Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, med undervisning om dop[a] och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. Ja, så vill vi göra, om Gud tillåter.

(A) De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande (B) och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter (C) men sedan avfallit[b], dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. (D) Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.

Men när det gäller er, våra älskade, är vi övertygade om det bästa, det som för till frälsning, trots att vi talar på detta sätt. 10 (E) Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. 11 (F) Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, 12 (G) så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet.

Guds löfte står fast

13 (H) När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. 14 Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.[c] 15 (I) Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16 (J) Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17 När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.

18 (K) Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden[d], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. 19 Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget[e]. 20 (L) Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.

Footnotes

  1. 6:2 dop   Annan översättning: “reningar" (jfr 9:10 samt Joh 3:25 med not).
  2. 6:6 men sedan avfallit   Här varnas för ett avfall som går så djupt att det blir slutgiltigt. Varje avfall är dock inte slutgiltigt, se Luk 22:31f, Jak 5:19f.
  3. 6:14 1 Mos 22:17 (eden nämns i 22:16).
  4. 6:18 två orubbliga uttalanden   Troligen Guds ed (1 Mos 22:16) och löfte (1 Mos 22:17).
  5. 6:19 förhänget   Ett tio meter högt draperi som skilde den yttre tempelsalen från "det allra heligaste", Guds uppenbarelseplats (se 2 Mos 26:31f, 3 Mos 16:2f, Hebr 9:3f, 10:20).

Låt oss därför nu lämna det man först behöver lära sig om Kristus och gå vidare till en undervisning som passar vuxna. Vi vill inte börja om från början igen och lägga grunderna: omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, undervisning om skillnaden i betydelse mellan dopet och andra tvagningar[a], om handpåläggning,[b] de dödas uppståndelse och en evig dom. Så vill vi göra, om Gud tillåter det.

Varning för att överge Jesus Kristus

För de människor som en gång blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av den heliga Anden och smakat Guds goda ord och den kommande tidsålderns krafter, men sedan avfallit, dem kan man omöjligen få att vända tillbaka, eftersom de korsfäster Guds Son igen och förlöjligar honom.

En åker som suger åt sig det regn som ofta faller och ger bonden en god skörd får en välsignelse från Gud. Men om åkern bara ger tistlar och törnen, då är den värdelös, och risken är stor att den drabbas av en förbannelse och slutet blir att den bränns av.

Men vad er beträffar, mina älskade, är vi övertygade om att det förhåller sig bättre med er och er frälsning, även om vi talar på det här sättet. 10 Gud är ju inte orättvis, utan minns hur hårt ni har arbetat för honom och hur mycket ni älskar honom, i och med att ni nu liksom tidigare tjänar de heliga. 11 Vi önskar därför att var och en av er ända fram till slutet ska göra allt detta med samma iver, så att ert hopp blir uppfyllt. 12 Var inte tröga, utan ta de människor till föredöme som genom tro och tålamod får del av vad Gud har lovat.

Gud håller sina löften

13 Då Gud gav sitt löfte till Abraham svor han vid sig själv, eftersom det inte fanns någon högre att svära vid, 14 och sa: ”Ja, jag ska välsigna dig och göra dina efterkommande[c] talrika.”[d] 15 Sedan väntade Abraham med stort tålamod och fick till slut vad som var utlovat.

16 Människor svär en ed vid någon som är högre än de själva. Eden bekräftar det som sagts, så att det blir slut på alla diskussioner. 17 Gud ville göra klart för dem som skulle ärva det utlovade hur oföränderligt hans beslut är, och därför bekräftade han det med en ed. 18 Båda dessa bekräftelser[e] står fast, eftersom Gud aldrig kan ljuga. De är en stark uppmuntran till oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som vi har framför oss.

19 Detta hopp är för våra själar ett ankare, tryggt och säkert, och det når innanför förhänget[f], 20 dit Jesus gick in för oss, öppnade vägen,[g] och blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.

Footnotes

  1. 6:2 Ordet dop står i plural. Undervisningen handlade sannolikt om skillnaden mellan dop i betydelsen judiska reningsceremonier, Johannes döparens dop (Apg 19:4), Jesus eget dop (Joh 4:1), det kristna dopet in i gemenskap med Jesus Kristus, hans död, begravning och uppståndelse (Rom 6:4), dop i den heliga Anden och eld (Matt 3:11).
  2. 6:2 Handpåläggningen handlade om att de troende lade händerna på de döpta för att de skulle få Guds Ande (jfr Apg 19:5-6), samt när man bad för sjuka, eller när någon skulle invigas till en uppgift i församlingen.
  3. 6:14 dina efterkommande. Ordagrant: dig
  4. 6:14 Se 1 Mos 22:17.
  5. 6:18 Syftar på löfte och ed.
  6. 6:19 Syftar på det allra heligaste, ett rum längst in i templet, platsen för Guds närvaro. Framför det rummet hängde ett förhänge, och den enda som fick gå in dit var översteprästen, då han en gång om året offrade blod för att folket skulle få sina synder förlåtna. För en närmare beskrivning, jfr 9:2-5.
  7. 6:20 Jfr Matt 27:50-51, där det beskrivs hur förhänget i templet i Jerusalem brast i två delar när Jesus dog.