Som en storm som drar över Negev,
    så kommer det från öknen,
från det skrämmande landet.

² En fruktansvärd syn har visats för mig:
    Förrädare förräder,
härjare härjar.
    Gå till anfall, Elam!
Till belägring, Medien!
    Jag gör slut på all klagan.

³ Därför skakar hela min kropp av smärta,
    ångesten är över mig, som när en kvinna ska föda.
Jag blir förstummad av vad jag hör
    och förtvivlad över vad jag ser.
⁴ Mitt hjärta slutar nästan att slå,
    jag darrar av rädsla.
Skymningen som jag förut längtade efter
    har blivit en fasa för mig.

⁵ Man dukar bord,
    lägger ut underlag,
äter och dricker.
    Res er, furstar!
Smörj era sköldar!

”Gå och sätt ut en vakt
    som kan rapportera vad han ser.
⁷ När han ser hästdragna vagnar,
    ryttare på åsnor och kameler
måste han vara högst beredd.”

”Här står jag hela tiden,
    dag efter dag i vakttornet, Herre,
natt efter natt stannar jag på min post.
⁹     Men nu kommer det någon,
en trupp i vagn bakom hästar!”
    Den som svarade sa:
”Det har fallit, Babylon har fallit,
    och alla dess avgudar ligger krossade på marken.”

¹⁰ Mitt folk ligger söndertröskat på marken!
    Vad jag har hört från härskarornas Herre, Israels Gud,
har jag förkunnat för er.

Någon ropar till mig från Seir:
    ”Vakt, händer det något med natten?
    Vakt, händer det något med natten?”
¹² Vakten svarar:
    ”Morgonen kommer,
men också natten.
    Fråga gärna, och kom tillbaka och fråga igen!”

Ni karavaner från Dedan
    ska slå läger i Arabiens vildmark.
¹⁴ Möt de törstande med vatten,
    ni som bor i Tema,
för ut mat till flyktingarna!
¹⁵     De flyr undan draget svärd
och spänd båge,
    undan krigets fasor.

² ”Förkunna bland folken,
    låt det höras,
höj banéret och ropa ut,
    tig inte, säg:
’Babylon ska intas,
    Bel står med skam
och Marduk krossas.
    Avgudarna står med skam
och belätena krossas.’
³     För ett folk från norr anfaller
och ödelägger landet
    så att ingen kan bo där längre.
Både människor och djur flyr bort.

⁴ Då, på den tiden,
    säger Herren,
ska Israels folk komma vandrande
    tillsammans med Judas folk
och gråtande söka Herren, sin Gud.
⁵     De ska fråga efter Sion
och vända blicken ditåt.
    De ska komma och förena sig med Herren
i ett evigt förbund som aldrig ska glömmas.

⁶ Mitt folk har varit förlorade får.
    Deras herdar har fört dem vilse
och fått dem att irra omkring bland bergen.
    De strövade från berg till höjd
och glömde sin egen viloplats.
⁷     Alla som råkade på dem
slukade dem,
    och deras fiender sa:
’Vi är oskyldiga,
    för de har syndat mot Herren,
rättfärdighetens betesmark,
    Herren, sina förfäders hopp.’

⁸ Fly från Babylonien,
    lämna kaldéernas land.
Gå som bockar som leder hjorden.
⁹     Nu ska jag resa upp en här av väldiga folk
från landet i norr och leda den mot Babylon.
    De gör sig redo för strid,
norrifrån ska det erövras.
    Deras pilar är som en skicklig hjältes,
som inte vänder tillbaka med oförrättat ärende.
¹⁰     Kaldéen ska bli plundrat
tills alla har fått tillräckligt med byte, säger Herren.

¹¹ Ni är glada och jublar,
    ni som plundrar min arvedel.
Ni hoppar som kvigor på tröskplatsen
    och frustar som hingstar.
¹² Er mor ska få stå med stor skam,
    hon som födde er ska bli vanärad.
Hon ska bli det minsta bland folken,
    en vildmark och ett torrt ökenland.
¹³ På grund av Herrens vrede
    ska det vara obebott
och bli till ett ensligt ödeland.
    Alla som far förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser dess förödelse.

¹⁴ Förbered er för strid mot Babylon,
    från alla sidor, ni bågskyttar!
Skjut mot det, spara inte på pilarna,
    för det har syndat mot Herren.
¹⁵ Höj segerrop mot det från alla sidor!
    Man ger upp!
Tornen faller, murarna rasar.
    Detta är Herrens hämnd.
Hämnas på Babylonien,
    gör mot henne som hon själv har gjort!
¹⁶ Förinta ur Babylonien den som sår
    och den som brukar skära i skördetiden.
Undan förtryckarens svärd
    ska var och en återvända till sitt eget folk
och fly till sitt eget land.

¹⁷ Israel är som ett vilsegånget får,
    jagat av lejon.
Den förste att sluka det var kungen av Assyrien,
    och sedan krossade Nebukadnessar,
kungen av Babylonien, dess ben.”

”Jag ska straffa den babyloniske kungen och hans land,
    precis som jag straffade den assyriske kungen.
¹⁹ Men jag ska leda Israel tillbaka till dess betesmarker.
    Det ska gå i bet på Karmel och Bashan
och äta sig mätt på Efraims berg och i Gilead.
²⁰     Då, på den tiden, säger Herren,
ska man söka efter Israels skuld,
    men den ska inte finnas mer, och Judas synder
ska inte heller gå att finna,
    för jag ska förlåta dem som jag har skonat.

²¹ Anfall Meratajims land
    och invånarna i Pekod.^[a]
Döda dem! Vig dem åt förintelse! säger Herren.
Gör så som jag har befallt dig!
²²     Det är stridslarm i landet,
en stor förödelse.
²³     Ack, bräckt och krossad
är den slägga som slog hela världen!
Babylons öde väcker stor fasa bland folken.
²⁴ Jag gillrade en fälla för dig, Babylon,
    och du greps innan du hann märka något.
Man fann dig och tillfångatog dig,
    därför att du satt dig upp mot Herren.
²⁵ Herren har öppnat sitt vapenförråd
    och tagit fram sin vredes vapen,
för Herren, härskarornas Herre,
    har ett verk att utföra i kaldéernas land.
²⁶ Ja, gå emot det från fjärran!
    Bryt upp dess förråd!
Samla allting i en hög och vig det åt förintelse!
    Lämna ingenting kvar av det.
²⁷ Döda alla dess tjurar,
    för dem till slakt!
Ve dem! Deras tid är inne,
    tiden för deras straff.
²⁸ Lyssna till dem som flyr,
    de som tar sig ut ur Babyloniens land
för att i Sion berätta
    om Herrens, vår Guds, hämnd,
hämnden för hans tempel.

²⁹ Dra samman bågskyttar mot Babylon,
    av alla som kan spänna en båge.
Omringa det från alla håll,
    så att ingen kan fly!
Ge igen för alla hennes ogärningar,
    gör så mot henne som hon själv har gjort,
för hon har satt sig upp mot Herren, Israels Helige.
³⁰     Därför faller de unga männen på gatorna,
och alla hennes soldater stupar den dagen, säger Herren.
³¹ Jag står dig emot, du högmodiga,
    säger Herren, härskarornas Herre,
för nu är tiden för mitt straff inne för dig!
³²     Den högmodige stapplar och faller,
och ingen reser honom upp.
    Jag ska tända en eld i hans städer,
som ska bränna upp allt som finns där omkring.”

”Folket i Israel är förtryckt,
    och folket i Juda likaså.
Alla de som tagit dem till fånga håller dem fast
    och vägrar att låta dem gå.
³⁴ Men deras befriare^[b] är mäktig.
    Hans namn är härskarornas Herre.
Han ska försvara dem
    och låta landet få ro,
men han ger oro åt Babylons invånare.

³⁵ Svärd mot kaldéerna,
    säger Herren,
mot Babylons invånare
    och dess furstar och visa män!
³⁶ Svärd mot spåmännen,
    de ska stå där som dårar!
Svärd mot dess hjältar,
    de ska bli förskräckta!
³⁷ Svärd mot dess hästar och vagnar
    och mot alla främlingar där inne,
de ska bli som kvinnor!
    Svärd mot dess skatter,
de ska rövas bort.
³⁸     Torka^[c] över dess vatten,
de ska torka ut!
    För detta är avgudarnas land,
de dyrkar skräckens beläten som besatta.

³⁹ Därför ska ökendjur och hyenor bo där,
    och berguvar ha sitt tillhåll där.
Aldrig mer ska någon bo där.
    Det ska ligga övergivet från generation till generation.
⁴⁰ Så som Gud ödelade
    Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger Herren,
så ska ingen bo där,
    ingen vistas där mer.

⁴¹ Se, ett folk kommer från norr,
    en stor nation och många kungar reser sig
från jordens yttersta ändar.
⁴²     De är beväpnade med båge och lans.
De är grymma och obarmhärtiga.
    De låter som havets dån,
på sina hästar drar de fram,
    rustade för strid,
mot dig, dotter Babylon!
⁴³     När kungen av Babylonien hör ryktet om dem
står han där handfallen.
    Han grips av ångest,
som en kvinna som ska föda barn.
⁴⁴     Se, likt ett lejon som kommer från Jordandalens
täta snår till grönskande betesmarker
    ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
Vem är den utvalde som jag ska utse för detta?
    För vem är lik mig, och vem kan ställa mig till svars?
Vilken herde kan utmana mig?”^[d]

⁴⁵ Hör därför vad Herren har planerat för Babylon
    och tänkt ut mot kaldéernas land:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
    betesmarkerna ska förfäras över dem.
⁴⁶ Jorden bävar vid ropet om Babylons fall.
    Ett rop hörs bland folken.

”Jag ska väcka upp
    en våldsam storm mot Babylon
och mot Lev Kamajs invånare.^[e]
2     Jag ska sända främlingar till Babylonien,
för att tröska det och rensa landet.
    De ska komma från alla håll
på olyckans dag.
³     Bågskytten ska spänna sin båge
och brösta sig i sitt pansar.^[f]
    Skona inte dess unga män,
vig hela dess här åt förintelse.
⁴     Slagna ska de falla i kaldéernas land,
genomborrade på dess gator.
⁵     Israel och Juda har inte övergetts
av sin Gud, härskarornas Herre,
    men deras land är fyllt med skuld
mot Israels Helige.

⁶ Fly från Babylonien!
    Spring för livet,
så att straffet för deras synd inte drabbar er också!
    För nu är tiden inne för Herrens hämnd,
han ska ge igen för vad de gjort.
⁷     Babylon var en guldbägare i Herrens hand,
den gjorde hela jorden drucken.
    Folken drack dess vin
och därför blev de som galna.
⁸     Men plötsligt har Babylon fallit och krossats.
Gråt över det!
    Hämta balsam för dess sår,
kanske kan det läkas.

⁹ ’Vi har försökt bota Babylon,
    men hon kunde inte botas.
Lämna henne! Låt oss ge oss av
    var och en till sitt land,
för domen över Babylon når upp till himlen,
    den räcker ända upp till skyarna.’

¹⁰ ’Herren har skaffat rättvisa för oss.
    Kom, låt oss berätta i Sion
vad Herren, vår Gud, har gjort.’

¹¹ Vässa pilarna,
    ta upp sköldarna!^[g]
Herren har uppviglat de mediska kungarna,
    eftersom hans plan är att förgöra Babylon.
Detta är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.
¹²     Höj banéret mot Babylons murar!
Skärp bevakningen!
    Sätt ut vakter,
arrangera bakhåll!
    För Herren ska genomföra
vad han beslutat
    och talat mot Babylons invånare.
¹³ Du som bor vid många vatten
    och är rik på många skatter:
nu har slutet kommit för dig,
    tiden är inne för dig att bli avklippt.
¹⁴ Härskarornas Herre har svurit vid sig själv:
    Jag ska fylla dig med människor,
som med en svärm av gräshoppor,
    och de ska höja ett segerrop mot dig.

¹⁵ Han gjorde jorden i sin makt
    grundade världen i sin vishet,
och med sin kunskap spände han ut himlarna.
¹⁶     När han låter sin röst höras
dånar himlens vatten,
    han får molnen att stiga upp
från jordens ände.
    Han sänder blixtar med regnet
och för ut vinden ur dess förråd.

¹⁷ Varje människa står där som en dåre,
    utan förstånd.
Guldsmeden har svikits av sin gudabild,
    för hans gjutna avgudar är falska
och inget liv finns i dem.
¹⁸     De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje.
När de granskas förintas de.
¹⁹     Men sådan är inte han, Jakobs andel.
Han har format allt,
    också sin arvedels stam.
Härskarornas Herre är hans namn.

²⁰ Du är min hammare och mitt stridsvapen.
    Med dig krossar jag folk,
med dig förintar jag riken,
²¹     med dig krossar jag häst och ryttare,
med dig krossar jag vagn och kusk,
²²     med dig krossar jag man och kvinna,
med dig krossar jag gammal och ung,
    med dig krossar jag yngling och jungfru,
²³ med dig krossar jag herde och hjord,
    med dig krossar jag bonde och oxar,
med dig krossar jag ståthållare och styresmän.

²⁵ För se, jag har vänt mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren,
du hela jordens fördärvare.
    Jag ska lyfta min hand mot dig,
dra ner dig från klipporna och göra dig till ett förbränt berg.
²⁶     Från dig ska ingen ta
vare sig hörnsten eller grundsten,
    för du ska läggas öde för all framtid, säger Herren.
²⁷ Höj ett banér på jorden,
    stöt i horn bland folken!
Avskilj folken till strid mot Babylon,
    sammankalla rikena mot det,
Ararat, Minni och Ashkenas,
    och utse en befälhavare mot det!
Skaffa fram hästar
    som svärmar av gräshoppor!
²⁸ Avskilj folken till strid mot det, Mediens kungar,
    deras ståthållare och alla landets styresmän
och alla de områden som de härskar över.
²⁹     Jorden darrar och bävar,
för allt som Herren har planerat
    mot Babylonien låter han nu ske:
Att ödelägga landet Babylonien
    så att ingen kan bo där.
³⁰ Dess krigare strider inte längre.
    De sitter i sina fästningar,
de har förlorat sin kraft
    och blivit som kvinnor.
Man har satt eld på bostäderna
    och krossat bommarna.
³¹ Löpare följer efter löpare
    budbärare efter budbärare,
från alla håll,
    med rapporter till kungen av Babylonien
att hela hans stad är intagen,
³²     flodövergångarna är erövrade,
sumpmarkerna^[h] brinner
    och armén har gripits av panik.”

”Dotter Babylon är som en stampad tröskplats,
    och snart ska tröskningen börja.”

³⁴ ”Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
    har uppslukat mig
och tömt ut mig,
    han har ställt undan mig som ett tomt kärl.
Han har svalt mig som ett havsodjur,
    fyllt sin buk med mina läckerheter
    och sedan kastat ut mig.
³⁵ Må det våld som drabbat mig
    komma över Babylon,”
        säger Sions invånare,
    ”må mitt blod komma över Kaldéens invånare,”
        säger Jerusalem.

”Jag ska vara din försvarare
    och åta mig att utkräva hämnd för din räkning.
Jag ska låta Babylons hav torka ut,
    dess källa sina.
³⁷ Babylon ska bli en ruinhög,
    ett tillhåll för schakaler,
en kuslig ödemark där ingen kan bo.
³⁸ De ryter tillsammans som lejon,
    morrar som lejonungar.
³⁹ Men jag ska ordna en fest för dem
och få dem att dricka sig så fulla
    att de blir medvetslösa
och aldrig mer vaknar ur sin sömn, säger Herren.
⁴⁰ Jag ska leda dem till slakt,
    som lamm, baggar och bockar.

⁴¹ Ack! Sheshak^[i] har fallit,
    det som var hela världens stolthet har erövrats.
Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken!
⁴² Babylon har dränkts av havet,
    översvämmats av brusande vågor.
⁴³ Dess städer har lagts öde,
    och blivit ett torrt ökenland
där ingen kan bo
    och som ingen ens passerar.
⁴⁴ Jag straffar Bel i Babylon
    och drar upp allt ur hans gap
som han har slukat.
    Folken ska inte längre strömma till honom.
Också Babylons murar faller.

⁴⁵ Ge er av därifrån, mitt folk!
    Fly för livet,
undan Herrens flammande vrede.
⁴⁶     Men grips inte av panik,
låt er inte skrämmas av rykten som hörs i landet.
    För ett rykte kommer det ena året,
ett annat året därpå, rykten om våld i landet
    och om härskare som står mot härskare.
⁴⁷ Det ska komma en tid
    när jag ska straffa Babylons avgudar.
Hela landet ska få stå med skam
    och alla ligga där döda.
⁴⁸ Himmel och jord och allt som finns där
    ska jubla över Babylons fall,
när förgörarna anfaller norrifrån, säger Herren.

⁴⁹ Babylon måste falla
    för alla deras skull som dödats i Israel,
så som dödade har fallit
    över hela jorden för Babylons skull.
⁵⁰ Ni som lyckats undkomma svärdet,
    ge er av! Stanna inte kvar!
Kom ihåg Herren i fjärran land,
    tänk på Jerusalem!”

⁵¹ ”Vi är vanärade, vi blir hånade,
    skam täcker våra ansikten,
för främlingar har trängt in
    i de heliga platserna i Herrens hus.”

⁵² ”Den tiden ska komma, säger Herren,
    då jag ska straffa Babylons avgudar,
och över hela landet ska de sårade klaga.
⁵³     Även om Babylon nådde upp till himlen
och gjorde sig en hög och ointaglig befästning,
    så skulle förgörarna från mig ändå nå dit, säger Herren.

⁵⁴ Klagorop hörs från Babylon,
    förödelsen i kaldéernas land är stor.
⁵⁵ Herren förstör Babylon,
    han tystar ner dess väldiga larm.
Vågorna brusar som stora vatten,
    de låter sitt dån höras.
⁵⁶ Förgöraren kommer mot Babylon.
    Hjältarna tas till fånga,
    och deras bågar krossas.
För Herren är en hämndens Gud,
    han vedergäller fullt ut.
⁵⁷ Jag ska låta dess furstar, visa män,
    ståthållare, styresmän och soldater dricka sig så druckna
att de faller i en evig sömn för att aldrig vakna upp igen,
    säger Konungen, vars namn är härskarornas Herre.”

”Babylons breda mur
    ska jämnas med marken
och dess höga portar ska brännas upp.
    Folken har slitit ut sig för ingenting,
deras mödor har bara blivit bränsle åt lågorna.”