Jeremia fängslas

37 Nebukadnessar, kungen i Babylon, utsåg inte Konja, kung Jojakims son, till ny kung i Juda. I stället valde han Sidkia, Josias son.

² Men varken kung Sidkia, dennes ämbetsmän eller folket som var kvar i landet lyssnade till vad Herren sa genom sin profet Jeremia.

³ Trots detta skickade kung Sidkia Jehukal, Selemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till Jeremia med uppmaningen att han skulle be för dem.

⁴ Jeremia hade då ännu inte blivit fängslad utan kunde komma och gå som han ville.

⁵ När besked kom att Faraos armé hade lämnat Egypten för att komma och befria det belägrade Jerusalem, drog sig babylonierna bort från Jerusalem för att möta egyptierna.

⁶ Då sände Herren detta budskap till Jeremia:

⁷ Herren, Israels Gud, säger: Säg till kungen i Juda, som skickade efter dig för att fråga mig vad som skulle hända: Faraos armé, som var på väg att undsätta er, ska fly tillbaka till Egypten!

⁸ Babylonierna kommer tillbaka för att belägra Jerusalem och bränna ner staden till grunden.

⁹ Låt inte lura er att tro att babylonierna gett sig i väg för gott.

¹⁰ Även om ni lyckas slå hela den babyloniska armén, så att det bara finns en handfull överlevande, sårade och kvar i sina tält, ska de ändå stappla ut och besegra er och förvandla denna stad till en brinnande fackla!

¹¹ När den babyloniska armén drog ut för att strida mot Faraos armé,

¹² lämnade Jeremia Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta i anspråk den mark han hade köpt.

¹³ Men i Benjaminsporten blev han gripen av en vaktpost, som anklagade honom för att gå över till babylonierna. Vakten som arresterade honom hette Jiria och var son till Selemja och sonson till Hananja.

¹⁴ Det är inte sant, utbrast Jeremia. Jag har ingen tanke på att göra något sådant!Men Jiria ville inte höra på honom, utan tog med honom till stadens styresmän.

^15-16 De blev rasande på Jeremia, piskade honom och satte honom i arrest i sekreteraren Jonatans hus, som hade byggts om till fängelse. Jeremia fick stanna en lång tid där i en fängelsehåla,

¹⁷ men till slut skickade kung Sidkia bud efter honom. I enrum frågade kungen honom om han nyligen fått något budskap från Herren. Ja, det har jag, svarade Jeremia. Du ska bli besegrad av kungen i Babylon!

¹⁸ Sedan frågade Jeremia varför han blivit fängslad: Vad har jag egentligen gjort, som förtjänar detta? Vad är det för brott jag har begått? Tala om för mig vad jag har gjort mot dig, dina ämbetsmän eller mot folket?

¹⁹ Var är de profeter som påstått att kungen i Babylon inte skulle komma tillbaka?

²⁰ Lyssna, min herre och min kung! Jag ber dig, skicka inte tillbaka mig till fängelset, för då kommer jag att dö där.

²¹ Då befallde kung Sidkia att Jeremia inte skulle föras tillbaka till fängelsehålan. Han fördes i stället till fängelsegården. Man gav honom bröd varje dag, så länge det fanns något kvar i staden.

Jeremia befrias

38 Men när Sefatja, Mattans son, Gedalja, Pashurs son, Jukal, Selemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde att Jeremia hade sagt till folket

² att alla som blev kvar i Jerusalem skulle dö genom svärd, hunger eller sjukdom, men att alla som överlämnade sig till babylonierna skulle få leva

³ och att staden verkligen skulle bli intagen av kungen i Babylon,

⁴ gick de till kungen och sa: Ers Majestät, den mannen måste dö. Sådant prat undergräver moralen både hos de få soldater vi har kvar och hos det övriga folket. Han är en förrädare.

⁵ Kung Sidkia höll med dem. Gör vad ni vill med honom, sa han. Jag ska inte hindra er.

⁶ De tog då Jeremia från fängelsecellen och sänkte med rep ner honom i en tom brunn på fängelsegården. Brunnen tillhörde Malkia, en medlem av den kungliga familjen. Det fanns inget vatten i den, men det var ett tjockt lager dy på bottnen som Jeremia sjönk ner i.

⁷ När etiopiern Ebed-Melek, en inflytelserik ämbetsman vid hovet, hörde att Jeremia fanns i brunnen,

⁸ rusade han ut till Benjaminsporten där kungen befann sig.

⁹ Ers Majestät, dessa män som sänkte ner Jeremia i brunnen har hela tiden behandlat honom mycket illa, sa han. Jeremia kommer att dö av hunger nu när nästan allt bröd i staden är slut.

¹⁰ Kungen befallde då Ebed-Melek att ta med sig trettio män och dra upp Jeremia så att han inte skulle dö.

¹¹ Ebed-Melek samlade alltså trettio män och gick till ett förråd i palatset, där kläder som inte längre användes förvarades. Där fick han tag i en del gamla trasor och kasserade mantlar, som han tog med till brunnen och sänkte ner till Jeremia.

¹² Ebed-Melek ropade ner till Jeremia: Lägg trasorna under armarna, så du inte gör dig illa på repet. När Jeremia var klar

¹³ drog de upp honom och ledde honom bort till fängelsegården, där han fick stanna tills vidare.

¹⁴ En dag skickade kung Sidkia bud efter Jeremia och ville träffa honom vid en av ingångarna till templet.Det är något jag vill fråga dig om, men försök inte slingra dig! sa kungen.

¹⁵ Jeremia sa: Om jag säger dig sanningen, kommer du att döda mig. Och om jag ger dig ett gott råd kommer du inte att lyda det.

¹⁶ Kung Sidkia lovade då inför Gud den Allsmäktige, sin Skapare, att inte döda Jeremia eller överlämna honom åt de män som var ute efter hans liv.

¹⁷ Då sa Jeremia till Sidkia: Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger: Om du överlämnar dig åt babylonierna ska du och din familj få leva, och staden ska inte brännas ner.

¹⁸ Men om du vägrar att kapitulera kommer babylonierna att sätta eld på staden, och du själv ska inte kunna komma undan dem.

¹⁹ Men jag är rädd för att babylonierna ska överlämna mig till de judar som gått över på deras sida, och vem vet vad de kommer att göra med mig? sa kungen.

²⁰ Jeremia svarade: Du kommer inte att hamna i deras händer, om du bara lyder Herren. Ditt liv kommer att räddas, och allt ska gå väl för dig.

^21-22 Men om du vägrar att kapitulera, har Herren sagt att alla kvinnor som finns kvar i ditt palats ska föras ut och överlämnas till officerarna i babyloniernas armé. Dessa kvinnor ska med bitterhet håna dig. 'Det är just fina vänner du har, dessa Egyptens sympatisörer

²³ Alla dina hustrur och barn ska föras ut till babylonierna, och du ska inte komma undan. Du kommer att bli tillfångatagen av kungen i Babylon, och staden kommer att bli nerbränd.

²⁴ Då sa Sidkia till Jeremia: Tala inte om för någon annan vad du har sagt till mig, för då måste du dö.

²⁵ Om mina ämbetsmän skulle få höra att jag har talat med dig, och hotar att döda dig om du inte berättar vad vi har diskuterat,

²⁶ då kan du bara säga till dem att du vädjade till mig att inte sända dig tillbaka till fängelsehålan i Jonatans hus, eftersom du trodde att du skulle dö där.

²⁷ Och mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän ämbetsmännen i staden kom till Jeremia och frågade honom varför kungen hade skickat bud efter honom. Då sa han det som kungen hade sagt, och de lämnade honom utan att ha fått reda på sanningen.

²⁸ Jeremia blev kvar som fånge i fängelsegården, till den dag då Jerusalem intogs av babylonierna.

Nebukadnessar intar Jerusalem

39 Det var i den tionde månaden under kung Sidkias nionde regeringsår, som kung Nebukadnessar och hela hans armé drog mot Jerusalem på nytt och belägrade det.

² På den nionde dagen i fjärde månaden två år senare stormade de murarna, och staden föll.

³ Alla officerare i den babyloniska armén kom in och satte sig triumferande i Mellersta porten. Nergal-Sareser var där och Samgar-Nebo, Sarsekim och den Nergal-Sareser, som var kungens främsta rådgivare, tillsammans med många andra.

⁴ När kung Sidkia och hans soldater insåg att staden var förlorad, flydde de nattetid genom porten mellan de två murarna på baksidan av palatsets trädgård och över fälten mot Jordandalen.

⁵ Men babylonierna förföljde dem och kom ifatt Sidkia på Jerikoslätten. De grep honom och förde honom till Nebukadnessar, kungen i Babylon, som var i Ribla i Hamats land, där han ställdes inför rätta och dömdes.

⁶ Kungen i Babylon lät Sidkia se på medan man dödade hans barn och alla de förnämsta medborgarna i riket.

⁷ Sedan stack han ut ögonen på Sidkia och band honom med kedjor innan han fördes bort som fånge till Babylon.

⁸ Under tiden brände armén allt i Jerusalem, palatsen, alla husen och rev ner murarna.

⁹ Nebusaradan, befälhavaren för den kungliga livvakten, och hans män ordnade sedan så att återstoden av befolkningen och de som hade gått över till babylonierna deporterades till Babylon.

¹⁰ Han lämnade kvar bara några av de allra fattigaste, som fick åkrar och vingårdar att odla.

^11-12 Under tiden hade kung Nebukadnessar beordrat Nebusaradan att gripa Jeremia. Se till att han inte blir skadad sa han. Ta väl vara på honom och ge honom vad han vill ha.

¹³ Nebusaradan och Nebusasban, chefen för hovmännen, Nergal-Sareser, kungens särskilde rådgivare, och alla de andra ämbetsmännen såg till att kungens befallning blev utförd.

¹⁴ De sände soldater för att hämta Jeremia ur fängelset och överlämna honom till Gedalja, son till Ahikam och sonson till Safan. Gedalja såg till att Jeremia kom hem igen, och han fick bo kvar bland det fåtal av folket, som hade lämnats kvar i landet.

¹⁵ Herren gav detta budskap till Jeremia medan han ännu var kvar i fängelset, innan babylonierna kom för att befria honom:

¹⁶ Gå och säg dessa ord till etiopiern Ebed-Melek: Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger: Jag måste göra allt som jag hotat detta land med. Jag ska förgöra det inför dina ögon,

¹⁷ men dig ska jag hjälpa. Du ska inte bli dödad av dem du är så rädd för.

¹⁸ Jag ska bevara ditt liv, och du kan vara trygg, därför att du litade på mig.

Jesus i jämförelse med Mose

3 Kära bröder, ni är alla kallade och utvalda av Gud för hans himmelska rike. Ha därför alltid Jesus, som vi ju bekänner oss till, i era tankar. Han är Guds budbärare och vår tros överstepräst.

² Gud utsåg Jesus till överstepräst, och han var trogen mot Gud på samma sätt som Mose var trogen när han tjänade i Guds hus.

³ Den som bygger ett hus får mer beröm än själva huset. På samma sätt har Jesus mycket större makt än Mose.

⁴ Naturligtvis har varje hus en byggmästare, men det är Gud som bygger allt.

⁵ Och visst var Mose trogen i allt när han arbetade i Guds hus, men han var bara en tjänare, och hans uppgift var till största delen att vittna om och skapa förebilder till det som skulle uppenbaras senare.

⁶ Men Kristus, Guds trofaste Son, har ansvaret för hela Guds hus. Det huset är vi kristna, och han bor i oss så länge som vi bevarar vår frimodighet och glädje och håller fast vid hoppet om hans återkomst.

Varning för olydnad

^7-8 Eftersom Kristus nu står över allting säger den helige Ande till oss: Lyssna till honom i dag om ni hör hans röst, och vänd er inte bort från hans kärlek, som Israels folk gjorde i öknen, när de gjorde uppror mot mig och satte mig på prov.

⁹ Jag hade tålamod med dem i fyrtio år, trots att de prövade mitt tålamod till det yttersta. Jag gjorde hela tiden stora under inför deras ögon.

¹⁰ Därför blev jag förargad på dem, för i sina hjärtan vände de sig alltid åt alla andra håll i stället för till mig, och de gick aldrig de vägar som jag ville att de skulle gå.

¹¹ Fylld av vrede mot dem svor då Gud en ed och lovade att han aldrig skulle låta dem komma in i vilan i hans rike.

¹² Därför ska ni se till, kära bröder, att ert inre inte är fullt av ondska och otro som leder er bort från den levande Guden.

¹³ Tala med varandra varje dag om detta, medan det fortfarande är tid, så att ingen av er gör sig hård och kall inför Gud, och blir förblindad av syndens tjusning.

¹⁴ För om vi är trogna till slutet och litar på Gud, som vi gjorde när vi först blev kristna, så ska vi få del i allt som tillhör Kristus.

¹⁵ Nu är ögonblicket inne. Glöm aldrig varningen: Om ni hör Guds röst tala till er i dag, så bli inte hårda och kalla som Israels folk när de gjorde uppror i öknen.

¹⁶ Vad var det då för människor som hörde Guds röst och ändå gjorde uppror mot honom? Jo, det var samma människor som lämnade Egypten med Mose som ledare.

¹⁷ Och vilka var det som drog på sig Guds vrede under alla dessa fyrtio år? Jo, samma upproriska människor igen. De syndade och fick därför dö i öknen.

¹⁸ Och vilka avsåg Gud när han med en ed intygade att de inte skulle få ro och vila i det land som han hade lovat sitt folk? Han talade till alla dem som inte lydde honom.

¹⁹ Varför kunde de inte komma in? Därför att de inte trodde på honom.