Add parallel Print Page Options

Job ber om tröst och uppmuntran

16 Då svarade Job:

Jag har hört allt det här förut. Så dåliga ni är på att trösta mig.

Ska ni aldrig sluta upp med ert pladder? Vad är det som får er att fortsätta?

Men kanske jag hade gjort detsamma om våra roller varit ombytta. Jag skulle ha kunnat spy ut min kritik mot er och skaka på huvudet åt er!

Nej, så är det inte! Jag skulle uppmuntra, trösta och hjälpa er. Jag skulle försöka lindra er sorg.

Men nu får jag ha min egen sorg kvar, hur mycket jag än försvarar mig. Inte heller hjälper det om jag vägrar att tala,

för Gud har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig.

Jag är bara skinn och ben - som ett bevis på min synd, säger ni.

Gud hatar mig och sliter sönder min kropp i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och väntar på att utsläcka det lilla liv som finns kvar i mig.

10 Mina 'tröstare' har öppnat sina glupande käftar för att sluka mig. De slår mig på kinden. Ovännerna sammangaddar sig mot mig.

11 Gud har överlämnat mig åt syndare, i de ogudaktigas hand.

12 Jag levde lugnt och stilla, tills han bröt ner mig. Han har tagit mig i nackskinnet och krossat mig i stycken och sedan hängt upp mig som sin måltavla.

13 Hans bågskyttar omger mig, och de låter sina pilar vina, så att marken blir våt av blodet från mina sår.

14 Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare.

15 Här sitter jag i mitt säcktyg med ansiktet i smutsen.

16 Mina ögon är röda av gråt, och döden har märkt mina ögonlock.

17 Ändå är jag oskyldig och min bön uppriktig.

18 Du jord, sug inte upp mitt blod! Låt det protestera å mina vägnar.

19 Redan nu har jag ett vittne till min oskuld där i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga.

20 Mina vänner gör mig till åtlöje, men jag utgjuter mina tårar inför Gud

21 och ber att han ska lyssna till mig, som vän vädjar till vän.

22 Snart ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.

16 Därefter tog Job till orda och sade:

Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.