⁴ Lyssna på mig, mitt folk,
    hör noga på, mitt folk!
Från mig ska lagen utgå,
    min rätt ska vara ett ljus för folken.
⁵ Min rättfärdighet närmar sig,
    min frälsning är på väg.
Mina armar ska skaffa rätt åt folken.
    Fjärran länder ska vänta på mig
och hoppas på min makt.
⁶     Se upp mot himlen
och ge akt på jorden där nere.
    Himlen ska försvinna som rök,
jorden ska nötas ut som en klädnad
    och dess invånare dö som mygg.
Men min räddning ska vara i evighet.
    Min rättfärdighet ska aldrig svika.

⁷ Hör på mig, ni som känner rättfärdigheten
    och som gömmer min lag i era hjärtan!
Var inte rädda för människors hån,
    frukta inte deras förolämpningar.
⁸ Mal ska äta dem som kläder
    och larver äta dem som ylle.
Men min rättfärdighet varar för evigt,
    och min räddning i alla kommande generationer.”

⁹ Vakna, vakna,
    klä dig med styrka, du Herrens arm!
Vakna upp som i forna dagar,
    i gångna tider.
Var det inte du som slog Rahav i stycken,
    du som genomborrade havsodjuret?
¹⁰ Var det inte du som torkade ut havet,
    det stora djupets vatten,
och gjorde en väg i havsdjupet
    där det befriade folket kunde gå över?
¹¹ De som Herren friköpt ska återvända
    och komma till Sion med jubel,
krönta med evig glädje.
    De får fröjd och glädje,
sorg och suckan flyr.

¹² ”Jag, jag är den som tröstar er.
    Varför är du rädd för dödliga människor,
    de som bara är som gräs?
¹³ Varför glömmer du Herren, din Skapare,
    han som spände upp himlen
    och lade jordens grund?
Du lever i ständig skräck
    för förtryckarens vrede.
Han står redo att förgöra dig,
    men vad blir det av förtryckarens vrede?
¹⁴ Snart blir fången befriad.
    Han ska inte dö och läggas i graven,
    inte heller ska han sakna bröd.
¹⁵ Jag är Herren, din Gud,
    som rör upp havet,
så att vågorna dånar,
    han som heter härskarornas Herre.
¹⁶ Jag har lagt mina ord i din mun
    och gömt dig i min skyddande hand,
jag spände upp himlen
    och lade jordens grund,
och till Sion sade jag:
    ’Du är mitt folk.’ ”

¹⁷ Vakna, vakna,
    res dig Jerusalem,
du som av Herrens hand
    fått dricka hans vredes bägare,
tömma berusningens bägare i botten,
    den som fick dig att ragla.
¹⁸ Ingen av de söner hon fött
    kunde leda henne,
ingen av dem hon fostrat
    kunde ta henne vid handen.
¹⁹ Dubbel olycka har blivit ditt öde –
    vem kan trösta dig? –
förödelse och undergång, hungersnöd och svärd.
    Vem^[a] kan ha medlidande med dig?
²⁰ Dina söner har dukat under
    och ligger på gatorna,
som antiloper fångade i nät,
    som berusade av Herrens vrede
och din Guds straff.

²¹ Men hör nu här, du plågade,
    du som är berusad, fast inte av vin.
²² Så säger din Herre, Herren, din Gud,
    som försvarar sitt folk:
”Jag tar ur din hand denna bägare
    som fick dig att ragla.
Du ska inte längre behöva dricka ur den,
    ur min vredes bägare.
²³ Jag ska sätta den bägaren
    i händerna på dem som plågade dig
och sa till dig:
    ’Lägg dig, så att vi kan gå över dig.’
De gjorde din rygg till mark
    och till en gata att gå på.”