Job 6
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Job svarar Elifas
6 Då svarade Job:
2 Tänk om min sorg och bedrövelse kunde vägas!
3 Den är tyngre än havets sand, och det är därför jag talar så obetänksamt.
4 För Herren har träffat mig med sina pilar. Djupt in i mitt hjärta har han nått med deras gift. Förskräckelse från Gud har kommit över mig.
5 Inte skriker den vildåsna som har gräs att äta eller den oxe som har tillräckligt med foder.
6 Inte äter man smaklös mat utan krydda eller ett ägg utan salt.
7 Jag avstår hellre än att äta sådant som gör mig sjuk.
8-9 Tänk om Gud ville låta mig få göra det jag mest av allt längtar efter, att få dö under hans hand och bli befriad ur hans fruktansvärda grepp.
10 Det enda som ger mig tröst i all min plåga är att jag inte har förnekat den helige Gudens ord.
11 Varför har jag fortfarande kraft att uthärda? Hur kan jag ha ett sådant tålamod?
12 Är jag känslolös som en sten? Är min kropp gjord av koppar?
13 Finns det något att hoppas på, nu när framgången har tagit slut?
14 Du borde vara vänlig och barmhärtig mot en förtvivlad vän, även om han inte fruktar Herren.
15-18 Mina bröder, ni har visat er vara lika opålitliga som en bäck, som rinner fram när det är is och snö men försvinner när hettan kommer. Karavanerna viker av från vägen för att bli uppfriskade av dess vatten, men när de bara träffar på öken går de under.
19-21 När karavaner från Tema och köpmän från Saba stannar för att få vatten där, är det ute med deras hopp. På samma sätt har mitt hopp till dig gått förlorat. Du vänder dig bort från mig i skräck och vägrar att hjälpa mig.
22 Men varför? Har jag någonsin bett dig om den minsta tjänst? Har jag bett om några gåvor?
23 Har jag någonsin bett dig om hjälp?
24 Allt jag begär är att få ett förnuftigt svar, sedan ska jag vara tyst. Tala om för mig vad jag har gjort för fel!
25-26 Det är smärtsamt att höra sanningen, men din kritik är inte byggd på fakta. Tänker du döma mig bara för att jag helt plötsligt ropade ut min nöd i ren desperation?
27 Det vore som att kasta lott om ett hjälplöst, föräldralöst barn eller som att sälja en vän.
28 Titta på mig! Skulle jag kunna ljuga dig rakt i ansiktet?
29 Sluta med att utgå från att jag är skyldig, för jag är rättfärdig. Var inte så orättvis!
30 Skulle inte jag veta skillnaden mellan rätt och orätt? Skulle jag inte erkänna, om jag hade syndat?
Job 6
Svenska 1917
6 Då tog Job till orda och sade:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica