1 Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.

² Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,

³ och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.

⁴ Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.

⁵ Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.

⁶ Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.

⁷ En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren --

⁸ en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.

⁹ Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.

¹⁰ Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.

¹¹ Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.

¹² Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.

¹³ Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.

¹⁴ Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.

¹⁵ Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.

¹⁶ Faren icke vilse, mina älskade bröder.

¹⁷ Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.

¹⁸ Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.

¹⁹ Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.

²⁰ Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.

²¹ Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.

²² Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.

²³ Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:

²⁴ när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.

²⁵ Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.

²⁶ Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.

²⁷ En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.