Job 24-28
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Job anser att Gud är orättvis
24 Varför fastställer den Väldige inte tider för sin dom?
Varför får inte de gudfruktiga se honom handla?[a]
2 Gränsstenar flyttas
och fårhjordar blir stulna,
3 den faderlöses åsna leds bort
och änkans oxe tas i pant.
4 De behövande knuffas bort från vägen,
de svaga i landet tvingas gömma sig.
5 Som vildåsnor i öknen går de dit,
sliter för sin föda,
och ödemarken ger mat åt deras barn.[b]
6 De samlar foder på fältet,
plockar och rensar rent i den ogudaktiges vingård.
7 Om natten ligger de nakna i kylan
utan något att skyla sig med.
8 De blir genomvåta av skurarna från bergen
och trycker sig mot klippan för att få skydd.
9 Ett faderlöst barn slits från sin mors bröst,
och den fattiges spädbarn tas som pant.
10 De måste gå omkring nakna, utan kläder,
och de tvingas bära kärvar medan de är hungriga.
11 De tvingas pressa olivolja bland stenar
och trampa vinpressen medan de lider av törst.[c]
12 De döendes jämmer hörs från staden.
De sårade ropar på hjälp,
och ändå anklagar inte Gud någon för att ha handlat fel.
13 Det finns de som gör uppror mot ljuset,
som inte känner till dess vägar
eller håller sig till dess stigar.
14 När inget dagsljus finns,
stiger mördaren upp
för att döda fattiga och nödlidande,
och på natten kommer han som en tjuv.
15 Äktenskapsbrytaren inväntar skymningen,
han tänker: ”Ingen får se mig!”
och döljer sitt ansikte.
16 De bryter sig in i husen om nätterna
och stänger in sig på dagen,
för de vill inte veta av ljuset.
17 Den mörka natten är deras morgon,
och de blir vänner med mörkrets fasor.[d]
18 Men de är som skum på vattenytan,
deras mark är förbannad
och ingen går till vingårdarna.
19 Som torka och hetta slukar snön och smältvattnet,
så slukar dödsriket syndaren.
20 Modersskötet glömmer honom,
maskarna äter honom,
ingen minns honom längre,
och ondskan faller som ett träd.
21 Han har utnyttjat den barnlösa,
och änkan har han inte gett någon hjälp.
22 Gud släpar bort de starka genom sin makt,
när han reser sig
får de frukta för sina liv.
23 Han kan låta dem känna sig trygga och säkra,
men hans blick följer dem.
24 För en kort tid är de upphöjda,
men snart är de borta,
de slås ner,
skördas som alla andra,
vissnar som sädesax.
25 Så är det.
Är det någon som kan påstå att jag ljuger,
eller motbevisa det jag säger?
Bildad talar för tredje gången
25 Bildad från Shuach svarade:
2 Makten och fruktan tillhör Gud.
Han skapar frid i höjden.
3 Vem kan räkna hans skaror?
Över vem går inte hans ljus upp?
4 Hur kan en människa vara rättfärdig inför Gud,
en av kvinna född vara ren?
5 Inte ens månen är klar i hans ögon,
ej heller är stjärnorna i sin glans rena för honom,
6 hur mycket mindre då en människa,
som bara är ett kryp, en mask!
Job svarar
26 Då svarade Job:
2 Vilket stöd du är för den svage,
en räddande arm för den kraftlöse!
3 Vilka råd du har gett den okloke,
och vilket stort förnuft du har visat!
4 Vem har hjälpt dig att finna alla dessa ord,
och vems ande talar genom dig?
5 De dödas andar[e] bävar,
liksom de djupa vattnen och alla som bor däri.
6 Dödsriket ligger naket inför honom,
avgrunden är blottad.
7 Han spänner ut sin boning över tomma intet
och hänger upp jorden på ingenting.
8 Han samlar vattnet i molnen,
men skyarna brister inte av tyngden.
9 Han döljer sin tron[f],
sveper in den i sina moln.
10 Han drar en gräns runt vattenytan,
och en gräns för ljus och mörker.
11 Himlens pelare darrar,
de skräms av hans tillrättavisning.
12 Med sin makt rör han upp[g] havet,
med sin vishet krossar han Rahav.
13 Av hans andedräkt blir himlen klar,
och hans hand genomborrar den snabba ormen.
14 Detta är bara en liten glimt av allt det han gör,
en stilla viskning om honom.
Vem kan då förstå hans allmakts dån?
Jobs slutliga försvarstal
27 Job fortsatte sitt tal:
2 Så sant som Gud lever,
han som har berövat mig min rätt,
den Väldige, som har bedrövat min själ,
3 så länge jag har liv i mig,
och medan min ande från Gud ännu är i mig,
4 ska mina läppar inte tala något ont
och min tunga inte ljuga.
5 Jag kommer aldrig att hålla med om att ni har rätt.
Ända till min död ska jag hävda min oskuld.
6 Jag håller fast vid min rättfärdighet,
jag släpper den inte.
Mitt samvete ska inte anklaga mig för något så länge jag lever.
7 Må min fiende stå som ogudaktig
och min motståndare som orättfärdig.
8 Men vilket hopp har den gudlöse,
när hans liv skärs av,
när Gud berövar honom livet?
9 Kommer Gud att lyssna till hans klagan
när nöden kommer över honom?
10 Finner han sin glädje i den Väldige?
Kan han ropa till Gud när som helst?
11 Jag ska undervisa er om Guds kraft
och inte dölja den Väldiges vägar.
12 Ni har själva sett det.
Varför då allt detta meningslösa prat?
13 Detta är det öde som väntar den ogudaktige,
det arv våldsmannen får av den Väldige:
14 Hur många barn han än får kommer de alla att dö genom svärd,
hans avkomlingar ska aldrig ha tillräckligt att äta.
15 De som överlever honom kommer att dö av pest,
och inga änkor håller någon dödsklagan.
16 Om han än öser upp silver som vore det grus
eller samlar kläder som lerhögar,
17 kommer allt detta att tillfalla den rättfärdige,
och den oskyldige får ta hand om hans silver.
18 Hans hus är som en mals kokong,
som en hydda byggd av en väktare.
19 Nu går han till sängs rik, men sedan inte mer.
När han slår upp sina ögon igen är allt borta.
20 Fasor övermannar honom som en flod,
och stormen rycker bort honom i natten.
21 Östanvinden för bort honom,
sveper iväg honom från hans plats.
22 Den kastar sig mot honom utan förbarmande,
och han måste fly för dess kraft.
23 Man klappar hånfullt i händerna
och visslar åt honom från den plats där han bott.
Vishetens tal [h]
28 Det finns gruvor med silver
och platser där guld renas,
2 man gräver fram järn ur jorden
och smälter koppar ur malm.
3 Människan sätter en gräns för mörkret,
tränger in sig i det yttersta djupet,
till stenen i den svartaste natten.
4 Långt från människoboningar spränger man schakt,
där ingen går svingar man sig över avgrunden,
långt borta från människor.[i]
5 Jorden som ger föda
förvandlas där nere som av eld.
6 Safirer kommer från dess stenar,
och guldklimpar finns i gruset.
7 Ingen rovfågel känner till den dolda stigen,
den kan inget falköga upptäcka.
8 Inget stolt rovdjur har någonsin trampat på den,
inget lejon har gått där.
9 Men människan kan ge sig på den hårda klippan
och vända berggrunden ut och in.
10 Hon spränger tunnlar in i klipporna
och ser med egna ögon alla slags dyrbara skatter.
11 Hon dämmer upp vattenströmmar
och för upp i ljuset det som var dolt.
12 Men var kan man finna visheten?
Var finns insiktens boning?
13 Hon vet inte dess boplats[j],
och man finner den inte i de levandes land.
14 ”Här finns den inte”, säger djupet,
och havet svarar: ”Inte heller här finns den.”
15 Visheten kan inte köpas för guld,
och silver kan inte vägas för betalning för den,
16 inte heller kan den köpas för guld från Ofir
eller för dyrbar onyx eller safir.
17 Den är värdefullare än guld och kristall,
den kan inte bytas ut mot juveler infattade i guld.
18 Korall och kristall kan inte nämnas,
och visheten är mer värd än rubiner.
19 Topas från Kush kan inte mäta sig med den,
och inte heller kan den köpas med renaste guld.
20 Varifrån kommer då visheten?
Var bor förmågan att förstå?
21 Den är gömd för allt levande,
inte ens fåglarna i skyn kan se den.
22 Avgrunden och döden säger:
”Vi har bara hört ryktas om den.”
23 Bara Gud känner vägen till den,
han vet var dess boning är.
24 Hans blick når jordens ändar,
han ser allt under himlen.
25 Han vägde upp vinden,
han bestämde måtten för vattnen.
26 Han gav regnet dess lagar
och visade blixten dess väg.
27 Han såg då på visheten,
granskade den,
ställde fram den och utforskade den.[k]
28 Och han sa till människan:
”Att frukta Herren är vishet,
och att fly det onda är förstånd.”
Footnotes
- 24:1 Grundtextens innebörd är osäker.
- 24:5 Grundtextens innebörd är osäker.
- 24:11 Grundtextens innebörd är osäker.
- 24:17 Grundtextens innebörd är osäker.
- 26:5 Det hebreiska ordets betydelse är vag; syftar på något svagt, klent, matt, skuggliknande, men kan också härledas till jättestammen refaéerna (1 Mos 15:20). Bl.a. Septuaginta och Vulgata har tolkat det som att jättarna bävar.
- 26:9 Det hebreiska ordet kan också syfta på fullmånen.
- 26:12 ”Rör upp” kan också översättas stillar.
- 28:0 Eftersom talets abstrakta och reflekterande ton inte stämmer överens med någon av personerna, antas det vara ett stycke som står utanför dialogen. Dess funktion är att överbrygga och binda ihop dialogen med de följande grupperna av tal.
- 28:4 Grundtextens innebörd är osäker.
- 28:13 Eller värde, som ordet ofta översätts.
- 28:27 Grundtextens innebörd är osäker.
Job 24-28
Svenska 1917
24 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
2 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;
3 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.
4 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
5 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
6 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
7 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.
8 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
9 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
10 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.
11 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
12 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
13 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.
14 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.
15 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
16 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
17 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
18 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
19 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.
20 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
21 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»
22 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
23 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.
24 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
25 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
25 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Hos honom är väldighet och förskräckande makt, hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.
3 Vem finnes, som förmår räkna hans skaror? Och vem överstrålas ej av hans ljus?
4 Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud eller en av kvinna född kunna befinnas ren?
5 Se, ej ens månen skiner nog klart, ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;
6 huru mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken!
26 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
5 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
6 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.
7 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
8 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
9 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
10 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
11 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
12 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
14 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
27 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
28 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
4 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
6 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
9 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
15 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
16 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
19 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
20 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
21 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
22 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
23 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
24 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
25 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
26 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
27 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.