Jesaja 13:1-27:5
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Nationernas dom och hopp om upprättelse
(13:1—27:13)
Profetia över Babylonien
13 Profetia över Babylon, som Jesaja, Amos son, fick i en syn.
2 Res ett banér på en kal bergstopp.
Ropa till dem
och vinka till dem att dra in
genom de förnämas portar.
3 Jag har befallt mina heliga,
jag har också kallat in mina krigare
för att verkställa min vrede,
dem som gläds över min seger.
4 På bergen hörs ett oväsen,
som bland folkmassor,
ett larm av riken, av samlade nationer.
Det är härskarornas Herre som mönstrar sin armé.
5 De kommer från fjärran land,
långt bortifrån horisonten,
Herren och hans vredes redskap,
för att ödelägga hela landet.
6 Jämra er, för Herrens dag är nära!
Den kommer med våld från den Väldige.
7 Därför förlamas alla armar,
och alla blir modlösa.
8 De grips av skräck,
smärta och ångest drabbar dem,
som en kvinnas födslovåndor.
Handfallna ser de på varandra
med hettande kinder.
9 Se, Herrens dag kommer
med fruktansvärd, brinnande vrede.
Jorden ska läggas öde
och dess syndare utplånas därifrån.
10 Himlens stjärnor och stjärnbilder
ska inte mer lysa.
Mörk går solen upp,
och månen ger inget ljus.
11 Jag ska straffa världen
för dess ondska,
och de gudlösa för deras synd.
Jag ska göra slut på de stoltas övermod
och slå ner de skoningslösas högfärd.
12 Jag ska göra människan lika sällsynt som guld,
mänskligheten ovanligare än guld från Ofir.
13 Jag ska få himlen att darra,
och jorden ska skakas i sina grundvalar
genom härskarornas Herres förbittring,
på hans glödande vredes dag.
14 Som en jagad gasell,
som får utan herde
ska de återvända,
var och en fly till sitt eget land.
15 Den som grips ska stickas ner,
den som fångas ska falla för svärd.
16 Deras spädbarn krossas inför deras ögon.
Deras hus plundras
och kvinnorna våldtas.
17 Jag ska sätta mederna i rörelse mot dem,
de som inte bryr sig om silver
eller gillar guld.
18 Deras bågar fäller de unga,
de har inget förbarmande med spädbarn
och inget medlidande med de små.
19 För Babylonien, kungarikenas krona,
kaldéernas härlighet och stolthet,
ska det gå som när Gud
förgjorde Sodom och Gomorra.
20 Aldrig mer ska det bebyggas,
generation efter generation ska det vara obebott,
ingen arab ska slå upp sina tält där,
inga herdar låta sina får vila där.
21 Det ska bli ett tillhåll för ökendjur,
och husen ska fyllas av schakaler.
Berguvar ska bosätta sig där
och bockar hoppa omkring.[a]
22 Hyenor ska yla i dess borgar
och schakaler i de lyxiga palatsen.
Dess tid är snart inne,
dess dagar är räknade.
14 Men Herren ska förbarma sig över Jakob,
välja ut Israel på nytt och låta dem bosätta sig i sitt eget land.
Främlingar ska sluta sig till dem och förena sig med Jakobs släkt.
2 Folken ska föra dem tillbaka hem,
och israeliterna ska få dem till sin egendom i Herrens land,
som tjänare och tjänarinnor.
De som tillfångatog dem ska nu själva bli deras fångar,
och de ska regera över sina förtryckare.
Sång över den babyloniske kungens fall
3 Då låter Herren dig vila från ditt lidande och din oro och från den grymma slavtjänst som legat på dig, 4 och då ska du stämma upp denna nidvisa över kungen i Babylon:
Vilket slut har inte förtryckaren fått!
Det är slut med hans rasande framfart.[b]
5 Herren har krossat de gudlösas stav,
härskarnas spira,
6 den som i raseri gav folken slag efter slag
och i vrede höll folken i sitt skoningslösa grepp.
7 Men nu har hela jorden kommit till ro och är stilla.
Man brister ut i jubel.
8 Till och med cypresserna gläds över ditt fall,
liksom Libanons cedrar:
”Nu ligger du där,
och ingen kommer och fäller oss mer.”
9 Dödsriket där nere kommer i rörelse
för att möta dig när du kommer.
De döda väcks ur sin dvala[c],
jordens härskare
och alla folkens kungar
reser sig från sina troner.
10 Alla hälsar de dig och säger:
”Så du har också blivit svag som vi
och är nu lik oss.”
11 Ditt majestät har störtats ner till dödsriket,
tillsammans med ditt harpospel.
Din bädd är förruttnelse
och ditt täcke är maskar.
12 Hur har du inte fallit från himlen,
du morgonstjärna, du gryningens son!
Du har slagits till marken,
du som slog ner folken.
13 Du sa för dig själv:
”Jag ska stiga upp till himlen
och resa min tron ovanför Guds stjärnor.
Jag ska sätta mig på gudaförsamlingens berg
långt uppe i norr.
14 Jag ska stiga högre än molnen
och bli lik den Högste.”
15 Men i stället ska du kastas ner i dödsriket,
längst ner i avgrundens djup.
16 De som ser dig stirrar på dig
och betraktar dig:
”Är det här mannen som fick jorden att skaka
och kungadömena att darra,
17 han som förvandlade världen till en öken
och lade dess städer i ruiner
och som aldrig släppte sina fångar?”
18 Folkens kungar ligger med ära i sina gravar,
var och en i sitt vilorum,
19 men du ligger bortkastad utan grav,
som en avbruten gren,
täckt av de döda som stupat för svärd.
De läggs i gravrum av sten,
men du ligger som ett kadaver som man trampar på.[d]
20 Du får inte vila i en grav tillsammans med de andra,
för du har fördärvat ditt land och slagit ihjäl ditt folk.
De som kommit från denna onda ätt ska man aldrig mer tala om.
21 Gör i ordning en slaktplats för dess söner
för deras fäders synd.
De ska inte resa sig
och erövra landet,
inte breda ut sina städer över världen.
22 ”Jag ska själv resa mig mot honom,”
säger härskarornas Herre,
”och jag ska utrota ur Babylon både namn och de överlevande,
dess avkomma och ätt, säger Herren.
23 Jag ska förvandla platsen till en sumpmark och ett tillhåll för trappfåglar.
Med ödeläggelsens kvast ska jag sopa igen landet,” säger härskarornas Herre.
24 Härskarornas Herre har svurit och sagt:
”Det ska sannerligen ske som jag har planerat,
det ska bli som jag har bestämt.
25 Assyrierna i mitt land ska krossas,
på mina berg ska jag trampa ner dem.
Oket ska då lyftas av dem
och bördan från deras axlar.”
26 Detta är mitt beslut för hela jorden,
och detta är den hand som sträcker sig över alla folk.
27 För härskarornas Herre har beslutat det,
och vem kan göra det om intet?
Han har räckt ut sin hand,
och vem kan hindra honom?
Profetia över filistéerna
28 Denna profetia kom samma år som kung Achas dog:
29 Gläd dig inte, Filisteen,
över att staven som slog dig är sönderbruten.
För från ormens rot ska det komma en giftorm,
dess frukt ska bli en flygande orm.
30 De fattigaste bland fattiga ska finna bete
och de arma vila i trygghet.
Men er ska jag utplåna med hungersnöd
och slå ihjäl varje överlevande.
31 Gråt, du port! Klaga, du stad!
Du, hela Filisteen, ska smälta bort.
För en rök kommer norrifrån,
och ingen sackar efter i fiendernas led.[e]
32 Vad ska man svara det främmande folkets sändebud?
”Herren har grundat Sion,
och där finner de betryckta bland hans folk sin tillflykt.”
Profetia över Moab
15 Profetia om Moab:
Över en natt ska Ar Moab ödeläggas och förstöras
och Kir Moab förödas och läggas i ruiner.
2 Folket i Divon ska gå till sina tempel,
till sina offerplatser,
för att gråta.
Över Nebo och Medeva
hörs Moabs klagan.
Varje huvud är rakat
och varje skägg avklippt.
3 De går på gatorna klädda i säcktyg.
På deras tak och torg klagar alla,
och tårarna rinner.
4 Heshbon och Elale klagar
så att det hörs ända bort till Jahas.
Därför ropar Moabs soldater,
de är fyllda av ångest.
5 Jag ropar i mitt inre för Moab.
Dess flyktingar tar sig till Soar
och Eglat Shelishia.
Gråtande tar man sig
uppför vägen till Luchit,
och längs vägen till Horonajim
hörs klagan över förödelsen.
6 Nimrims vatten torkar ut,
gräset vissnar bort och växtligheten dör,
inget grönt finns kvar.
7 Så släpar man sina ägodelar och förråd
över Pilträdsbäcken.
8 Klagorop hörs längs hela Moabs gräns,
ända bort till Eglajim hörs deras jämmer
och klagan ända till Beer Elim.
9 Dimons vatten fylls av blod,
men ännu mer ska jag låta komma över Dimon:
ett lejon över dem som överlevt från Moab
och över det som är kvar av landet[f].
Moab krossas för sin stolthet
16 Sänd lamm till landets härskare
från Sela[g] genom öknen till Sions berg.
2 Likt fåglar som flyr, utstötta ur boet,
kommer Moabs döttrar till Arnons vadställen.
3 ”Ge oss råd, fatta ett beslut!
Låt din skugga falla som nattens mörker, mitt på dagen!
Göm de fördrivna,
röj inte de flyende!
4 Låt mina fördrivna från Moab
få stanna hos dig.
Var en tillflykt för dem mot fördärvaren.”
För förtryckaren ska inte finnas mer,
förödelsen är över,
våldsverkaren är borta från landet.
5 Då ska en tron upprättas i nåd,
och i trohet ska en domare
sitta på den i Davids hydda,
en som söker det rätta
och strävar efter rättfärdighet.
6 Vi har hört om Moabs stolthet,
dess enorma övermod och högfärd,
stolthet och arrogans,
dess tomma prat.
7 Därför jämrar sig moabiterna,
alla jämrar sig över Moab
i sorg och bedrövelse över Kir-Haresets druvkakor.
8 För Heshbons fält torkar ut,
liksom Sivmas vinrankor.
Folkens herrar har trampat ner
de utsökta vinrankorna
som nådde ända bort till Jaser,
slingrade sig i öknen
och bredde ut sig till havet.
9 Därför gråter jag som Jaser
över Sivmas vinrankor.
Mina tårar ska flöda över Heshbon och Elale,
glädjeropen över din mogna frukt och skörd har upphört.
10 Nu är all glädje och fröjd borta
från trädgårdarna.
Inga sånger och inget jubel
hörs i vingårdarna,
och trampet i vinpressarna har upphört.
Jag har gjort slut på all deras skördeglädje.
11 Jag klagar i mitt inre som en harpa över Moab,
och i mitt innersta över Kir-Heres.
12 När nu Moab träder fram på sin offerplats
tröttar hon bara ut sig där,
och när hon går till sin helgedom för att be,
är det till ingen nytta.
13 Detta är vad Herren talade till Moab vid den tiden. 14 Men nu säger Herren: ”Inom tre år, som är som en daglönares år,[h] ska Moabs glans med hela dess stora folkmängd vara försvunnen. De överlevande ska vara få och obetydliga.”
Profetia över Damaskus och Efraim
17 Profetia om Damaskus:
”Se, Damaskus ska inte längre vara en stad,
bara en hög ruiner.
2 Aroers städer är övergivna.
Där lägger sig hjordar,
och ingen skrämmer dem.
3 Efraims befästa stad ska försvinna,
likaså Damaskus kungamakt
och det som finns kvar av Aram.
Det ska gå med dem
som med israeliternas härlighet,” säger härskarornas Herre.
4 ”Jakobs härlighet ska förblekna den dagen
och hans fetma smälta bort.
5 Det blir som när skördemannen samlar ihop säd
och med sin arm skär av axen,
som när man plockar ax i Refaimdalen.
6 Bara en efterskörd blir kvar,
som när man slår ett olivträd
– två eller tre i trädets topp
och fyra eller fem på grenarna, säger Herren, Israels Gud.”
7 Då ska människorna se på sin Skapare
och rikta sina blickar mot Israels Helige.
8 De ska inte längre vända sig till de altaren
som de själva har tillverkat och inte se på det
som de gjort med sina egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.
9 Den dagen ska deras befästa städer ligga övergivna i skogen och undervegetationen, så som de som en gång övergavs[i] för Israels skull. Allt ska ödeläggas.
10 För du har glömt din frälsnings Gud,
inte kommit ihåg den klippa som är din fästning.
Du planterar ljuvliga plantor av finaste sort
från främmande länder.
11 Samma dag som du planterar dem
börjar de spira och skjuta nya skott.[j]
Men ändå uteblir skörden när plågans dag kommer
med sin outhärdliga smärta[k].
12 Hör hur folkmassorna larmar,
som havets brus är deras rop!
13 Som bruset av stora vatten är folkets raseri,
men han tillrättavisar dem,
och de flyr långt bort,
likt agnar för vinden på bergen,
ja, likt virvlande ogräsfrön i stormen.
14 På kvällen väntar skräck,
i gryningen är de borta.
Detta är våra plundrares del
och våra rövares lott.
Profetia över Kush
18 Ve dig, du land av surrande flygfän,
du land längs Kushs floder,
2 som skickar sändebud över havet,
med papyrusbåtar över vattnen!
Gå, ni snabbfotade budbärare,
till ert välväxta folk med glänsande hy,
ett folk som är fruktat vida omkring,
det starka och segerrika folket
vars land delas av floder.[l]
3 Alla ni världens invånare,
ni som bor på jorden,
lägg märke till banéret som reses på bergen,
och lyssna till hornet som ljuder.
4 För så säger Herren till mig:
”Jag ska vara stilla och betrakta er från min boning,
likt solskenets skimrande hetta
och daggens moln som sänker sig över skörden.”
5 För innan skördetiden är inne,
när vinrankorna slutat blomma
och druvorna börjat mogna,
ska han skära av skotten med en kniv
och ta bort grenarna.
6 Allt ska lämnas åt rovfåglarna i bergen
och markens djur.
Rovfåglarna ska leva av dem på sommaren
och markens djur på vintern.
7 På den tiden ska gåvor bäras fram till härskarornas Herre av det högväxta folket med glänsande hy, ett folk som är fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land delas av floder, till platsen för härskarornas Herres namn, Sions berg.
Profetia över Egypten
19 Profetia om Egypten:
Se, Herren rider på ett snabbt moln,
han kommer till Egypten.
Egyptens avgudar bävar inför honom,
egypterna blir modlösa.
2 ”Jag hetsar upp egypter mot egypter,
bror mot bror,
var och en mot sin nästa,
stad mot stad,
rike mot rike.
3 Egypterna tappar modet,
och deras planer gör jag om intet.
De rådfrågar avgudar, gengångare,
de dödas andar och spådomsandar.
4 Jag ska överlämna Egypten till en hård herres makt,
och en grym kung ska härska över dem”,
säger Herren, härskarornas Herre.
5 Vattnet i Nilen ska torka ut
och flodbanken spricka av torkan.
6 Kanalerna ska stinka,
Egyptens strömmar krympa
och gräs och vass vissna bort.
7 All grönska utmed floden och i floddeltat,
liksom alla sädesfält vid floden
ska torka ut och blåsas bort
och inte mer finnas till.
8 Alla fiskare sörjer och klagar,
alla som kastar ut krokar i Nilen klagar,
och de som kastar ut sina nät i vattnen
är modlösa.
9 De som odlar,
bearbetar och väver lin ger upp,
10 handarbetarna[m] är krossade,
och de som arbetar för lön grips av ångest.
11 Dumma är furstarna i Soan,
faraos visa rådgivare förmedlar dåraktiga råd.
Hur kan ni säga till farao:
”Jag är de vises ättling,
ättling till forntida kungar?”
12 Var är nu dina visa?
Låt dem uppenbara för dig och kungöra
vad härskarornas Herre bestämt om Egypten.
13 Soans furstar agerar som dårar,
Memfis[n] furstar är bedragna,
stammarnas stöttepelare leder Egypten vilse.
14 Herren har utgjutit i dem en förvirringens ande,
så att de får Egypten att ragla vad det än gör,
som en drucken i sina spyor.
15 Egypten kan inget göra,
varken huvud eller svans,
palmtopp eller strå.
16 Egypterna ska då bli som kvinnor, de ska darra av fruktan för härskarornas Herres utsträckta hand mot dem. 17 Juda land ska skapa förvirring bland egypterna. Var och en som hör detta omtalas ska bli förskräckt över de beslut som härskarornas Herre, har fattat.
18 Vid den tiden ska man i fem städer i Egypten tala Kanaans språk och svära vid härskarornas Herre. En av dessa ska kallas Solstaden[o].
19 Mitt i Egyptens land kommer det då att finnas ett altare åt Herren, och vid gränsen ett monument till Herrens ära. 20 Det ska vara till tecken och vittnesbörd om härskarornas Herre i Egypten. När de ropar till Herren för sina förtryckares skull, ska han sända dem en räddare som försvarar och befriar dem. 21 Herren ska göra sig känd för egypterna, och på den tiden ska de lära känna Herren. De ska tjäna honom med slaktoffer och matoffer. De ska avlägga löften inför Herren och hålla dem. 22 Herren ska slå Egypten – slå men också hela. När de vänder sig till Herren ska han svara på deras böner och hela dem.
23 Den dagen ska det gå en huvudväg från Egypten till Assyrien, och assyrierna ska komma till Egypten och egypterna till Assyrien, och egypterna ska tillbe tillsammans med assyrierna. 24 Den dagen ska Israel vara den tredje, vid sidan om Egypten och Assyrien, och bli till välsignelse på jorden. 25 Härskarornas Herre ska välsigna dem:
”Välsignelse över Egypten, mitt folk,
över Assyrien, som jag har format,
och över Israel, mitt arv!”
Profetia över Egypten och Kush
20 Samma år som Sargon, kungen i Assyrien, skickade överbefälhavaren till Ashdod och denne anföll och intog det, 2 talade Herren genom Jesaja, Amos son. Han sa: ”Gå, ta av dig säcktyget från höfterna, och ta av dina sandaler!” Jesaja gjorde så och gick omkring utan kläder och barfota.
3 Sedan sa Herren: ”Så som min tjänare Jesaja nu har gått omkring utan kläder och barfota i tre år som ett tecken och förebud för Egypten och Kush, 4 så ska kungen i Assyrien föra bort de tillfångatagna egypterna och de landsförvisade kushiterna, unga och gamla, utan kläder och barfota, med bar bak, till skam för Egypten. 5 Då ska de som förlitade sig på Kush och skröt över Egypten förskräckas och skämmas. 6 Då ska de som bor vid denna kust undra: Om det nu gick så här med dem som var vårt hopp, dem som vi flydde till för att söka räddning från den assyriske kungen, vad har då vi för chans att klara oss?”
Profetia över Babylon
21 Profetia om öknen vid havet:
Som en storm som drar över Negev,
så kommer det från öknen,
från det skrämmande landet.
2 En fruktansvärd syn har visats för mig:
Förrädare förräder,
härjare härjar.
Gå till anfall, Elam!
Till belägring, Medien!
Jag gör slut på all klagan.
3 Därför skakar hela min kropp av smärta,
ångesten är över mig, som när en kvinna ska föda.
Jag blir förstummad av vad jag hör
och förtvivlad över vad jag ser.
4 Mitt hjärta slutar nästan att slå,
jag darrar av rädsla.
Skymningen som jag förut längtade efter
har blivit en fasa för mig.
5 Man dukar bord,
lägger ut underlag,
äter och dricker.
Res er, furstar!
Smörj era sköldar!
6 Så här sa Herren till mig:
”Gå och sätt ut en vakt
som kan rapportera vad han ser.
7 När han ser hästdragna vagnar,
ryttare på åsnor och kameler
måste han vara högst beredd.”
8 Han som spanade[p] ropade:
”Här står jag hela tiden,
dag efter dag i vakttornet, Herre,
natt efter natt stannar jag på min post.
9 Men nu kommer det någon,
en trupp i vagn bakom hästar!”
Den som svarade sa:
”Det har fallit, Babylon har fallit,
och alla dess avgudar ligger krossade på marken.”
10 Mitt folk ligger söndertröskat på marken!
Vad jag har hört från härskarornas Herre, Israels Gud,
har jag förkunnat för er.
Profetia över Edom
11 Profetia om Duma[q]:
Någon ropar till mig från Seir:
”Vakt, händer det något med natten?
Vakt, händer det något med natten?”
12 Vakten svarar:
”Morgonen kommer,
men också natten.
Fråga gärna, och kom tillbaka och fråga igen!”
Profetia över Arabien
13 Profetia om Arabien:
Ni karavaner från Dedan
ska slå läger i Arabiens vildmark.
14 Möt de törstande med vatten,
ni som bor i Tema,
för ut mat till flyktingarna!
15 De flyr undan draget svärd
och spänd båge,
undan krigets fasor.
16 Så säger Herren till mig: ”Om ett år, som är som en daglönares år[r], ska det vara slut på Kedars överlägsenhet. 17 Bara några få av dess bågskyttar, Kedars krigare, ska överleva.” Herren, Israels Gud, har talat.
Profetia över Jerusalem
22 Profetia om Synernas dal:
Vad är det som händer dig?
Varför springer alla upp på taken?
2 Du stad full av larm och oväsen och triumf!
Dina slagna har inte slagits med svärd,
och de har inte dött i strid.
3 Alla dina ledare har tagit till flykten.
De har tillfångatagits utan båge.
Alla som du grep tillfångatogs,
fastän de flydde långt bort.
4 Därför säger jag:
”Låt mig få vara ensam
och gråta bittert!
Försök inte trösta mig
när mitt folk går under!”
5 En dag med förvirring, tumult och skräck
kommer från Herren, härskarornas Herre,
i Synernas dal med nerbrutna murar
och rop upp mot berget.
6 Elam tar kogret,
sina vagnsmän och ryttare,
och Kir har blottat skölden.
7 Dina ljuvliga dalar är fulla av vagnar,
och ryttare har ställt upp sig vid porten.
8 Juda blottläggs och blir utan skydd.
Du ser dig den dagen om efter vapen i Skogshuset.
9 Ni ser att det finns många rämnor i Davids stad,
och ni samlar upp vattnet i Nedre dammen.
10 Ni räknar husen i Jerusalem
och river ner dem för att laga muren.
11 Ni bygger en ny damm mellan murarna
för vattnet från Gamla dammen.
Men ni ser inte upp till honom som gjort detta,
till den som för länge sedan planerat det här.
12 Herren, härskarornas Herre, kallar er den dagen
till att gråta och sörja
och till att raka era huvuden
och klä er i säcktyg.
13 Men i stället blir det glädje och firande,
slakt av oxar och lamm,
köttätande och vindrickande:
”Låt oss äta och dricka,
imorgon ska vi ju ändå dö!”
14 Härskarornas Herre har uppenbarat för mig, låtit mig höra: ”Denna er skuld ska inte försonas så länge ni lever,” säger Herren, härskarornas Herre.
Shevna och Eljakim
15 Så säger Herren, härskarornas Herre, till mig:
”Gå till förvaltaren Shevna, palatsets föreståndare, och säg:
16 Vad gör du här,
och vem har du här
för att du ska hugga ut en grav åt dig här,
göra åt dig en grav högt uppe,
en boning i klippan?
17 Se, Herren ska kasta dig långt bort, du mäktige man!
Herren ska ta tag i dig[s]
18 och rulla ihop dig till en boll
och kasta dig långt bort till ett stort land,
där du ska dö,
och där dina hästar och ståtliga vagnar ska bli kvar.
Du är en skamfläck för din herres hus!
19 Jag ska köra ut dig från din plats,
dra ner dig från din position.
20 Den dagen ska jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. 21 Jag ska klä honom i din mantel, spänna om honom ditt bälte och ge honom din auktoritet, och han ska bli en far för folket i Jerusalem och Juda. 22 Jag ska lägga på honom nyckeln till Davids hus. När han öppnar kan ingen stänga, och när han stänger kan ingen öppna. 23 Jag ska slå in honom som en spik som sitter stadigt på sin plats. Han ska bli som en högaktad tron för sin fars släkt. 24 Så ska de hänga på honom all ära från hans fars släkt, ätt och avkomlingar, alla mindre kärl, skålar och allehanda krus.[t]
25 Men den dagen, säger härskarornas Herre, kommer spiken som satt stadigt på sin plats att lossna. Den bryts av och faller ner. Bördan som hängde på den förstörs, för Herren har talat.”
Profetia över Tyros
23 Profetia om Tyros:
Klaga, ni skepp från Tarshish,
för det ligger öde,
utan hus, utan hamn.
Från kittéernas land[u]
har budskapet kommit till dem.
2 Tig, ni invånare i kustländerna
och köpmän från Sidon,
som gjort sig så rika på sjöfarten.
3 Över vattnen kom säd från Shichor
och från skördar vid Nilen
som gav god vinst,
och Tyros blev en marknadsplats för nationer.
4 Du får skämmas, Sidon,
du havets fästning,
för havet säger:
”Jag har inte haft någon födslovånda,
inte fött barn,
inte fött upp ynglingar
eller fostrat flickor.”
5 När Egypten får höra nyheten,
ängslas de, som över nyheten om Tyros.
6 Bege er till Tarshish,
och klaga, ni som bor vid kusten!
7 Är detta er glada stad från flydda tider,
vars invånare har gett sig av långt bort
och befolkat avlägsna länder?
8 Vem har planerat detta för Tyros,
drottningen som delade ut kronor,
vars köpmän var furstar,
vars affärsmän var stormän på jorden?
9 Härskarornas Herre har planlagt detta
för att krossa den stolta prakten
och för att ödmjuka alla jordens stormän.
10 Gå vidare i ditt land, likt Nilen, Tarshish dotter,
din boja är borta.[v]
11 Han har räckt ut sin hand över havet
och fått riken att skaka.
Herren har gett en befallning
att Kanaans fästningar ska krossas.
12 Han sa:
”Aldrig mer ska du glädjas,
Sidon, du kränkta oskuld.
Res dig och dra till kittéernas land[w],
men inte heller där ska du få någon ro.”
13 Se på kaldéerna,
detta folk som inte mer finns,
vars land Assyrierna har gett till ökendjur.
De reste belägringstorn,
rev ner dess palats
och lade det i ruiner.[x]
14 Klaga, ni Tarshish-skepp,
för er fästning är förstörd!
15 På den tiden ska Tyros falla i glömska under sjuttio år, lika länge som en kungs tid. Efter de sjuttio åren ska det ske med Tyros som i visan om den prostituerade:
16 ”Ta din harpa och vandra genom staden,
du bortglömda sköka.
Spela vackert och sjung så
att man kommer ihåg dig!”
17 Efter de sjuttio åren ska Herren ta sig an Tyros. Men än en gång ska hon sälja sig som en prostituerad och bedriva otukt med alla jordens riken över hela världen. 18 Men det som hon nu tjänar ska helgas åt Herren, inte läggas undan eller lagras, utan hela förtjänsten ska gå till dem som bor inför Herren, för att de ska ha nog med mat och praktfulla kläder.
Guds dom över jorden
24 Se! Herren ödelägger jorden
och förstör den.
Han härjar dess yta
och skingrar dess inbyggare.
2 Då går det prästen som folket,
herren som tjänaren,
husmodern som slavflickan,
köparen som säljaren,
långivaren som låntagaren,
borgenären som den skuldsatte.
3 Jorden blir fullkomligt ödelagd och utplundrad. Herren har talat.
4 Jorden sörjer och vissnar,
världen tynar bort och vissnar,
jordens stolta tynar bort.
5 Jorden har blivit oren
under sina invånare.
De har överträtt lagarna,
våldfört sig på buden
och brutit det eviga förbundet.
6 Därför förtär en förbannelse jorden,
och dess invånare måste ta sitt straff.
Därför tynar jordens invånare bort,
och endast några blir kvar.
7 Vinet sörjer,
vinrankan tynar bort,
alla som tidigare gladde sig så suckar.
8 Det hörs inte längre några sorgfria melodier från harpor,
det är slut med de glädjandes sorl,
och den glada lyran har tystnat.
9 Man dricker inte vin och sjunger längre,
och de starka dryckerna ger sina drickare en bitter eftersmak.
10 Den ödelagda staden är övergiven.
Varje husport är låst,
ingen kan komma in.
11 Klagorop hörs på gatorna,
man ropar efter vin.
All glädje har förvandlats till mörker,
och all lycka har försvunnit från jorden.
12 Staden har lämnats i ruiner,
och stadsportarna är sönderslagna.
13 Så ska det vara på jorden, bland folken,
som när man slår ner oliverna från ett träd
och som en efterskörd av vinbärgningen.
14 De ropar av glädje
och jublar i väster
över Herrens majestät.
15 Ära därför Herren i öster,
ära i kustländerna Herrens, Israels Guds namn.
16 Från jordens ände hör vi sånger:
”Ära till den Rättfärdige!”
Men jag sa:
”Jag, arma människa, förgås! Ve mig!
Förrädare förräder!
Med förräderi förräder de!”
17 Skräck, fallgrop och snara
är er lott, ni jordens människor!
18 Den som flyr för skräckens rop
ramlar i fallgropen,
och den som klättrar upp ur gropen
fastnar i snaran.
Himlens dammluckor öppnas,
och jordens grundvalar skakar.
19 Jorden brister och rämnar.
Den slits itu,
den skakar och skälver.
20 Jorden raglar som en drucken
och svajar som en hydda i storm.
Den faller under bördan av sin skuld,
och den reser sig aldrig mer igen.
21 På den dagen ska Herren straffa höjdens här uppe i höjden och jordens kungar nere på jorden. 22 De ska samlas ihop som fångar i en fängelsehåla och låsas in i ett fängelse. Efter en lång tid ska de straffas. 23 Då ska månen blygas och solen skämmas, för härskarornas Herre är kung på Sions berg och i Jerusalem, och de äldste får möta hans härlighet.
Lov och pris till Herren
25 Herre, du är min Herre,
jag vill upphöja dig och prisa ditt namn.
Du har fullföljt dina planer,
gjort underbara ting sedan urtiden,
i stor trofasthet.
2 Du har förvandlat staden till en grushög,
lagt befästningen i ruiner.
Främlingarnas fästning är inte längre någon stad
och kommer aldrig mer att byggas upp igen.
3 Därför ärar ett starkt folk dig,
och grymma nationer fruktar dig.
4 Du är en fästning för den svage,
en fästning för den fattige i hans nöd,
en tillflykt undan storm,
en skugga i hettan.
De grymmas andedräkt är
som en störtskur mot en vägg,
5 som hettan i ett ökenland.
Du tystar främlingarnas larm,
och som skuggan av ett moln
tar de grymmas sång slut.
6 Här på detta berg ska härskarornas Herre
ordna ett gästabud för alla folk,
en fest med mycket mat och viner av högsta kvalitet,
rätter av bästa slag och utsökt, klarat vin.
7 På detta berg ska han förstöra den svepning
som täcker alla folk,
den slöja som skyler alla nationer.
8 Han ska för alltid göra slut på döden.
Herren, Herren ska torka bort alla tårar från alla ansikten
och göra slut på sitt folks vanära på hela jorden. Herren har talat.
9 På den dagen ska man säga:
”Det här är vår Gud,
den som vi väntade på,
vår räddare.
Det här är Herren som vi väntade på.
Låt oss jubla och vara glada
över hans räddning.”
10 För Herrens hand vilar över detta berg,
men Moab ska trampas ner
som halm i dyn under hans fötter.
11 Han breder ut sina händer mitt i halmen
som simmaren som ska simma.
Gud ska göra slut på hans stolthet
över vad han med sina händer kan åstadkomma.[y]
12 Dina höga fästningsmurar förstör han
och bryter ner dem till marken,
gör dem till grus.
Juda lovsjunger Herren
26 På den dagen ska man i Juda land sjunga denna sång:
Vi har en stark stad,
och han sätter upp murar och vallar till vår räddning.
2 Öppna portarna,
så att ett rättfärdigt folk kan komma in,
ett folk som förblir troget.
3 Den som är uthållig i sitt sinne
ger du fullkomlig frid,
därför att han förtröstar på dig.
4 Förtrösta alltid på Herren,
för Herren, Herren är den eviga klippan.
5 Han ödmjukar dem som bor där uppe
i den högt belägna staden.
Han slår ner den, jämnar den med marken,
krossar den till grus.
6 Den trampas ner
under de fattigas och svagas fötter.
7 Den rättfärdiges väg är jämn.
Du, den Rättsinnige,
har jämnat ut den rättfärdiges stig.
8 På dina bestämmelsers väg
står vårt hopp till dig, Herre.
Vi längtar efter ditt namn och din ära.
9 Om natten längtar jag efter dig,
anden i mig söker dig.
När dina domar kommer över jorden
lär sig världens befolkning rättfärdighet.
10 Om man visar nåd mot den onde
lär han sig ingen rättfärdighet.
I de rättsinnigas land handlar han gudlöst
och bryr sig inte om Herrens majestät.
11 Herre, din hand är lyft,
men de ser det inte.
Låt dem se din lidelse för ditt folk
och skämmas.
Låt dem brinna i den eld
som är avsedd för dina fiender!
12 Herre, ge oss en varaktig fred.
Allt vi gör kommer från dig.
13 Herre, vår Gud,
andra herrar har härskat över oss,
men endast ditt namn vill vi ära.
14 De döda får inte liv igen,
de dödas andar[z] uppstår inte.
Så har du straffat dem,
förgjort dem,
utplånat hela minnet av dem.
15 Du har gjort folket stort, Herre,
du har gjort folket stort.
Du har gjort det till din ära,
och du har utvidgat landets alla gränser.[aa]
16 Herre, i sin nöd sökte de dig.
När ditt straff kom över dem, viskade de en bön.
17 Som en kvinna som ska föda
skriker i födslovåndor,
så var det med oss
inför dig, Herre.
18 Vi var havande och våndades
men födde vind.
Vi förde ingen räddning till jorden,
inga invånare föddes in i världen.[ab]
19 Dina döda ska bli levande igen,
deras kroppar ska uppstå.
Vakna upp och ropa av glädje,
ni som vilar i mullen!
För din dagg är som morgonens dagg,
och jorden ska åter föda fram sina döda.[ac]
20 Kom, mitt folk, gå in i era rum
och lås dörrarna om er!
Göm er en liten stund,
tills vreden är över.
21 Se! Herren kommer från sin boning
för att straffa jordens folk för deras synd.
Jorden ska blotta sina blodsskulder
och inte längre dölja sina dräpta.
Israels befrielse
27 På den dagen ska Herren
med sitt fruktade, stora, starka svärd
straffa Leviatan, den snabba ormen,
Leviatan, den ringlande ormen,
och döda odjuret i havet.
Herrens vingård, Israel
2 Sjung på den dagen
om den underbara vingården:
3 ”Jag, Herren, sköter om den.
Jag vattnar den ständigt
och vakar över den dag och natt,
för att ingen ska skada den.
4 Jag hyser ingen vrede.
Men om den ger mig törnen och tistlar,
så ger jag mig i strid mot den
och bränner upp alltsammans,
5 om man nu inte söker beskydd hos mig
för att sluta fred med mig.
Ja, måtte man sluta fred med mig.”
Footnotes
- 13:21 Översättningen av djurnamnen är osäker; bockar kan ev. också syfta på demoner i v. 21, 22.
- 14:4 Grundtextens innebörd i versens senare del är oviss. Till översättningen har hämtats hjälp från Dödahavsrullarna och Septuaginta.
- 14:9 Hebreiskans refaim syftar ibland på stammen refaéerna (t.ex. 5 Mos 2:11,20) eller på den dal som fått sitt namn efter dem (t.ex. Jos 15:8); de tycks ha varit mycket storväxta och översätts därför ibland med jättar. Här och i en del andra verser används ordet dock poetiskt om de avlidnas andar (Ords 2:18; 9:18).
- 14:19 Det är osäkert om de stupade ska läggas i stengravar eller: gropar; i det senare fallet trampas alla på samma sätt som kadaver (men du ligger finns inte i grundtexten utan är ett nödvändigt tillägg om tolkningen i texten är rätt).
- 14:31 Grundtextens innebörd är osäker.
- 15:9 landet (mer exakt marken) kan också tolkas som ortnamn Adma, så t.ex. Septuaginta.
- 16:1 Sela kan ev. här översättas klippan.
- 16:14 Uttryckets innebörd i grundtexten är osäker; samma uttryck förekommer också i 21:16.
- 17:9 Enligt Septuaginta: …som amoréerna och hivéerna övergav.
- 17:11 Eller: du planterar dem, växer de fint och spirar.
- 17:11 Grundtextens innebörd är osäker.
- 18:2 Grundtextens innebörd är osäker i versens sista del.
- 19:10 Det hebreiska ordets betydelse är osäker, kan ev. också betyda stöttepelare.
- 19:13 På hebreiska Nof.
- 19:18 Enligt många viktiga handskrifter Ir Haheres, som betyder Förödelsens stad. Här följer översättningen andra handskrifter som har Solstaden (Ir Hacheres) och som tycks passa in bättre i den positiva kontexten.
- 21:8 I grundtexten står här lejon (ett lejon ropade, ev. han ropade som ett lejon). De hebreiska orden för se/spana/speja och lejon liknar varandra, och översättningen här har valt det förstnämnda, som också finns i Jesaja-rullen från Qumran.
- 21:11 Duma syftar på Edom. Grundtextens innebörd är osäker både här och i följande vers.
- 21:16 Se not till 16:14.
- 22:17 Grundtextens innebörd är osäker.
- 22:24 Grundtexten är svårtolkad.
- 23:1 Syftar på Cypern.
- 23:10 Eller: Odla upp ditt land, för det finns inte mer någon hamn (eller: något varv) för Tarshish-skeppen. Grundtextens innebörd är oviss. Enligt Septuaginta: Odla upp ditt land, för skeppen kommer inte mer från Tarshish.
- 23:12 Cypern.
- 23:13 Grundtextens innebörd är osäker.
- 25:11 Grundtextens innebörd i versens sista del är oviss.
- 26:14 Se not till 14:9.
- 26:15 Grundtextens innebörd är osäker i v. 15, 16.
- 26:18 I versens senare del är grundtextens innebörd osäker.
- 26:19 deras kroppar är en översättning som följer Peshitta och andra översättningar; enligt grundtexten: min kropp. sina döda är samma hebreiska ord som i v. 14 översätts de dödas andar; se not till 14:9. Grundtextens exakta innebörd är generellt här något osäker.
Jesaja 13-27
Svenska 1917
13 Detta är en utsaga om Babel, vad som uppenbarades för Jesaja, Amos' son.
2 Resen upp ett baner på ett kalt berg, ropen högt till dem; viften med handen att de må draga in genom de mäktiges portar.
3 Jag själv har bådat upp mina invigda, ja, kallat mina hjältar till mitt vredesverk, min stolta skara, som jublar.
4 Hör, det larmar på bergen såsom av ett stort folk. Hör, det sorlar av riken med hopade hednafolk. HERREN Sebaot mönstrar sin krigarskara.
5 Ifrån fjärran land komma de, ifrån himmelens ända, HERREN och hans vredes redskap, för att fördärva hela jorden.
6 Jämren eder, ty nära är HERRENS dag; såsom våld från den Allsvåldige kommer den.
7 Därför sjunka alla händer ned, och alla människohjärtan förfäras.
8 Man förskräckes, man gripes av ångest och kval, ja, våndas såsom en barnaföderska. Häpen stirrar den ene på den andre; röda såsom eldslågor äro deras ansikten.
9 Se, HERRENS dag kommer, gruvlig och med förgrymmelse och med vredesglöd, för att göra jorden till en ödemark och utrota syndarna som där bo.
10 Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder sända ej mer ut sitt ljus, solen går mörk upp, och månens ljus skiner icke.
11 Jag skall hemsöka jordens krets för dess ondska och de ogudaktiga för deras missgärning; jag skall göra slut på de fräckas övermod och slå ned våldsverkarnas högmod.
12 Jag skall göra en man mer sällsynt än fint guld, en människa mer sällsynt än guld från Ofir.
13 Därför skall jag komma himmelen att darra, och jorden skall bäva och vika från sin plats -- genom HERREN Sebaots förgrymmelse, på hans glödande vredes dag.
14 Och likasom jagade gaseller och en hjord som ingen samlar vända de då hem, var och en till sitt folk, och fly, var och en till sitt land.
15 Men envar som upphinnes bliver genomborrad, och envar som gripes faller för svärd.
16 Deras späda barn krossas inför deras ögon, deras hus plundras, och deras kvinnor skändas.
17 Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna, som akta silver för intet och icke fråga efter guld.
18 Deras bågar skola fälla de unga männen, med frukten i moderlivet hava de intet förbarmande, och barnen skona de icke.
19 Och det skall gå med Babel, rikenas krona, kaldéernas ära och stolthet, likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra.
20 Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det ligga obebott; ingen arab skall där slå upp sitt tält, ingen herde lägra sig där med sin hjord.
21 Nej, öknens djur skola lägra sig där, och dess hus skola fyllas av uvar; strutsar skola bo där, och gastar skola hoppa där.
22 Schakaler skola tjuta i dess palatser och ökenhundar i praktbyggnaderna. Snart kommer dess tid; dess dagar skola ej fördröjas.
14 Ty HERREN skall förbarma sig över Jakob och ännu en gång utvälja Israel och låta dem komma till ro i deras land; och främlingar skola sluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus.
2 Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus skall lägga dem under sig såsom sin arvedel i HERRENS land, och skall göra dem till trälar och trälinnor. Så skola de få sina fångvaktare till fångar och råda över sina plågare.
3 Och på den dag då HERREN låter dig få ro från din vedermöda och ångest, och från den hårda träldom som har varit dig pålagd,
4 då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du skall säga: »Vilken ände har icke plågaren fått, vilken ände pinoorten!
5 HERREN har brutit sönder de ogudaktigas stav, tyrannernas ris,
6 det ris som i grymhet slog folken med slag på slag, och i vrede härskade över folkslagen med skoningslös förföljelse.
7 Hela jorden har nu fått vila och ro; man brister ut i jubel.
8 Själva cypresserna glädja sig över ditt fall, så ock Libanons cedrar: 'Sedan du nu ligger där, drager ingen hitupp för att hugga ned oss.'
9 Dödsriket därnere störes i sin ro för din skull, när det måste taga emot dig. Skuggorna där väckas upp för din skull, jordens alla väldige; folkens alla konungar måste stå upp från sina troner.
10 De upphäva alla sin röst och säga till dig: 'Så har då också du blivit maktlös såsom vi, ja, blivit vår like.'
11 Ned till dödsriket har din härlighet måst fara, och dina harpors buller; förruttnelse är bädden under dig, och maskar äro ditt täcke.
12 Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare!
13 Det var du som sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr.
14 Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.'
15 Nej, ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven.
16 De som se dig stirra på dig, de betrakta dig och säga: 'Är detta den man som kom jorden att darra och riken att bäva,
17 den som förvandlade jordkretsen till en öken och förstörde dess städer, den som aldrig frigav sina fångar, så att de fingo återvända hem?'
18 Folkens alla konungar ligga allasammans med ära var och en i sitt vilorum;
19 men du ligger obegraven och bortkastad, lik en föraktad gren; du ligger där överhöljd av dräpta, av svärdsslagna män, av döda som hava farit ned i gravkammaren, lik ett förtrampat as.
20 Du skulle icke såsom de få vila i en grav, ty du fördärvade ditt land och dräpte ditt folk. Om ogärningsmännens avföda skall man aldrig mer tala.
21 Anställen ett blodbad på hans söner för deras fäders missgärning. De få ej stå upp och besitta jorden och fylla jordkretsens yta med städer.»
22 Nej, jag skall stå upp emot dem, säger HERREN Sebaot; och jag skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och efterkommande, säger HERREN.
23 Och jag skall göra det till ett tillhåll för rördrommar och fylla det med sumpsjöar; ja, jag skall bortsopa det med ödeläggelsens kvast, säger HERREN Sebaot.
24 HERREN Sebaot har svurit och sagt: Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske, och vad jag har beslutit, det skall fullbordas.
25 Jag skall krossa Assur i mitt land, och på mina berg skall jag förtrampa honom. Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem och hans börda tagas av deras skuldra.
26 Detta är det beslut som är fattat mot hela jorden; detta är den hand som är uträckt mot alla folk.
27 Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan då göra det om intet? Hans hand är det som är uträckt; vem kan avvända den?
28 I det år då konung Ahas dog förkunnades följande utsaga:
29 Gläd dig icke, du filistéernas hela land, över att det ris som slog dig är sönderbrutet; ty från ormens rot skall en basilisk komma fram, och dennes avkomma bliver en flygande drake.
30 De utarmade skola sedan få bete och de fattiga få lägra sig i trygghet; men telningarna från din rot skall jag döda genom hunger, och vad som bliver kvar av dig skall dräpas.
31 Jämra dig, du port; ropa, du stad; försmält av ångest, du filistéernas hela land. Ty norrifrån kommer en rök; i fiendeskarornas tåg bliver ingen efter.
32 Vad skall man då svara det främmande folkets sändebud? Jo, att det är HERREN som har grundat Sion, och att de betryckta bland hans folk där hava sin tillflykt.
15 Utsaga om Moab. Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres. Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres.
2 Habbait och Dibon stiga upp på offerhöjderna för att gråta; uppe i Nebo och Medeba jämrar sig Moab; alla huvuden där äro skalliga, alla skägg avskurna.
3 På dess gator bär man sorgdräkt, så ock på dess tak; på dess torg jämra sig alla och flyta i tårar.
4 Hesbon och Eleale höja klagorop, så att det höres ända till Jahas. Därför skria ock Moabs krigare; hans själ våndas i honom.
5 Mitt hjärta klagar över Moab, ty hans flyktingar fly ända till Soar, till Eglat-Selisia; uppför Halluhits höjd stiger man under gråt, och på vägen till Horonaim höjas klagorop över förstörelsen.
6 Nimrims vatten bliva torr ökenmark, gräset förtorkas, brodden vissnar, intet grönt lämnas kvar.
7 Återstoden av sitt förvärv, sitt sparda gods, bär man därför nu bort över Pilträdsbäcken.
8 Ja, klagoropen ljuda runtom i Moabs land; till Eglaim når dess jämmer och till Beer-Elim dess jämmer.
9 Dimons vatten äro fulla av blod. Ja, ännu något mer skall jag låta komma över Dimon; ett lejon över Moabs räddade, över det som bliver kvar av landet.
16 »Sänden åstad de lamm som landets herre bör hava från Sela genom öknen till dottern Sions berg.»
2 Och såsom flyktande fåglar, lika skrämda fågelungar komma Moabs döttrar till Arnons vadställen.
3 De säga: »Giv oss råd, bliv medlare för oss. Låt din skugga vara såsom natten, nu mitt i middagshettan. Skydda de fördrivna; röj icke de flyktande.
4 Låt mina fördrivna finna härbärge hos dig, var för Moab ett beskärm mot fördärvaren, till dess att utpressaren ej mer är till och fördärvet får en ände och förtryckarna försvinna bort ur landet.
5 Så skall genom eder mildhet eder tron bliva befäst, och på den skall sitta trygg i Davids hydda en furste som far efter vad rätt är och främjar rättfärdighet.»
6 Vi hava hört om Moabs högmod, det övermåttan höga, om hans högfärd, högmod och övermod och opålitligheten i hans lösa tal.
7 Därför måste nu Moab jämra sig över Moab, hela landet måste jämra sig. Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka i djup bedrövelse.
8 Ty Hesbons fält äro förvissnade, så ock Sibmas vinträd, vilkas ädla druvor slogo folkens herrar till marken, vilkas rankor nådde till Jaeser och förirrade sig i öknen, vilkas skott bredde ut sig och gingo över havet.
9 Därför gråter jag över Sibmas vinträd, såsom Jaeser gråter; med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon, och dig, Eleale. Ty mitt i din sommar och din bärgningstid har ett skördeskri slagit ned.
10 Glädje och fröjd är nu avbärgad från de bördiga fälten, och i vingårdarna höjes intet glädjerop, höres intet jubel; ingen trampar vin i pressarna, på skördeskriet har jag gjort slut.
11 Därför klagar mitt hjärta såsom en harpa över Moab, ja, mitt innersta över Kir-Heres.
12 Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden och huru han än går in i sin helgedom och beder, så uträttar han intet därmed.
13 Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.
14 Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.
17 Utsaga om Damaskus. Se, Damaskus skall upphöra att vara en stad; det skall falla och bliva en stenhop.
2 Aroers städer varda övergivna; de bliva tillhåll för hjordar, som lägra sig där ostörda.
3 Det är förbi med Efraims värn, med Damaskus' konungadöme och med kvarlevan av Aram. Det skall gå med dem såsom med Israels barns härlighet, säger HERREN Sebaot.
4 Och det skall ske på den tiden att Jakobs härlighet vändes i armod, och att hans feta kropp bliver mager.
5 Det går, såsom när skördemannen samlar ihop säden och med sin arm skördar axen; det går, såsom när man plockar ax i Refaims-dalen:
6 en ringa efterskörd lämnas kvar där, såsom när man slår ned oliver, två eller tre bär lämnas kvar högst uppe i toppen, fyra eller fem på trädets kvistar, säger HERREN, Israels Gud.
7 På den tiden skola människorna blicka upp till sin Skapare och deras ögon se upp till Israels Helige.
8 Människorna skola ej vända sin blick till de altaren som deras händer hava gjort; på sina fingrars verk skola de icke se, icke på Aserorna eller på solstoderna.
9 På den tiden skola deras fasta städer bliva lika de övergivna fästen i skogarna och på bergstopparna, som övergåvos, när Israels barn drogo in; allt skall bliva ödelagt.
10 Ty du har förgätit din frälsnings Gud, och du tänker icke på din fasta klippa. Därför planterar du ljuvliga planteringar och sätter i dem främmande vinträd.
11 Och väl får du dem att växa högt samma dag du planterar dem, och morgonen därefter får du dina plantor att blomma, men skörden försvinner på hemsökelsens dag, då plågan bliver olidlig.
12 Hör, det brusar av många folk, det brusar, såsom havet brusar. Det dånar av folkslag, det dånar, såsom väldiga vatten dåna.
13 Ja, det dånar av folkslag, såsom stora vatten dåna. Men han näpser dem, och de fly bort i fjärran; de jagas bort såsom agnar för vinden, uppe på bergen, och såsom virvlande löv för stormen.
14 När aftonen är inne, se, då kommer förskräckelsen, och förrän morgonen gryr, äro de sin kos. Detta bliver våra skövlares del, våra plundrares lott.
18 Hör, du land där flygfän surra, du land bortom Etiopiens strömmar,
2 du som har sänt budbärare över havet, i rörskepp hän över vattnet! Gån åstad, I snabba sändebud, till det resliga folket med glänsande hy, till folket som är så fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomskäres av strömmar.
3 I jordkretsens alla inbyggare, I som bon på jorden: sen till, när man reser upp baner på bergen, och när man stöter i basun, så lyssnen därtill.
4 Ty så har HERREN sagt till mig: »I stillhet vill jag skåda ned från min boning, såsom solglans glöder från en klar himmel, såsom molnet utgjuter dagg under skördetidens hetta.»
5 Ty förrän skördetiden är inne, just när blomningen är slut och blomman förbytes i mognad druva, skall han avskära rankorna med vingårdskniv och hugga av rotskotten och skaffa dem bort.
6 Alltsammans skall lämnas till pris åt rovfåglarna på bergen och åt djuren på marken; rovfåglarna skola där hava sina nästen över sommaren och markens alla djur ligga där om vintern.
7 På den tiden skola skänker bäras fram till HERREN Sebaot från det resliga folket med glänsande hy, från folket som är så fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomskäres av strömmar -- till den plats där HERREN Sebaots namn bor, till Sions berg.
19 Utsaga om Egypten. Se, HERREN far fram på ett ilande moln och kommer till Egypten. Egyptens avgudar bäva då för honom, och egyptiernas hjärtan förfäras i deras bröst.
2 Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, så att broder skall strida mot broder och vän mot vän, stad mot stad och rike mot rike.
3 Och egyptiernas förstånd skall försvinna ur deras hjärtan, och deras råd skall jag göra om intet; de skola då fråga sina avgudar och signare, sina andebesvärjare och spåmän.
4 Men jag skall giva egyptierna i en hård herres hand, och en grym konung skall få råda över dem, säger Herren, HERREN Sebaot.
5 Och vattnet skall försvinna ur havet, och floden skall sina bort och uttorka.
6 Strömmarna skola utbreda stank, Egyptens kanaler skola förminskas och sina bort; rör och vass skall förvissna.
7 Ängarna vid Nilfloden, längs flodens strand, och alla sädesfält vid floden, de skola förtorka, fördärvas och varda till intet.
8 Dess fiskare skola klaga, alla som kasta ut krok i floden skola sörja; och de som lägga ut nät i vattnet skola stå där modlösa.
9 De som arbeta i häcklat lin skola komma på skam, så ock de som väva fina tyger.
10 Landets stödjepelare skola bliva krossade och alla de som arbeta för lön gripas av ångest.
11 Såsom idel dårar stå då Soans furstar; Faraos visaste rådgivare giva blott oförnuftiga råd. Huru kunnen I då säga till Farao: »Jag är en son av visa män, en son av forntidens konungar»?
12 Ja, var är dina vise? Må de förkunna för dig -- ty de veta det ju -- vad HERREN Sebaot har beslutit över Egypten.
13 Nej, Soans furstar hava blivit dårar, Nofs furstar äro bedragna, Egypten föres vilse av dem som voro hörnstenar i dess stammar.
14 HERREN har där utgjutit en förvirringens ande, så att de komma Egypten att ragla, vadhelst det företager sig, såsom en drucken raglar i sina spyor.
15 Och Egypten skall icke hava framgång i vad någon där gör, evad han är huvud eller svans, evad han är palmtopp eller sävstrå.
16 På den tiden skola egyptierna vara såsom kvinnor: de skola bäva och förskräckas för HERREN Sebaots upplyfta hand, när han lyfter den mot dem.
17 Och Juda land skall bliva en skräck för egyptierna; så ofta man nämner det för dem, skola de förskräckas, för det besluts skull som HERREN Sebaot har fattat över dem.
18 På den tiden skola i Egyptens land finnas fem städer som tala Kanaans tungomål, och som svärja vid HERREN Sebaot; en av dem skall heta Ir-Haheres.
19 På den tiden skall ett altare vara rest åt HERREN mitt i Egyptens land, så ock en stod åt HERREN vid landets gräns.
20 Och de skola vara till tecken och vittnesbörd för HERREN Sebaot i egyptiernas land: när de ropa till HERREN om hjälp mot förtryckare, då skall han sända dem en frälsare och försvarare, och han skall rädda dem.
21 Och HERREN skall göra sig känd för egyptierna, ja, egyptierna skola lära känna HERREN på den tiden; och de skola tjäna honom med slaktoffer och spisoffer, de skola göra löften åt HERREN och få infria dem.
22 Så skall då HERREN slå Egypten -- slå, men ock hela; när de omvända sig till HERREN, skall han bönhöra dem och hela dem.
23 På den tiden skall en banad väg leda från Egypten till Assyrien, och assyrierna skola komma in i Egypten, och egyptierna in i Assyrien; och egyptierna skola hålla gudstjänst tillsammans med assyrierna.
24 På den tiden skall Israel, såsom den tredje i förbundet, stå vid sidan av Egypten och Assyrien, till en välsignelse på jorden.
25 Och HERREN Sebaot skall välsigna dem och säga: Välsignad vare du Egypten, mitt folk, och du Assyrien, mina händer verk, och du Israel, min arvedel!
20 I det år då Tartan kom till Asdod, utsänd av Sargon, konungen i Assyrien -- varefter han ock belägrade Asdod och intog det --
2 på den tiden talade HERREN genom Jesaja, Amos' son, och sade: »Upp, lös säcktygsklädnaden från dina länder, och drag dina skor av dina fötter.» Och denne gjorde så och gick naken och barfota.
3 Sedan sade HERREN: »Likasom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota och nu i tre år varit till tecken och förebild angående Egypten och Etiopien,
4 så skall konungen i Assyrien låta fångarna ifrån Egypten och de bortförda från Etiopien, både unga och gamla, vandra åstad nakna och barfota, med blottad bak, Egypten till blygd.
5 Då skola de häpna och blygas över Etiopien, som var deras hopp, och över Egypten, som var deras stolthet.
6 På den dagen skola inbyggarna här i kustlandet säga: 'Se, så gick det med dem som voro vårt hopp, med dem till vilka vi flydde, för att få hjälp och bliva räddade undan konungen i Assyrien; huru skola vi då själva kunna undkomma?'»
21 Utsaga om Öknen vid havet. Likasom en storm som far fram i Sydlandet kommer det från öknen, från det fruktansvärda landet.
2 En gruvlig syn har blivit mig kungjord: »Härjare härja, rövare röva. Drag upp, du Elam! Träng på, du Mediens folk! På all suckan vill jag göra slut.»
3 Fördenskull darra nu mina länder, ångest griper mig, lik en barnaföderskas ångest; förvirring kommer över mig, så att jag icke kan höra, förskräckelse fattar mig, så att jag icke kan se.
4 Mitt hjärta är utom sig, jag kväljes av förfäran; skymningen, som jag längtade efter, vållar mig nu skräck.
5 Man dukar bord, man breder ut täcken, man äter och dricker. Nej, stån upp, I furstar; smörjen edra sköldar!
6 Ty så har Herren sagt till mig: »Gå och ställ ut en väktare; vad han får se, det må han förkunna.
7 Och om han ser ett tåg, ryttare par efter par, ett tåg av åsnor, ett tåg av kameler, då må han giva akt, noga giva akt.»
8 Och denne ropade, såsom ett lejon ryter: »Herre, här står jag på vakt beständigt, dagen igenom, och jag förbliver här på min post natt efter natt.
9 Och se, nu kommer här ett tåg av män, ryttare par efter par!» Och åter talade han och sade: »Fallet, fallet är Babel! Alla dess gudabeläten äro nedbrutna till jorden.»
10 O du mitt krossade, mitt söndertröskade folk, vad jag har hört av HERREN Sebaot, Israels Gud, det har jag förkunnat för eder.
11 Utsaga om Duma. Man ropar till mig från Seir: »Väktare, vad lider natten? Väktare, vad lider natten?»
12 Väktaren svarar: »Morgon har kommit, och likväl är det natt. Viljen I fråga mer, så frågen; kommen tillbaka igen.»
13 Utsaga över Arabien. Tagen natthärbärge i Arabiens vildmark, I karavaner från Dedan.
14 Må man komma emot de törstande och giva dem vatten. Ja, inbyggarna i Temas land gå de flyktande till mötes med bröd.
15 Ty de fly undan svärd, undan draget svärd, och undan spänd båge och undan krigets tunga.
16 Ty så har Herren sagt till mig: Om ett år, såsom dagakarlen räknar året, skall all Kedars härlighet vara förgången,
17 och föga skall då vara kvar av Kedars hjältars bågar, så många de äro. Ty så har HERREN, Israels Gud, talat.
22 Utsaga om Synernas dal. Vad är då på färde, eftersom allt ditt folk stiger upp på taken?
2 Du larmuppfyllda, du bullrande stad, du glada stad! Dina slagna hava icke blivit slagna med svärd, ej dödats i strid.
3 Alla dina furstar hava samfällt flytt undan, utan bågskott blevo de fångar. Ja, så många som påträffades hos dig blevo allasammans fångar, huru långt bort de än flydde.
4 Därför säger jag: Vänden blicken ifrån mig, jag måste gråta bitterligen; trugen icke på mig tröst för att dottern mitt folk har blivit förstörd.
5 Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning kommer från Herren, HERREN Sebaot, i Synernas dal, med nedbrutna murar och med rop upp mot berget.
6 Elam hade fattat kogret, vagnskämpar och ryttare följde honom; Kir hade blottat skölden.
7 Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar, och ryttarna hade fattat stånd vid porten.
8 Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter vapnen i Skogshuset.
9 Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen upp vattnet i Nedre dammen.
10 Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att befästa muren.
11 Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det sågen I icke.
12 Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt.
13 Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden: »Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.»
14 Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron: Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad, så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.
15 Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där, förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom:
16 Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe, du som i klippan urholkar en boning åt dig,
17 du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump,
18 han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus.
19 Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din tjänst skall du bliva avsatt.
20 Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son;
21 honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus.
22 Och jag skall giva honom Davids hus' nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta.
23 Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus.
24 Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på honom, med ättlingar och avkomlingar -- alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor --
25 då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas. Ty så har HERREN talat.
23 Utsaga om Tyrus. Jämren eder, I Tarsis-skepp! Ty det är ödelagt, utan hus och utan gäster; från kittéernas land når dem budskapet härom.
2 Sitten stumma, I kustlandets invånare! Köpmän från Sidon, sjöfarande män, uppfyllde dig;
3 av Sihors säd och Nilflodens skördar skaffade du dig vinning, i det du for över stora vatten och drev handel därmed bland folken.
4 Men stå där nu med skam, du Sidon; ty så säger havet, havets fäste: »Så är jag då utan avkomma och har icke fött några barn, icke uppfött ynglingar, icke fostrat jungfrur.»
5 När man får höra detta i Egypten, då bävar man vid ryktet om Tyrus.
6 Dragen bort till Tarsis och jämren eder, I kustlandets invånare.
7 Är detta eder glada stad, hon den urgamla, som av sina fötter bars till fjärran land, för att gästa där?
8 Vem beslöt detta över Tyrus, henne som delade ut kronor, vilkens köpmän voro furstar, vilkens krämare voro stormän på jorden?
9 HERREN Sebaot var den som beslöt det, för att slå ned all den stolta härligheten och ödmjuka alla stormän på jorden.
10 Bred nu ut dig över ditt land såsom Nilfloden, du dotter Tarsis; du bär ingen boja mer.
11 Han räckte ut sin hand över havet, han kom konungariken att darra; HERREN bjöd om Kanaans fästen att de skulle ödeläggas.
12 Han sade: »Du skall ej allt framgent få leva i fröjd, du kränkta jungfru, du dotter Sidon. Stå upp och drag bort till kittéernas land; dock, ej heller där får du ro.
13 Se, kaldéernas land, folket som förr ej var till, de vilkas land Assyrien gjorde till boning åt öknens djur, de resa där sina belägringstorn och omstörta stadens platser och göra den till en grushög.
14 Jämren eder, I Tarsis-skepp, ty edert fäste är förstört.»
15 På den tiden skall Tyrus ligga förgätet i sjuttio år, såsom rådde där alltjämt en och samma konung; men efter sjuttio år skall det gå med Tyrus, såsom det heter i visan om skökan:
16 »Tag din harpa och gå omkring i staden, du förgätna sköka; spela vackert och sjung flitigt, så att man kommer ihåg dig.»
17 Ty efter sjuttio år skall HERREN se till Tyrus, och det skall åter få begynna att taga emot skökolön och bedriva otukt med jordens alla konungariken i den vida världen.
18 Men hennes handelsförvärv och vad hon får såsom skökolön skall vara helgat åt HERREN; det skall icke läggas upp och icke gömmas, utan de som bo inför HERRENS ansikte skola av hennes handelsförvärv hava mat till fyllest och präktiga kläder.
24 Se, HERREN ödelägger jorden och föröder den; han omvälver, vad därpå är, och förströr dess inbyggare.
2 Och det går prästen såsom folket, husbonden såsom tjänaren, husfrun såsom tjänarinnan, säljaren såsom köparen, låntagaren såsom långivaren, gäldenären såsom borgenären.
3 Jorden bliver i grund ödelagd och i grund utplundrad; ty HERREN har talat detta ord.
4 Jorden sörjer och tvinar bort, jordkretsen försmäktar och tvinar bort, vad högt är bland jordens folk försmäktar.
5 Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet.
6 Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar.
7 Vinmusten sörjer, vinträdet försmäktar; de som voro så hjärteglada sucka nu alla.
8 Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud, de gladas larm ha tystnat; det är förbi med fröjden vid harpans klang.
9 Vin dricker man icke mer under sång, rusdrycken kännes bitter för dem som dricka den.
10 Nedbruten ligger den öde staden; vart hus är stängt, så att ingen kommer därin.
11 Därute höres klagorop över vinet; all glädje är såsom en nedgången sol, all jordens fröjd har flyktat.
12 Ödeläggelse allenast är kvar i staden, och porten är slagen i spillror.
13 Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan vinbärgningen är slut.
14 Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS höghet ljuda borta i väster:
15 »Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna HERRENS, Israels Guds, namn.»
16 Från jordens ända höra vi lovsånger: »En härlig lott får den rättfärdige!» Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig! Härjare härja, ja härjande fara härjare fram.
17 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare.
18 Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar bäva.
19 Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar; jorden vacklar, ja, den vacklar;
20 jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den, och den faller och kan icke mer stå upp.
21 På den tiden skall HERREN hemsöka höjdens här uppe i höjden och jordens konungar nere på jorden.
22 Och de skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når dem hemsökelsen.
23 Då skall månen blygas och solen skämmas; ty HERREN Sebaot skall då vara konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste skola skåda härlighet.
25 HERRE, du är min Gud; jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn, ty du gör underfulla ting, du utför rådslut ifrån fordom tid, fasta och beståndande.
2 Ja, du har gjort staden till en stenhop, den befästa staden till en grushög; främlingarnas palats står ej mer där såsom en stad, aldrig skall det byggas upp igen.
3 Därför måste nu det vilda folket ära dig, den grymma hednastaden frukta dig.
4 Ty du har varit ett värn för den arme, ett värn för den fattige i hans nöd, en tillflykt mot störtskurar, ett skygd under hettan. Ty våldsverkarnas raseri är likasom en störtskur mot en vägg.
5 Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast, så kuvar du främlingarnas larm; ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga, så dämpas de grymmas segersång.
6 Och HERREN Sebaot skall på detta berg göra ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat.
7 Och han skall på detta berg göra om intet det dok som höljer alla folk, och det täckelse som betäcker alla folkslag.
8 Han skall för alltid göra döden om intet; och Herren, HERREN skall avtorka tårarna från alla ansikten, och skall taga bort sitt folks smälek överallt på jorden. Ty så har HERREN talat.
9 På den tiden skall man säga: Se, där är vår Gud, som vi förbidade och som skulle frälsa oss. Ja, där är HERREN, som vi förbidade; låtom oss fröjdas och vara glada över hans frälsning.
10 Ty HERRENS hand skall vila över detta berg, men Moab skall bliva nedtrampad i sitt eget land, likasom strå trampas ned i gödselpölen.
11 Och huru han än där breder ut sina händer, lik simmaren, när han simmar, så skall dock hans högmod bliva nedbrutet, trots hans händers alla konster.
12 Ja, dina murars höga fäste störtar han omkull och ödmjukar, han slår det till jorden, ned i stoftet.
26 På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land: »Vår stad giver oss styrka; murar och värn bereda oss frälsning.
2 Låten upp portarna, så att ett rättfärdigt folk får draga därin, ett som håller tro.
3 Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han.
4 Förtrösten då på HERREN till evig tid; ty HERREN, HERREN är en evig klippa.
5 Ty dem som trona i höjden, dem störtar han ned, ja, den höga staden; han ödmjukar den, ödmjukar den till jorden, han slår den ned i stoftet.
6 Den trampas under fötterna, under de förtrycktas fötter, under de armas steg.»
7 Men den rättfärdiges väg är jämn; åt den rättfärdige bereder du en jämnad stig.
8 Ja, på dina domars väg, HERRE, förbida vi dig; till ditt namn och ditt pris står vår själs trängtan.
9 Min själ trängtar efter dig om natten, och anden i mig söker dig bittida; ty när dina domar drabbar jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet.
10 Om nåd bevisas mot den ogudaktige, så lär han sig icke rättfärdighet; i det land, där rätt skulle övas, gör han då vad orätt är och ser icke HERRENS höghet.
11 HERRE, din hand är upplyft, men de se det icke; må de nu med blygsel se din nitälskan för folket; ja, må eld förtära dina ovänner.
12 HERRE, du skall skaffa frid åt oss, ty allt vad vi hava uträttat har du utfört åt oss.
13 HERREN, vår Gud, andra herrar än du hava härskat över oss, men allenast dig prisa vi, allenast ditt namn.
14 De döda få icke liv igen, skuggorna stå ej åter upp; därför hemsökte och förgjorde du dem och utrotade all deras åminnelse.
15 Du förökade en gång folket, HERRE; du förökade folket och bevisade dig härlig; du utvidgade landets alla gränser.
16 HERRE, i nöden hava de nu sökt dig, de hava utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem.
17 Såsom en havande kvinna, då hon är nära att föda, våndas och ropar i sina kval, så var det med oss inför ditt ansikte, o HERRE.
18 Vi voro också havande och våndades; men när vi födde, var det vind. Vi kunde icke bereda frälsning åt landet; inga människor födas mer till att bo på jordens krets.
19 Men dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp. Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall giva igen de avsomnade.
20 Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi.
21 Ty se, HERREN träder ut ur sin boning, för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod som där har blivit utgjutet, och skall icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta.
27 På den tiden skall HERREN med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet.
2 På den tiden skall finnas en vingård, rik på vin, och man skall sjunga om den:
3 Jag, HERREN, är dess vaktar, åter och åter vattnar jag den. För att ingen skall skada den, vaktar jag den natt och dag.
4 Jag vredgas icke på den; nej, om tistel och törne ville begynna strid, så skulle jag gå löst därpå och bränna upp alltsammans.
5 Eller ock måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig; ja, fred måste man göra med mig.
6 I tider som komma skall Jakob skjuta rötter och Israel grönska och blomstra; jordkretsen skola de uppfylla med sin frukt.
7 Har man väl plågat dem så, som han plågade deras plågare? Eller dräptes de så, som deras dräpta fiender blevo dräpta?
8 Nej, väl näpste han folket, när han förkastade och försköt det, väl ryckte han bort det med sin hårda vind, på östanstormens dag;
9 men därför kan ock Jakobs missgärning då bliva försonad och deras synds borttagande då giva fullmogen frukt, när alla stenar i deras altaren äro förstörda -- såsom då man krossar sönder kalkstycken -- och när Aseror och solstoder ej mer resas upp.
10 Se, den fasta staden ligger öde, den har blivit en folktom plats, övergiven såsom en öken, kalvar gå där i bet och lägra sig där och avbita de kvistar där finnas.
11 Och när grenarna äro torra, bryter man av dem, och kvinnor komma och göra upp eld med dem. Ty detta är icke ett folk med förstånd; därför visar deras skapare dem intet förbarmande, och deras danare dem ingen misskund.
12 Och det skall ske på den tiden att HERREN anställer en inbärgning, från den strida floden intill Egyptens bäck; och I skolen varda insamlade, en och en, I Israels barn.
13 Och det skall ske på den tiden att man stöter i en stor basun; och de som hava varit borttappade i Assyriens land och fördrivna till Egyptens land, de skola då komma; och de skola tillbedja HERREN på det heliga berget i Jerusalem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.