En vandring utan mål

9 Gläd dig inte som andra folk, Israel, för du har övergett din Gud och tillber andra gudar på varje tröskplats. Dina män ligger med prostituerade så ofta de får tillfälle.

² Därför kommer dina skördar att slå fel. Säd och vin ska inte räcka till.

³ Du ska inte längre få stanna här i Guds land, utan du ska föras bort till Egypten och Assyrien och tvingas leva av oren mat, offrad till avgudar.

⁴ Där, långt hemifrån, ska du inte tillåtas att hälla ut vin som drickoffer åt Herren. Inget offer som frambärs där kan behaga Herren. Det är lika orent som brödet i ett hus där någon har dött. Alla som äter sådant blir orenade. De kan äta det för att överleva men får inte bära fram det som offer åt Gud.

⁵ Vad ska ni då göra på de heliga dagarna, på Herrens högtidsdagar,

⁶ när ni blivit bortförda till Assyrien som slavar? Vem ska ärva de tillhörigheter ni lämnat kvar? Jo, det ska Egypten göra! Dess folk ska samla ihop era döda, Memfis får begrava dem och tistlar och törnen ska växa upp bland ruinerna.

⁷ Tiden är inne för Israel att få sitt straff. Hämndens dag är snart inne, och Israel ska få känna av den. Profeterna är galna, de kloka har förlorat förståndet. Ja, så ska man säga, för hela nationen är nedtyngd av synd och visar hat mot dem som älskar Gud.

⁸ Jag utsåg profeterna till att leda mitt folk, men folket har hindrat dem och alltid öppet visat sitt hat och sin ovilja mot dem, till och med i Herrens tempel.

⁹ Det som mitt folk gör nu är lika fruktansvärt som när man tillbad guldkalven i Gibea. Men Herren glömmer inte. Han ska verkligen straffa dem.

¹⁰ Israel, jag minns så väl de första underbara dagarna när jag ledde dig genom öknen! Din kärlek var så äkta och ren! Den var frisk och härlig som de första fikonen. Men sedan övergav du mig för Baal-Peor och överlämnade dig åt andra gudar. Snart levde du i samma orenhet som alla andra.

¹¹ Israels härlighet flyger bort som en fågel. Dina barn ska dö vid födseln eller redan i livmodern. En del av dina kvinnor ska inte ens kunna bli med barn.

¹² Och om dina barn skulle växa upp, ska jag ta dem ifrån dig. Ja, ni är alla dömda, och det kommer att bli en sorgens dag när jag vänder mig bort ifrån er och lämnar er ensamma.

¹³ Jag hade tänkt mig att Israel skulle blomstra som Tyrus, planterad i en skön omgivning, men hennes barn ska inte överleva.

¹⁴ Herre, hur ska jag be för ditt folk? Jo, jag ska be att kvinnorna inte kan föda och att deras bröst inte kan ge mjölk.

¹⁵ All deras ondska började vid Gilgal, och det var där jag började hata dem. Nu ska jag fördriva dem från mitt land därför att de tillbett avgudar. Jag ska inte längre älska dem. Alla deras ledare är upproriska.

¹⁶ Israel har fått sin dom: hennes rötter är förtorkade och hon ska inte mer bära frukt. Om hon ändå föder barn ska jag döda dem, för hon ska inte få behålla sina älskade.

¹⁷ Min Gud ska utplåna Israels folk därför att de inte vill lyssna eller lyda, och de kommer att bli flyktingar, utspridda bland alla folk.