Job 10
Svenska Folkbibeln
Job avslutar sitt svar på Bildads första tal
10 Jag är utled på livet, jag vill släppa loss min klagan,
jag talar i min själs bedrövelse.
2 Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte.
Låt mig veta varför du anklagar mig.
3 Gläds du åt att förtrycka,
att förkasta dina händers verk
och låta ditt ljus skina över de ogudaktigas rådslag?
4 Har du ögon som en varelse av kött,
ser du så som människor ser?
5 Är dina dagar som en människas dagar,
dina år som en mans levnadstid?
6 Du letar ju efter min missgärning
och söker min synd,
7 du som vet att jag är oskyldig
och att ingen kan rädda ur din hand.
8 Dina händer har format mig och gjort varje del av mig,
och ändå vill du fördärva mig!
9 Tänk på hur du formade mig som lera,
och nu låter du mig bli stoft igen!
10 Du hällde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som ost.
11 Du klädde mig med hud och kött
och vävde mig samman av ben och senor.
12 Liv och nåd gav du mig,
din omsorg bevarade min ande.
13 Men detta gömde du i ditt hjärta
- jag vet att du tänkte så -
14 att om jag syndade, skulle du vakta på mig
och inte lämna min missgärning ostraffad.
15 Ve mig, om jag är skyldig!
Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.
16 Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon
och åter utföra din makts under på mig.
17 Nya vittnen mot mig skulle du föra fram
och alltmer låta mig känna din vrede.
Du skulle sända här efter här mot mig.
18 Varför tog du mig ut ur moderlivet?
Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,
19 om jag ändå aldrig hade varit till,
utan förts från moderlivet till graven!
20 Min tid är kort,
låt mig vara, lämna mig i fred,
så att jag får en stunds glädje,
21 innan jag går bort för att aldrig komma åter,
till mörkrets och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel som djupaste natt,
till dödsskugga och förvirring,
där ljuset är som djupaste natt.
Job 10
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Job beklagar att han blivit född
10 Jag är trött på livet. Låt mig få klaga öppet! Jag ska tala ut om min sorg och bitterhet.
2 Jag ska säga till Gud: 'Fördöm mig inte utan skäl, låt mig få veta varför!
3 Tycker du om att förtrycka och förakta mig, en människa som du själv har skapat, samtidigt som du ler åt de ogudaktiga?
4-7 Är du lika orättvis som människor? Är ditt liv så kort att du måste jaga mig för synder som du mycket väl vet att jag inte har begått? Gör du det för att du vet att ingen annan kan rädda mig ur din hand?
8 Du har skapat just mig, och ändå bryter du ner mig.
9 Tänk på att jag är gjord av lera. Vill du nu krossa mig till lera igen?
10 Du som tömde ut mig som mjölk, att formas som när man ystar en ost.
11 Du har gett mig hud och kött och bundit mig samman med ben och senor.
12 Du gav mig livet och var så god och kärleksfull mot mig, och jag bevarades genom din omsorg.
13-14 Ändå var det hela tiden din avsikt att förgöra mig om jag syndade och att vägra mig förlåtelse för mina onda gärningar.
15 Den minsta överträdelse, och det är ute med mig! Och om jag är oskyldig räknas det inte. Jag är djupt besviken och förnedrad.
16 Om jag försöker resa mig från marken, rusar du på mig snabbt som ett lejon och gör slut på mig.
17 Gång på gång anklagar du mig och öser över mig din ständigt växande vrede och låter nya fiender anfalla mig.
18 Varför lät du mig då födas? Varför fick jag inte dö i stället?
19 Då hade jag skonats från denna fruktansvärda tillvaro. Jag skulle ha gått direkt från moderlivet till graven.
20-21 Kan du inte se hur lite tid jag har kvar? Låt mig få vara i fred, så att jag kan få ett kort ögonblick av tröst, innan jag går till mörker och dödsskugga, till landet utan återvändo,
22 till ett land så mörkt som vore det mitt i natten, ett dödsskuggans land, där förvirring råder och där det starkaste ljus är som den mörkaste natt.'
Job 10
King James Version
10 My soul is weary of my life; I will leave my complaint upon myself; I will speak in the bitterness of my soul.
2 I will say unto God, Do not condemn me; shew me wherefore thou contendest with me.
3 Is it good unto thee that thou shouldest oppress, that thou shouldest despise the work of thine hands, and shine upon the counsel of the wicked?
4 Hast thou eyes of flesh? or seest thou as man seeth?
5 Are thy days as the days of man? are thy years as man's days,
6 That thou enquirest after mine iniquity, and searchest after my sin?
7 Thou knowest that I am not wicked; and there is none that can deliver out of thine hand.
8 Thine hands have made me and fashioned me together round about; yet thou dost destroy me.
9 Remember, I beseech thee, that thou hast made me as the clay; and wilt thou bring me into dust again?
10 Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese?
11 Thou hast clothed me with skin and flesh, and hast fenced me with bones and sinews.
12 Thou hast granted me life and favour, and thy visitation hath preserved my spirit.
13 And these things hast thou hid in thine heart: I know that this is with thee.
14 If I sin, then thou markest me, and thou wilt not acquit me from mine iniquity.
15 If I be wicked, woe unto me; and if I be righteous, yet will I not lift up my head. I am full of confusion; therefore see thou mine affliction;
16 For it increaseth. Thou huntest me as a fierce lion: and again thou shewest thyself marvellous upon me.
17 Thou renewest thy witnesses against me, and increasest thine indignation upon me; changes and war are against me.
18 Wherefore then hast thou brought me forth out of the womb? Oh that I had given up the ghost, and no eye had seen me!
19 I should have been as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave.
20 Are not my days few? cease then, and let me alone, that I may take comfort a little,
21 Before I go whence I shall not return, even to the land of darkness and the shadow of death;
22 A land of darkness, as darkness itself; and of the shadow of death, without any order, and where the light is as darkness.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica