Job 2
Svenska Folkbibeln 2015
Jobs andra prövning
2 (A) En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2 Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 3 Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.”
4 Åklagaren svarade Herren: ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5 (B) Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 6 (C) Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.”
7 Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8 (D) Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.
9 Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.” 10 (E) Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?”
Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.
Jobs tre vänner
11 (F) När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas[a] från Teman[b], Bildad från Shua[c] och Sofar från Naama[d]. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom.
12 (G) Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft[e] mot himlen över sina huvuden. 13 (H) Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.
Footnotes
- 2:11 Elifas Betyder ”min Gud är guld”. Jfr 1 Mos 36:11. De andra vännernas namn är svårtolkade.
- 2:11 Teman Stad i Edom sydost om Döda havet, förknippad med vishet (Jer 49:7).
- 2:11 Shua Troligen ett nordvästarabiskt stamområde (jfr 1 Mos 25:2).
- 2:11 Naama Troligen en ort i nordvästra Saudiarabien.
- 2:12 rev sönder sina mantlar och kastade stoft Sorgeritual (jfr 2 Sam 13:19, 31).
Hiob 2
Schlachter 1951
Hiob von bösen Gechwüren geplagt
2 Es kam aber ein Tag, da die Söhne Gottes sich vor dem Herrn zu stellen pflegten; da erschien unter ihnen auch der Satan, um sich vor dem Herrn zu stellen. 2 Da sprach der Herr zum Satan: Wo kommst du her? Satan antwortete dem Herrn und sprach: Vom Durchstreifen der Erde und vom Umherwandeln darauf.
3 Da sprach der Herr zum Satan: Hast du meinen Knecht Hiob beachtet? Denn seinesgleichen ist auf Erden nicht, ein so ganzer und gerader Mann, der Gott fürchtet und vom Bösen weicht; und noch hält er fest an seiner Vollkommenheit[a], obschon du mich gereizt hast, ihn ohne Ursache zu erderben.
4 Satan antwortete dem Herrn und sprach: Haut für Haut; und alles, was der Mensch hat, gibt er für sein Leben. 5 Aber strecke doch deine Hand aus und taste ihn selbst an und sein Fleisch, so wird er dir sicher ins Angesicht den Abschied geben! 6 Da sprach der Herr zum Satan: Siehe, er ist in deiner Hand; nur schone seines Lebens!
7 Da ging der Satan aus von dem Angesicht des Herrn und plagte Hiob mit bösen Geschwüren von der Fußsohle bis zum Scheitel, 8 also daß Hiob eine Scherbe nahm, um sich damit zu kratzen, und sich in den Aschenhaufen setzte.
9 Da sprach sein Weib zu ihm: Hältst du noch fest an deiner Vollkommenheit? Sage dich los von Gott und stirb! 10 Er aber sprach zu ihr: Du redest, wie ein törichtes Weib redet. Haben wir Gutes empfangen von Gott, sollten wir das Böse nicht auch annehmen?
Bei alledem versündigte sich Hiob nicht mit seinen Lippen.
Besuch der drei Freunde Hiobs
11 Als aber die drei Freunde Hiobs all das Unglück vernahmen, das über ihn gekommen war, kamen sie, ein jeder von seinem Ort, nämlich Eliphas, der Temaniter, und Bildad, der Schuchiter, und Zophar, der Naamatiter; diese kamen überein, miteinander hinzugehen, ihn zu beklagen und zu trösten[b]. 12 Und als sie von ferne ihre Augen erhoben, erkannten sie ihn nicht mehr. Da erhoben sie ihre Stimme und weinten; und sie zerrissen ein jeder sein Kleid und sprengten Staub über ihre Häupter gen Himmel. 13 Dann setzten sie sich zu ihm auf den Erdboden sieben Tage und sieben Nächte lang, und keiner redete ein Wort zu ihm; denn sie sahen, daß der Schmerz sehr groß war.
Job 2
King James Version
2 Again there was a day when the sons of God came to present themselves before the Lord, and Satan came also among them to present himself before the Lord.
2 And the Lord said unto Satan, From whence comest thou? And Satan answered the Lord, and said, From going to and fro in the earth, and from walking up and down in it.
3 And the Lord said unto Satan, Hast thou considered my servant Job, that there is none like him in the earth, a perfect and an upright man, one that feareth God, and escheweth evil? and still he holdeth fast his integrity, although thou movedst me against him, to destroy him without cause.
4 And Satan answered the Lord, and said, Skin for skin, yea, all that a man hath will he give for his life.
5 But put forth thine hand now, and touch his bone and his flesh, and he will curse thee to thy face.
6 And the Lord said unto Satan, Behold, he is in thine hand; but save his life.
7 So went Satan forth from the presence of the Lord, and smote Job with sore boils from the sole of his foot unto his crown.
8 And he took him a potsherd to scrape himself withal; and he sat down among the ashes.
9 Then said his wife unto him, Dost thou still retain thine integrity? curse God, and die.
10 But he said unto her, Thou speakest as one of the foolish women speaketh. What? shall we receive good at the hand of God, and shall we not receive evil? In all this did not Job sin with his lips.
11 Now when Job's three friends heard of all this evil that was come upon him, they came every one from his own place; Eliphaz the Temanite, and Bildad the Shuhite, and Zophar the Naamathite: for they had made an appointment together to come to mourn with him and to comfort him.
12 And when they lifted up their eyes afar off, and knew him not, they lifted up their voice, and wept; and they rent every one his mantle, and sprinkled dust upon their heads toward heaven.
13 So they sat down with him upon the ground seven days and seven nights, and none spake a word unto him: for they saw that his grief was very great.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Copyright © 1951 by Geneva Bible Society