På en natt är Ar-Moab ödelagt och förstört.
På en natt är Kir-Moab ödelagt och tystat.
² Han går upp till sitt tempel,
    till Dibon och upp på offerhöjderna
för att gråta.
    Över Nebo och Medeba jämrar sig Moab,
alla huvuden där är rakade,
    alla skägg avskurna.
³ På deras gator har man svept sig i säcktyg.
På deras tak och på deras torg
    jämrar sig alla, medan tårarna rinner.
⁴ Hesbon och Eleale höjer klagorop,
    det hörs ända till Jahas.
Därför jämrar sig Moabs krigare,
    deras själ våndas i dem.

⁵ Mitt hjärta sörjer över Moab.
    Flyktingarna därifrån flyr till Soar,
till Eglat-Selisija.
    Under gråt stiger man upp på Halluhits höjd,
på vägen till Horonajim höjs klagorop över förstörelsen.
⁶ Ty Nimrims vatten blir torr ödemark,
gräset torkar bort, brodden vissnar,
    inget grönt finns kvar.
⁷ Återstoden av sina ägodelar,
    sina sparade tillhörigheter,
bär man därför bort över Pilträdsbäcken.
⁸ Klagoropen ljuder runt om i Moabs land.
Deras jämmer når till Eglajim,
    deras klagan till Beer-Elim.
⁹ Ty Dimons vatten är fulla av blod,
    men ännu mer skall jag låta komma över Dimon:^[a]
ett lejon för den som undkommer från Moab
och för dem som finns kvar i landet.