”Det är jag, som talar i rättfärdighet,
    den som har makt att rädda.”

² Varför är dina kläder så röda,
    som om du hade trampat en vinpress?

³ ”Jag har ensam trampat vinpressen.
    Ingen från folken hjälpte mig.
Jag trampade dem i min vrede,
    stampade ner dem i min förbittring.
Deras blod stänkte på mina kläder
    och fläckade ner hela min dräkt.
⁴ Jag hade tänkt ut en hämndens dag,
    mitt befrielseår hade kommit.
⁵ Jag såg mig om,
    men det fanns ingen som ville hjälpa.
Det förvånade mig att ingen ville ge stöd.
    Då blev min egen styrka min räddning
    och min vrede mitt stöd.
⁶ Jag trampade folken i min vrede,
    lät dem bli druckna av min förbittring
    och lät deras blod rinna ner till marken.”

⁷ Jag vill berätta om Herrens nåd,
    prisa Herren för allt han har gjort för oss,
all hans godhet mot Israels folk,
    som han visat i sin barmhärtighet och nåd.
⁸ Han sa:
    ”De är mitt folk,
barn som aldrig sviker.”
    Så blev han deras räddare.
⁹ Han delade all deras nöd,
    och hans ansiktes ängel räddade dem.
I sin kärlek och i sitt medlidande befriade han dem,
    lyfte upp dem och bar dem under alla tider som gått.
¹⁰ Men de gjorde ändå uppror
    och bedrövade hans heliga Ande.
Därför blev han deras fiende
    och stred mot dem.

¹¹ Då kom hans folk ihåg forna tider
    och tänkte på Mose:
Var finns han som ledde dem genom havet,
    herden för hans hjord?
Var finns han
    som sände sin heliga Ande bland dem,
¹² han, lät sin härliga makt gå vid Moses högra sida,
    han som klöv vattnen framför dem
och för evigt gjorde sig ett namn,
¹³     han som ledde dem fram genom djupen?
Som hästen på ett öppet fält
    gick de framåt utan att snava.
¹⁴ Likt boskap som leds ner i dalen,
    så förde Herrens Ande dem till vila.
Så ledde du ditt folk
    för att göra dig ett härligt namn.

¹⁵ Se ner från himlen,
    från din heliga och härliga boning.
Var finns din lidelse och din makt?
    Ditt medlidande och din barmhärtighet har du dragit tillbaka.
¹⁶ Du är ju vår far.
    Även om Abraham inte vet om oss
    och Israel inte känns vid oss,
så är du, Herre, ändå vår far,
    sedan urminnes tider har du hetat vår befriare.
¹⁷ Varför låter du oss gå vilse från dina vägar, Herre,
varför har du förhärdat våra hjärtan,
    så att vi inte fruktar dig?
Vänd tillbaka för dina tjänares skull,
    de stammar som är din arvedel.
¹⁸ För en kort tid fråntog våra fiender ditt heliga folk dess egendom,^[a]
    våra fiender trampade ner din helgedom.
¹⁹ Vi har blivit som de som du aldrig härskat över,
    som de som inte har uppkallats efter ditt namn.