¹⁷ Hur ofta slocknar
        de gudlösas lampa?
    Hur ofta drabbar dem olycka,
        plågor som Gud i vrede
            tilldelar dem?
^18 (A) Hur ofta blir de som halm för vinden,
    som agnar som stormen för bort?
^19 (B) Ni säger:
    ”Gud sparar hans straff
        till barnen.”
    Låt honom straffa honom själv,
        så att han får känna det.
^20 (C) Låt den gudlöse få se sitt fall
        med egna ögon,
    låt honom få dricka
        den Allsmäktiges vrede.
²¹ Frågar han efter sin familj
        när han är borta,
    när hans månaders antal är slut?

^22 (D) Kan någon lära Gud förstånd,
    han som dömer över de högsta?
²³ Den ene dör i sin krafts dagar,
    helt sorglös och trygg.
²⁴ Hans kärl är fulla av mjölk,
    och märgen i hans ben
        har bevarat sin saft.
²⁵ Den andre dör med bedrövad själ,
    utan att ha smakat det goda.
^26 (E) Tillsammans ligger de i stoftet,
    med förruttnelsens maskar
        över sig.

²⁷ Se, jag känner era tankar
    och era lömska planer mot mig.
²⁸ Ni frågar:
    ”Vad blev det av stormännens hus,
        av tälten där de gudlösa bodde?”
²⁹ Har ni inte frågat dem som har rest,
    lyssnar ni inte
        till deras vittnesbörd?
³⁰ Den onde skonas på olyckans dag,
    han räddas undan vredens dag.
³¹ Vem säger honom rakt i ansiktet
        hur han lever,
    vem straffar honom
        för vad han har gjort?
³² När han har förts till graven
    vakar man vid gravkullen.
³³ Dalens mylla är ljuvlig för honom,
    alla människor följer honom
        och otaliga har gått före honom.
^34 (F) Hur tom är inte trösten ni ger mig.
    Era svar är bara bedrägeri.

^9 (D) Min själ ska jubla i Herren
    och glädjas över hans frälsning.
¹⁰ Varje ben i min kropp ska säga:
        "Herre, vem är som du?
    Du räddar den svage
        från hans överman,
    den svage och fattige
        från den som plundrar honom."

^11 (E) Falska vittnen träder fram,
    de frågar mig om saker jag inte vet.
^12 (F) De lönar mig med ont mot gott,
    min själ är övergiven.

^13 (G) Men jag gick i sorgdräkt
        när de var sjuka,
    jag späkte min själ med fasta
        och bad med böjt huvud^[a].
¹⁴ Jag gjorde som för min vän,
        som för min bror,
    jag gick sorgklädd och böjd
        som när man sörjer sin mor.

^15 (H) Men när jag faller
        gläder de sig och gaddar ihop sig,
    uslingar jag inte känner
        gaddar ihop sig mot mig.
    De river i mig utan uppehåll.
^16 (I) Bland gudlösa som hånar
        för en kaka bröd^[b]
    gnisslar de tänder mot mig.

^17 (J) Herre, hur länge ska du se på?
    Befria min själ från deras härjningar,
        mitt dyrbara liv från lejonen.
^18 (K) Jag ska tacka dig
        i den stora församlingen,
    prisa dig bland mycket folk.

^19 (L) Låt inte mina svekfulla^[c] fiender
        få triumfera över mig,
    låt inte dem som hatar mig
        utan orsak
    få blinka med ögonen.
²⁰ Det är inte frid de talar,
    de tänker ut svekfulla ord
        mot de stilla i landet.
^21 (M) De spärrar upp sina gap mot mig,
    de säger: "Haha, haha!
        Vi har sett det med egna ögon!"

^22 (N) Du ser det, Herre.
    Var inte tyst, Herre,
        var inte långt från mig.
^23 (O) Vakna, res dig till mitt försvar,
    ta dig an min sak,
        min Gud och Herre!
^24 (P) Döm mig efter din rättfärdighet,
        Herre min Gud!
    Låt dem inte triumfera över mig,
²⁵ låt dem inte få säga i sina hjärtan:
        "Haha! Precis som vi ville!"
    Låt dem inte få säga:
        "Vi slukade honom!"
^26 (Q) Låt alla som gläds åt min olycka
        få skämmas och blygas,
    låt dem som förhäver sig över mig
        kläs i skam och vanära.

^27 (R) Men låt dem som unnar mig min rätt
        få jubla och glädjas,
    låt dem alltid få säga:
        "Herren är stor,
            han unnar sin tjänare frid!"
^28 (S) Då ska min tunga
    förkunna din rättfärdighet,
        ditt lov dagen lång.

^13 (A) Där ligger förbrytarna fallna,
    nerslagna så att de inte kan resa sig.