Isaiah 22
The Message
A Country of Cowards
22 1-3 A Message concerning the Valley of Vision:
What’s going on here anyway?
All this partying and noisemaking,
Shouting and cheering in the streets,
the city noisy with celebrations!
You have no brave soldiers to honor,
no combat heroes to be proud of.
Your leaders were all cowards,
captured without even lifting a sword,
A country of cowards
captured escaping the battle.
You Looked, but You Never Looked to Him
4-8 In the midst of the shouting, I said, “Let me alone.
Let me grieve by myself.
Don’t tell me it’s going to be all right.
These people are doomed. It’s not all right.”
For the Master, God-of-the-Angel-Armies,
is bringing a day noisy with mobs of people,
Jostling and stampeding in the Valley of Vision,
knocking down walls
and hollering to the mountains, “Attack! Attack!”
Old enemies Elam and Kir arrive armed to the teeth—
weapons and chariots and cavalry.
Your fine valleys are noisy with war,
chariots and cavalry charging this way and that.
God has left Judah exposed and defenseless.
8-11 You assessed your defenses that Day, inspected your arsenal of weapons in the Forest Armory. You found the weak places in the city walls that needed repair. You secured the water supply at the Lower Pool. You took an inventory of the houses in Jerusalem and tore down some to get bricks to fortify the city wall. You built a large cistern to ensure plenty of water.
You looked and looked and looked, but you never looked to him who gave you this city, never once consulted the One who has long had plans for this city.
12-13 The Master, God-of-the-Angel-Armies,
called out on that Day,
Called for a day of repentant tears,
called you to dress in somber clothes of mourning.
But what do you do? You throw a party!
Eating and drinking and dancing in the streets!
You barbecue bulls and sheep, and throw a huge feast—
slabs of meat, kegs of beer.
“Seize the day! Eat and drink!
Tomorrow we die!”
14 God-of-the-Angel-Armies whispered to me his verdict on this frivolity: “You’ll pay for this outrage until the day you die.” The Master, God-of-the-Angel-Armies, says so.
The Key of the Davidic Heritage
15-19 The Master, God-of-the-Angel-Armies, spoke: “Come. Go to this steward, Shebna, who is in charge of all the king’s affairs, and tell him: What’s going on here? You’re an outsider here and yet you act like you own the place, make a big, fancy tomb for yourself where everyone can see it, making sure everyone will think you’re important. God is about to sack you, to throw you to the dogs. He’ll grab you by the hair, swing you round and round dizzyingly, and then let you go, sailing through the air like a ball, until you’re out of sight. Where you’ll land, nobody knows. And there you’ll die, and all the stuff you’ve collected heaped on your grave. You’ve disgraced your master’s house! You’re fired—and good riddance!
20-24 “On that Day I’ll replace Shebna. I will call my servant Eliakim son of Hilkiah. I’ll dress him in your robe. I’ll put your belt on him. I’ll give him your authority. He’ll be a father-leader to Jerusalem and the government of Judah. I’ll give him the key of the Davidic heritage. He’ll have the run of the place—open any door and keep it open, lock any door and keep it locked. I’ll pound him like a nail into a solid wall. He’ll secure the Davidic tradition. Everything will hang on him—not only the fate of Davidic descendants but also the detailed daily operations of the house, including cups and cutlery.
25 “And then the Day will come,” says God-of-the-Angel-Armies, “when that nail will come loose and fall out, break loose from that solid wall—and everything hanging on it will go with it.” That’s what will happen. God says so.
Jesaja 22
Svenska Folkbibeln
Jerusalems övermod
22 Profetia om Synernas dal. Vad fattas dig,
eftersom allt ditt folk stiger upp på taken?
2 Du larmfyllda, du bullrande stad, du glada stad!
Dina slagna har inte blivit slagna med svärd,
inte heller dödats i strid.
3 Alla dina furstar har flytt tillsammans,
utan bågskott blev de fångar.
Alla som påträffades hos dig blev fångar,
hur långt bort de än flydde.
4 Därför säger jag:
Vänd blicken bort ifrån mig,
bittert måste jag gråta.
Bemöda er inte att trösta mig
över att dottern mitt folk har blivit förstörd.
5 Ja, en dag av förvirring, nertrampning och bestörtning
kommer från Herren, Herren Sebaot,
i Synernas dal,
med nerbrutna murar och rop upp mot berget.
6 Elam bär kogret,
vagnkämpar och ryttare följer honom.
Kir har blottat skölden.
7 Dina skönaste dalar fylls med vagnar,
och ryttare har ställt upp sig vid porten.
8 Juda blottställs och ligger utan skydd.
Då ser du dig om efter vapnen i Skogshuset.
9 Ni ser att Davids stad har många rämnor,
och ni samlar upp vattnet i Nedre dammen.
10 Ni räknar husen i Jerusalem,
och ni river ner hus för att förstärka muren.
11 Mellan de båda murarna gör ni en behållare
för vattnet från Gamla dammen.
Men ni ser inte upp till honom som har gjort detta,
till honom som för länge sedan har bestämt det.
12 Herren, Herren Sebaot kallar er på den dagen
till gråt och sorg,
till att raka era huvuden och klä er i säcktyg.
13 Men i stället ägnar ni er åt munterhet och glädje.
Ni dödar oxar och slaktar får,
ni äter kött och dricker vin och säger:
"Låt oss äta och dricka, för i morgon dör vi."
14 Men Herren Sebaot uppenbarade detta i mina öron: Sannerligen, denna er missgärning skall inte bli försonad, så länge ni lever, säger Herren, Herren Sebaot.
Shebna och Eljakim
15 Så säger Herren, Herren Sebaot: Gå och säg till förvaltaren, överhovmästaren Shebna: 16 Vad gör du här? Vem tänker du lägga här, eftersom du här hugger ut en grav åt dig? Du hugger ut din grav högt uppe, du urholkar klippan till en boning åt dig. 17 Se, Herren skall kasta dig långt bort, du starke man. Han skall gripa tag i dig med kraft. 18 Han skall rulla ihop dig till ett nystan och kasta dig som en boll bort till ett vidsträckt land. Där skall du dö, och dit skall dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus.
19 Och jag skall stöta bort dig från din plats, och från din tjänst skall du bli avsatt. 20 På den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. 21 Honom skall jag klä i din dräkt, spänna på ditt bälte och lägga din myndighet i hans hand, så att han blir en far för Jerusalems invånare och för Juda hus. 22 Jag skall ge honom nyckeln till Davids hus att bära. När han öppnar skall ingen kunna stänga, och när han stänger skall ingen kunna öppna. 23 Jag skall slå in honom som en stadig spik i en fast vägg, och han skall bli som en härlig tron för sin fars hus. 24 Och på honom skall de hänga all härlighet i hans fars hus, ättlingarna och avkomlingarna - alla mindre kärl, skålar och alla slags krukor. 25 På den dagen, säger Herren Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta väggen tas bort, huggas av och falla ner. Bördan som hängde på den skall förstöras. Så har Herren talat.
Copyright © 1993, 2002, 2018 by Eugene H. Peterson
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln