Giovanni 10
La Bibbia della Gioia
«Io sono il buon pastore»
10 «Chi non entra attraverso la porta dellʼovile, ma cerca dʼintrufolarsi ad ogni costo, scavalcando il recinto, è un ladro. 2 Il pastore, invece, entra per la porta. 3 Il custode gli apre, le pecore sentono la sua voce e gli si avvicinano; egli le chiama per nome e le porta fuori. 4 Le fa uscire tutte dallʼovile e cammina davanti a loro. Le pecore lo seguono, perché riconoscono la sua voce. 5 Certamente non seguiranno un estraneo, anzi scapperanno, perché non ne riconoscono la voce».
6 Quelli che ascoltavano questa parabola di Gesù, non riuscivano a capirne il significato. 7 Gesù, allora, spiegò: «Per la verità, io sono la porta per le pecore. 8-9 Tutti quelli che sono venuti prima di me, sono ladri e assassini, ma le pecore non li hanno ascoltati. Proprio così, io sono la porta. Chi passerà da questa porta, sarà salvato. Potrà entrare e uscire e trovare verdi pascoli. 10 Il ladro viene per rubare, ammazzare, distruggere. Io, invece, sono venuto per dar loro la vita in grande abbondanza.
11 Io sono il buon pastore. Il buon pastore dà la vita per le sue pecore. 12 Un dipendente, quando vede avvicinarsi un lupo, scappa a gambe levate e lascia le pecore indifese. Che gliene importa di loro? Non sono mica sue! Così il lupo assale il gregge, prende alcune pecore, mentre altre scappano. 13 È naturale che il dipendente se la dia a gambe, perché lavora per soldi e quindi le pecore non gli stanno a cuore.
14 Io, invece, sono il buon pastore, conosco le mie pecore e loro mi conoscono, 15 proprio come mio Padre conosce me ed io conosco lui; e per le pecore do la vita. 16 In un altro ovile ho altre pecore da guidare. Anchʼesse daranno ascolto alla mia voce, e allora ci sarà un solo gregge con un solo pastore.
17 Il Padre mi ama, perché sacrifico la mia vita, per riprenderla poi di nuovo. 18 Nessuno può togliermela; sono io che la offro di mia iniziativa, perché ho il diritto e il potere di offrirla e riprenderla, quando mi pare. Il Padre stesso mi ha dato questo ordine».
19 A queste parole, le opinioni dei Giudei sul conto di Gesù furono di nuovo contrastanti. 20 Molti di loro dicevano: «È indemoniato e pazzo, perché lo ascoltate?» 21 Altri invece dicevano: «Non ci sembra proprio indemoniato! Può, forse un demonio aprire gli occhi ai ciechi?»
«Sei davvero tu il Figlio di Dio?»
22-23 Era inverno. In quel periodo si celebrava a Gerusalemme la festa della Dedicazione. Gesù si trovava nel tempio e passeggiava sotto il portico di Salomone. 24 Alcuni capi giudei si strinsero intorno a lui e gli chiesero: «Per quanto ancora vuoi tenerci in sospeso? Se tu sei il Messia, diccelo chiaramente!»
25 «Ve lʼho già detto, ma voi non mi credete», rispose Gesù. «La prova lampante sta nei miracoli che faccio nel nome di mio Padre. 26 Voi, però, non mi credete, perché non fate parte del mio gregge. 27 Le mie pecore riconoscono la mia voce, io le conosco, ed esse mi seguono. 28 Anzi, io do loro la vita eterna ed esse non periranno mai. Nessuno le strapperà da me. 29 Perché mio Padre me le ha date, egli è il più potente di tutti e nessuno può rapirle dalla sua mano. 30 Io e il Padre siamo Uno Solo».
31 Allora di nuovo i capi giudei raccolsero delle pietre per ucciderlo. 32 Ma Gesù disse: «Per conto di mio Padre, vi ho mostrato molti miracoli. Per quale di questi mi volete lapidare ora?»
33 Risposero gli altri risentiti: «Non vogliamo ucciderti per ciò che hai fatto di buono, ma per bestemmia! Infatti tu, un semplice uomo, hai detto di essere Dio».
34-36 «La vostra legge stessa dice che gli uomini sono dèi!» rispose Gesù. «Perciò, se la Scrittura, che non può essere falsa, chiama dèi quelli che ascoltano il messaggio di Dio, come potete considerare bestemmia se colui che è santificato e mandato dal Padre nel mondo dice: “Sono il Figlio di Dio?” 37 Se non faccio miracoli di Dio, non credetemi! 38 Ma se li faccio, e non volete credere in me, credete almeno in quei miracoli! Allora vi convincerete che il Padre è in me ed io sono in lui».
39-40 Ancora una volta cercarono di arrestarlo, ma Gesù si allontanò e si diresse oltre il Giordano, vicino al posto dove Giovanni battezzava nei primi tempi. Là si fermò, e 41 molti andavano da lui.
«Giovanni non ha mai fatto miracoli», dicevano, «ma tutte le cose che ha detto di Gesù si sono dimostrate vere!» E molti si convinsero che Gesù fosse il Messia.
Johannes 10
Svenska 1917
10 »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare.
2 Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
3 För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut.
4 Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst.
5 Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom, ty de känna icke de främmandes röst.»
6 Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke vad det var som han talade till dem.
7 Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren in till fåren.
8 Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men fåren hava icke lyssnat till dem.
9 Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete.
10 Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.
11 Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.
12 Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem.
13 Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
14 Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig,
15 såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag giver mitt liv för fåren.
16 Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.
17 Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv -- för att sedan taga igen det.
18 Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det budet har jag fått av min Fader.»
19 För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland judarna.
20 Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från sina sinnen. Varför hören I på honom?»
21 Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»
22 Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var nu vinter,
23 och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.
24 Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet.»
25 Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig.
26 Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.
27 Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig.
28 Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand.
29 Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.
30 Jag och Fadern äro ett.»
31 Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
32 Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar är det som I viljen stena mig?»
33 Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.»
34 Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har sagt att I ären gudar'.
35 Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till -- och skriften kan ju icke bliva om intet --
36 huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen?
37 Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
38 Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i Fadern.»
39 Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras händer.
40 Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där.
41 Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.»
42 Och många kommo där till tro på honom.
Johannes 10
Svenska Folkbibeln
Den gode herden
10 Amen, amen säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare. 2 Men den som går in genom dörren är fårens herde. 3 För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. 4 När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. 5 Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." 6 Denna liknelse framställde Jesus för dem, men de förstod inte vad det var han talade om.
7 Då sade Jesus än en gång: "Amen, amen säger jag er: Jag är dörren till fåren. 8 Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. 9 Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. 10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 12 Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden. 13 Den som är lejd bryr sig inte om fåren. 14 Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, 15 liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.[a] Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. 17 Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader."
19 För de ordens skull uppstod det på nytt delade meningar bland judarna. 20 Många av dem sade: "Han har en ond ande och är från sina sinnen. Varför hör ni på honom?" 21 Andra sade: "Sådana ord kommer inte från en som är besatt. Inte kan en ond ande öppna ögonen på blinda."
Jesu enhet med Fadern
22 Nu inföll tempelinvigningens högtid[b] i Jerusalem. Det var vinter, 23 och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. 24 Då samlades judarna omkring honom och frågade: "Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!" 25 Jesus svarade: "Jag har sagt er det, och ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. 26 Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. 27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28 Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. 29 Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. 30 Jag och Fadern är ett."
31 Än en gång tog judarna upp stenar för att stena honom. 32 Jesus sade till dem: "Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?" 33 Judarna svarade: "Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa." 34 Jesus svarade dem: "Står det inte skrivet i er lag:[c] Jag har sagt att ni är gudar? 35 Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar - och Skriften kan inte göras om intet - 36 hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son. 37 Om jag inte gör min Faders gärningar, så tro mig inte. 38 Men om jag gör dem, så tro på gärningarna, om ni inte kan tro på mig. Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern." 39 De försökte gripa honom igen, men han drog sig undan och gick bort från dem.
40 Sedan begav han sig återigen till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes tidigare hade varit när han döpte. Där stannade han. 41 Många kom till honom, och de sade: "Johannes gjorde visserligen inte något tecken, men allt vad han sade om Jesus var sant." 42 Och många kom där till tro på honom.
Footnotes
- Johannes 10:16 den här fållan Jesu herdeämbete är inte inskränkt till det judiska folket utan omfattar alla folk
- Johannes 10:22 tempelinvigningens högtid firades till minne av templets rening och återinvigning år 165 f. Kr., sedan det hade vanhelgats genom Antiochus IV Epifanes. Denne hade nämligen på själva brännoffersaltaret i Jerusalem låtit ställa upp ett altare, invigt åt Zeus (se Matt 24:15).
- Johannes 10:34 lag Här beteckning för hela GT. Jesus syftar på Ps 82:6, där överhetspersoner kallas gudar på grund av sitt gudomliga uppdrag.
Giovanni 10
Conferenza Episcopale Italiana
Il buon pastore
10 «In verità, in verità vi dico: chi non entra nel recinto delle pecore per la porta, ma vi sale da un'altra parte, è un ladro e un brigante. 2 Chi invece entra per la porta, è il pastore delle pecore. 3 Il guardiano gli apre e le pecore ascoltano la sua voce: egli chiama le sue pecore una per una e le conduce fuori. 4 E quando ha condotto fuori tutte le sue pecore, cammina innanzi a loro, e le pecore lo seguono, perché conoscono la sua voce. 5 Un estraneo invece non lo seguiranno, ma fuggiranno via da lui, perché non conoscono la voce degli estranei». 6 Questa similitudine disse loro Gesù; ma essi non capirono che cosa significava ciò che diceva loro.
7 Allora Gesù disse loro di nuovo: «In verità, in verità vi dico: io sono la porta delle pecore. 8 Tutti coloro che sono venuti prima di me, sono ladri e briganti; ma le pecore non li hanno ascoltati. 9 Io sono la porta: se uno entra attraverso di me, sarà salvo; entrerà e uscirà e troverà pascolo. 10 Il ladro non viene se non per rubare, uccidere e distruggere; io sono venuto perché abbiano la vita e l'abbiano in abbondanza. 11 Io sono il buon pastore. Il buon pastore offre la vita per le pecore. 12 Il mercenario invece, che non è pastore e al quale le pecore non appartengono, vede venire il lupo, abbandona le pecore e fugge e il lupo le rapisce e le disperde; 13 egli è un mercenario e non gli importa delle pecore. 14 Io sono il buon pastore, conosco le mie pecore e le mie pecore conoscono me, 15 come il Padre conosce me e io conosco il Padre; e offro la vita per le pecore. 16 E ho altre pecore che non sono di quest'ovile; anche queste io devo condurre; ascolteranno la mia voce e diventeranno un solo gregge e un solo pastore. 17 Per questo il Padre mi ama: perché io offro la mia vita, per poi riprenderla di nuovo. 18 Nessuno me la toglie, ma la offro da me stesso, poiché ho il potere di offrirla e il potere di riprenderla di nuovo. Questo comando ho ricevuto dal Padre mio».
19 Sorse di nuovo dissenso tra i Giudei per queste parole. 20 Molti di essi dicevano: «Ha un demonio ed è fuori di sé; perché lo state ad ascoltare?». 21 Altri invece dicevano: «Queste parole non sono di un indemoniato; può forse un demonio aprire gli occhi dei ciechi?».
5. LA FESTA DELLA DEDICAZIONE (LA DECISIONE DI UCCIDERE GESU')
Gesù si dichiara Figlio di Dio
22 Ricorreva in quei giorni a Gerusalemme la festa della Dedicazione. Era d'inverno. 23 Gesù passeggiava nel tempio, sotto il portico di Salomone. 24 Allora i Giudei gli si fecero attorno e gli dicevano: «Fino a quando terrai l'animo nostro sospeso? Se tu sei il Cristo, dillo a noi apertamente». 25 Gesù rispose loro: «Ve l'ho detto e non credete; le opere che io compio nel nome del Padre mio, queste mi danno testimonianza; 26 ma voi non credete, perché non siete mie pecore. 27 Le mie pecore ascoltano la mia voce e io le conosco ed esse mi seguono. 28 Io do loro la vita eterna e non andranno mai perdute e nessuno le rapirà dalla mia mano. 29 Il Padre mio che me le ha date è più grande di tutti e nessuno può rapirle dalla mano del Padre mio. 30 Io e il Padre siamo una cosa sola».
31 I Giudei portarono di nuovo delle pietre per lapidarlo. 32 Gesù rispose loro: «Vi ho fatto vedere molte opere buone da parte del Padre mio; per quale di esse mi volete lapidare?». 33 Gli risposero i Giudei: «Non ti lapidiamo per un'opera buona, ma per la bestemmia e perché tu, che sei uomo, ti fai Dio». 34 Rispose loro Gesù: «Non è forse scritto nella vostra Legge: Io ho detto: voi siete dei? 35 Ora, se essa ha chiamato dei coloro ai quali fu rivolta la parola di Dio (e la Scrittura non può essere annullata), 36 a colui che il Padre ha consacrato e mandato nel mondo, voi dite: Tu bestemmi, perché ho detto: Sono Figlio di Dio? 37 Se non compio le opere del Padre mio, non credetemi; 38 ma se le compio, anche se non volete credere a me, credete almeno alle opere, perché sappiate e conosciate che il Padre è in me e io nel Padre». 39 Cercavano allora di prenderlo di nuovo, ma egli sfuggì dalle loro mani.
Gesù si ritira oltre il Giordano
40 Ritornò quindi al di là del Giordano, nel luogo dove prima Giovanni battezzava, e qui si fermò. 41 Molti andarono da lui e dicevano: «Giovanni non ha fatto nessun segno, ma tutto quello che Giovanni ha detto di costui era vero». 42 E in quel luogo molti credettero in lui.
La Bibbia della Gioia Copyright © 1997, 2006 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln