Job 39
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
39 Kan du jaga upp byten åt lejoninnan för att stilla lejonungarnas hunger,
2 där de ligger i sina hålor eller väntar bland savannens snår?
3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar skriker till Gud om hjälp och drivna av hunger försöker kravla sig ur boet?
4 Vet du hur stengeten gör när den föder sina ungar, och har du sett hjorten kalva?
5-6 Vet du hur många månader de går havande, innan det är dags för dem att lägga sig ner och föda sina ungar och bli av med sin tunga börda?
7 Deras ungar växer upp på de öppna fälten. Sedan lämnar de sina föräldrar och kommer aldrig mer tillbaka till dem.
8 Vem är det som förvildar vildåsnan, vem knöt upp det rep som band henne?
9 Jag har gett henne hedmarken och saltslätterna att bo på.
10 Hon skrattar åt stadens buller och slipper pådrivarens rop.
11 Bergskedjorna är hennes betesmark. Där söker hon efter allt som är grönt.
12 Skulle vildoxen kunna bli din trogne tjänare? Skulle han stanna vid din krubba om natten?
13 Skulle du kunna använda honom framför plogen? Skulle han dra harven åt dig?
14 Vågar du lita på honom och hans styrka?
15 Vill du låta honom avgöra var han ska arbeta? Kan du sända ut honom att hämta säden till tröskning på logen?
16 Strutsen flaxar glatt med sina vingar, men hennes fjädrar kan inte jämföras med storkens.
17 Hon lägger sina ägg i sanden att värmas av solen
18 och tänker inte på att någon kan trampa på dem och krossa dem eller att djur kan äta upp dem.
19 Hon struntar i sina ungar precis som om de inte var hennes egna och frågar inte efter om de så skulle dö,
20 för Gud har skapat henne utan förstånd och förnuft.
21 Men så snart hon reser sig upp för att springa, överträffar hon den snabbaste ryttare.
22 Har du gett hästen hans styrka eller klätt hans hals med den yviga manen?
23 Är det du som lärt honom löpa, att hoppa över hinder och att sätta sig i respekt med sitt frustande?
24-26 Han skrapar med hoven i marken och gläds över sin styrka. I strid är han orädd och flyr inte. Pilkogret slår mot hans sida bredvid blixtrande spjut och lans.
27 Rasande skrapar han med hovarna i marken och rusar in i striden när stridssignalen ljuder.
28 Vid trumpetstöten frustar han till. Han känner på långt håll när det ligger strid i luften. Han gläder sig åt stridslarmet och befälhavarens rop.
29 Känner du till hur det kommer sig att falken flyger högt där uppe och breder ut sina vingar mot söder?
30-31 Är det på din befallning som örnen flyger där uppe och bygger sitt näste högt uppe bland klipporna? Där bor han, och klippan är hans fästning.
32 Därifrån spanar han in sitt byte på långt håll.
33 Hans ungar frossar på blod, för där det slagna ligger där finns örnen.
34 Herren fortsatte:
35 Vill du fortfarande diskutera med den Allsmäktige? Eller tänker du sluta? Har du som kritiserar Gud några svar att komma med?
36 Då svarade Job Gud:
37 Jag är ingenting, hur skulle jag kunna finna några svar? Jag sätter händerna för munnen och tiger.
38 Jag har redan sagt för mycket.
Job 39
Svenska 1917
39 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).
34 Så svarade nu HERREN Job och sade:
35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36 Job svarade HERREN och sade:
37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica