10 (A) Jag är trött på livet,

    jag vill släppa fram
    min klagan,
        jag talar i min själs bitterhet.
Jag vill säga till Gud:
        Fördöm mig inte.
    Låt mig veta varför du anklagar mig.
Gläds du åt att förtrycka,
        att förkasta dina händers verk
    och låta ditt ljus skina
        över de gudlösas rådslag?
(B) Har du ögon som en varelse av kött,
    ser du så som människor ser?
Är dina dagar
        som en människas dagar,
    dina år som en mans levnadstid?
Du letar ju efter min skuld
    och söker min synd,
du som vet att jag är oskyldig
    och att ingen kan rädda ur din hand.

(C) Dina händer har format mig
        och gjort varje del av mig,
    och ändå vill du fördärva mig!
(D) Tänk på hur du formade mig
        som lera,
    och nu låter du mig bli stoft igen!
10 Du hällde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som ost.
11 Du klädde mig med hud och kött
    och vävde mig samman
        av ben och senor.
12 (E) Liv och nåd gav du mig,
    din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta
    – jag vet att du tänkte så –
14 att om jag syndade,
    skulle du vakta på mig
    och inte lämna min skuld ostraffad.
15 Ve mig om jag är skyldig!
    Men är jag oskyldig
        kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
    för jag fylls av skam
        och ser mitt lidande.
16 (F) Och höjde jag huvudet
        skulle du jaga mig som ett lejon
    och åter visa din förunderliga
        makt mot mig.
17 Du skulle föra fram
        nya vittnen mot mig
    och låta mig känna
        din vrede mer och mer,
    du skulle sända här efter här
        mot mig.
18 (G) Varför tog du mig ut ur moderlivet?
    Om jag ändå hade dött
        innan något öga såg mig!
19 Om jag ändå aldrig varit till,
    utan förts från moderlivet
        till graven!
20 (H) Min tid är kort.
    Låt mig vara, lämna mig i fred
        så att jag får en stund av glädje
21 innan jag går bort
        för att aldrig komma tillbaka,
    till mörkrets
        och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel
        som djupaste natt,
    till dödsskugga och förvirring
        där ljuset är som djupaste natt.

Job beklagar att han blivit född

10 Jag är trött på livet.
    Jag vill klaga öppet!
Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.
    Jag ska säga till Gud:
Döm mig inte,
    utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!
Gläds du åt att förtrycka,
    förkasta en som du själv har skapat,
samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?
    Har du en människas ögon?
Ser du som de dödliga ser?
    Är dina dagar som den dödliges,
dina år som en människas?
    Du söker ju fel hos mig,
letar efter mina synder,
    fastän du vet att jag inte är skyldig.
Det finns ingen räddning ur din hand.

Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
    och ändå bryter du ner mig.
Tänk på att du formade mig som lera.
    Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
10 Du tömde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som en ost.
11 Du klädde mig i hud och kött
    och band mig samman med ben och senor.
12 Du gav mig livet
    och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.

13 Men detta hade du i sinnet,
    jag visste dina tankar:
14 om jag syndade,
    skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
15     Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
    kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
16     Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
    och låter mig känna av din förunderliga makt.
17 Du skaffar nya vittnen mot mig,
    öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.[a]

18 Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
    Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
19 Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
    jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
20 Mina dagar är ju korta.
    Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
21     innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
22     till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.

Footnotes

  1. 10:17 Grundtextens innebörd är osäker.

Job avslutar sitt svar på Bildads första tal

10 Jag är utled på livet, jag vill släppa loss min klagan,
jag talar i min själs bedrövelse.
Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte.
Låt mig veta varför du anklagar mig.
Gläds du åt att förtrycka,
    att förkasta dina händers verk
och låta ditt ljus skina över de ogudaktigas rådslag?
Har du ögon som en varelse av kött,
ser du så som människor ser?
Är dina dagar som en människas dagar,
dina år som en mans levnadstid?
Du letar ju efter min missgärning
    och söker min synd,
du som vet att jag är oskyldig
    och att ingen kan rädda ur din hand.

Dina händer har format mig och gjort varje del av mig,
och ändå vill du fördärva mig!
Tänk på hur du formade mig som lera,
och nu låter du mig bli stoft igen!
10 Du hällde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som ost.
11 Du klädde mig med hud och kött
    och vävde mig samman av ben och senor.
12 Liv och nåd gav du mig,
    din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta
    - jag vet att du tänkte så -
14 att om jag syndade, skulle du vakta på mig
och inte lämna min missgärning ostraffad.
15 Ve mig, om jag är skyldig!
    Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.
16 Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon
och åter utföra din makts under på mig.
17 Nya vittnen mot mig skulle du föra fram
och alltmer låta mig känna din vrede.
Du skulle sända här efter här mot mig.
18 Varför tog du mig ut ur moderlivet?
Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,
19 om jag ändå aldrig hade varit till,
    utan förts från moderlivet till graven!
20 Min tid är kort,
    låt mig vara, lämna mig i fred,
så att jag får en stunds glädje,
21 innan jag går bort för att aldrig komma åter,
till mörkrets och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel som djupaste natt,
till dödsskugga och förvirring,
    där ljuset är som djupaste natt.

10 I am disgusted with my life.(A)
I will give vent to my complaint
and speak in the bitterness of my soul.
I will say to God,
“Do not declare me guilty!
Let me know why you prosecute me.
Is it good for you to oppress,
to reject the work of your hands,(B)
and favor[a] the plans of the wicked?(C)
Do you have eyes of flesh,
or do you see as a human sees?
Are your days like those of a human,
or your years like those of a man,(D)
that you look for my iniquity(E)
and search for my sin,
even though you know that I am not wicked
and that there is no one who can rescue from your power?(F)

“Your hands shaped me and formed me.(G)
Will you now turn and destroy me?
Please remember that you formed me like clay.
Will you now return me to dust?(H)
10 Did you not pour me out like milk
and curdle me like cheese?
11 You clothed me with skin and flesh,
and wove me together with bones and tendons.(I)
12 You gave me life and faithful love,
and your care has guarded my life.

13 “Yet you concealed these thoughts in your heart;
I know that this was your hidden plan:[b]
14 if I sin, you would notice,[c]
and would not acquit me of my iniquity.(J)
15 If I am wicked, woe to me!
And even if I am righteous, I cannot lift up my head.
I am filled with shame(K)
and have drunk deeply of[d] my affliction.(L)
16 If I am proud,[e] you hunt me like a lion
and again display your miraculous power against me.(M)
17 You produce new witnesses[f] against me
and multiply your anger toward me.
Hardships assault me, wave after wave.[g]

18 “Why did you bring me out of the womb?(N)
I should have died and never been seen.
19 I wish[h] I had never existed
but had been carried from the womb to the grave.(O)
20 Are my days not few? Stop it![i]
Leave me alone, so that I can smile a little
21 before I go to a land of darkness and gloom,(P)
never to return.
22 It is a land of blackness like the deepest darkness,
gloomy and chaotic,
where even the light is like[j] the darkness.”

Footnotes

  1. 10:3 Lit shine on
  2. 10:13 Lit was with you
  3. 10:14 Lit notice me
  4. 10:15 Or and look at
  5. 10:16 Lit If he lifts up
  6. 10:17 Or You bring fresh troops
  7. 10:17 Lit Changes and a host are with me
  8. 10:19 Lit As if
  9. 10:20 Alt Hb tradition reads Will he not leave my few days alone?
  10. 10:22 Lit chaotic, and shines as