd,
    med full kraft drabbar olyckan honom.
23 Just när han håller på att fylla sin mage,
    ska Gud låta sin vredes glöd regna ner över honom,
låta slagen träffa honom.
24     Om han flyr från järnvapen,
genomborras han av kopparbågens pil.
25     Han drar ut den ur ryggen,
den glänsande udden ur sin galla,
    och dödsskräcken kommer över honom.
26 Hans skatter ska gå förlorade i det djupaste mörker.
    En rasande eld ska förtära honom,
ödelägga allt han har kvar i sin boning.
27     Himlen kommer att uppenbara hans skuld,
och jorden ska resa sig mot honom.
28     Hans hus spolas bort av floden,
av forsande vatten på vredens dag.
29     Detta är vad Gud tilldelar den ogudaktige,
det arv Gud har bestämt åt honom.

Footnotes

  1. 20:2 Grundtextens innebörd är osäker.

Sofars andra tal

20 Då tog Sofar från Naama till orda och sade:

Mina tankar tvingar mig att svara,
    jag är så upprörd.
Kränkande tillrättavisning måste jag höra,
men mitt förstånds ande ger mig svar.

Vet du inte att det alltid varit så,
    alltsedan människan sattes på jorden,
att de ogudaktigas jubel är kortvarigt,
att den gudlöses glädje varar ett ögonblick?
Om än hans förhävelse stiger upp till himlen
och hans huvud når till molnen,
så förgås han dock för alltid som sin egen träck.
De som såg honom skall fråga: "Var finns han?"
Likt en dröm flyger han bort,
    och ingen finner honom,
han jagas i väg som en syn om natten.
Det öga som såg honom ser honom inte mer,
hans plats får ej återse honom.
10 Hans barn måste gottgöra de fattiga,
hans händer lämna tillbaka hans vinning.
11 Hans ben, fyllda av hans ungdoms kraft,
skall ligga i stoftet med honom.

12 Om än ondskan är söt i hans mun
    och han gömmer den under sin tunga,
13 om han än är rädd om den och ej vill förlora den
utan förvarar den i sin mun,
14 så förvandlas denna föda i hans inre
och blir till ormgift inom honom.
15 Den rikedom han har slukat måste han kräkas upp,
Gud driver den ut ur hans buk.
16 Ormgift skall han suga i sig,
    giftormens tunga skall döda honom.
17 Inga bäckar skall han få se,
    inget flöde av honung och gräddmjölk.
18 Han måste lämna tillbaka vad han förvärvat,
han får inte njuta av det
    eller glädjas åt den rikedom han vunnit.
19 Ty han slog och övergav de ringa,
han rövade åt sig hus som han ej hade byggt.

20 Han känner ingen ro i sitt inre,
    han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.
21 Inget kommer undan hans glupskhet,
därför skall hans framgång ej bestå.
22 I sitt överflöd skall han drabbas av nöd,
lidande av alla slag skall möta honom.
23 När han fyller sin buk
    skall Gud sända sin vredes glöd över honom,
och den skall träffa honom likt regn.
24 Flyr han undan vapen av järn,
    skall kopparbågens pilar genomborra honom.
25 Drar han ut pilen från sin rygg
    och den blanka udden ur sin galla,
då kommer dödsskräck över honom.
26 Idel mörker väntar på hans ägodelar.
En eld som ingen blåser på skall förtära honom,
den skall ödelägga det som finns kvar i hans tält.
27 Himlarna uppenbarar hans missgärning
och jorden reser sig upp mot honom.
28 Allt i hans hus drivs bort
    som forsande vatten på vredens dag.
29 Detta är vad den ogudaktiga människan får av Gud,
den lott Gud har bestämt.

Intervention n° 2 de Tsophar

20 Tsophar de Naama prit la parole et dit:

«Mes pensées me forcent à répondre,

je bouillonne d’impatience.

J'ai entendu des reproches que je considère comme un affront.

Mon intelligence inspirera ma réplique.

»Ne sais-tu pas que depuis toujours,

depuis que l'homme a été placé sur la terre,

le triomphe des méchants a été de courte durée

et la joie de l'impie momentanée?

Même s’il s'élevait jusqu'au ciel

et si sa tête touchait les nuages,

il disparaîtra définitivement comme ses excréments

et ceux qui le voyaient diront: ‘Où est-il?’

Il s'envolera comme un rêve et on ne le trouvera plus.

Il disparaîtra comme une vision nocturne.

L'œil qui le regardait ne le regardera plus,

l'endroit qu'il habitait ne l'apercevra plus.

10 Ses fils devront solliciter la pitié des pauvres

et ses mains restitueront ce qu'il a acquis par la force. 11 La vigueur de la jeunesse qui remplissait ses membres

se couchera avec lui dans la poussière.

12 »Le mal était doux à sa bouche,

il le cachait sous sa langue,

13 il le savourait sans l'abandonner,

il le retenait au milieu de son palais,

14 mais sa nourriture se transformera dans ses intestins,

elle deviendra à l’intérieur de lui un venin de vipère.

15 Il a englouti des richesses, il les vomira:

Dieu les chassera de son ventre.

16 Il a sucé du venin de vipère,

la langue du cobra le tuera.

17 »Qu’il ne fixe plus les regards sur les ruisseaux,

sur les rivières, sur les torrents de miel et de lait caillé!

18 Il rendra ce qu'il a péniblement acquis et n'en profitera plus,

il restituera toute la fortune de son commerce et n'en jouira plus.

19 »En effet, il a opprimé et abandonné les pauvres,

il s’est approprié des maisons au lieu d’en construire.

20 Son appétit n'a pas connu de limite.

Dans son avidité, il ne laissait rien échapper,

21 rien n’était soustrait à sa voracité.

C’est pourquoi son bien-être ne durera pas.

22 Au milieu de l'abondance il sera dans la détresse,

les coups de tous les malheureux s’abattront sur lui.

23 Pour lui remplir le ventre,

Dieu enverra sur lui sa colère ardente;

il la fera pleuvoir sur lui et l’en rassasiera.

24 »S'il échappe à l’armure de fer,

l'arc de bronze le transpercera.

25 S’il arrache de son dos une flèche,

ou une lame étincelante de son ventre,

il sera en proie aux terreurs de la mort.

26 Toutes les calamités sont réservées à ses trésors.

Il sera brûlé par un feu que personne n’attise

et qui dévorera ce qui restera dans sa tente.

27 Le ciel dévoilera sa faute

et la terre se dressera contre lui.

28 Les biens amassés dans sa maison seront balayés,

ils seront emportés, le jour de la colère de Dieu.

29 Telle est la part que Dieu réserve au méchant,

tel est l'héritage que Dieu lui destine.»