15 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

² Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

³ Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

⁴ Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

⁵ Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

⁶ Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

⁷ Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

⁸ Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

⁹ Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

¹⁰ Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

¹¹ Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

¹² Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

¹³ i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

¹⁴ Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

¹⁵ Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

¹⁶ huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

¹⁷ Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

¹⁸ vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

¹⁹ ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

²⁰ Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

²¹ Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

²² Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

²³ Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

²⁴ Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

²⁵ Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

²⁶ han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

²⁷ han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

²⁸ han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

²⁹ Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

³⁰ Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

³¹ I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

³² I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

³³ Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

³⁴ Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

³⁵ Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.