Abram

(12:1—22:19)

Gud kallar Abram

12 Herren sa till Abram: ”Lämna ditt land, dina släktingar och din faders hus och gå till det land som jag ska visa dig!

⁴ Då bröt Abram upp, som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var 75 år gammal när han lämnade Harran. ⁵ Han tog med sig sin hustru Saraj, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Harran, och kom slutligen till Kanaan. ⁶ När de reste genom Kanaan, kom de till en plats nära Shekem och slog läger bredvid Mores ek^[a]. Landet beboddes vid den tiden av kanaanéer.

⁷ Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: ”Jag ska ge detta land till dina ättlingar^[b].” Abram byggde ett altare där åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. ⁸ Efteråt lämnade Abram platsen och reste till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Aj i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och åkallade Herren. ⁹ Sedan flyttade han undan för undan längre söderut till Negev.

¹⁰ Det blev hungersnöd i landet. Abram reste då ner till Egypten för att bo där, eftersom hungersnöden var så svår. ¹¹ När han närmade sig Egypten, sa han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en mycket vacker kvinna. ¹² När egypterna ser dig kommer de att säga: ’Detta är hans hustru.’ Då dödar de mig och låter dig leva. ¹³ Säg därför att du är min syster, och då kommer egypterna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv.” ¹⁴ När de anlände till Egypten, såg egypterna Sarajs skönhet. ¹⁵ Och när faraos hovmän lovordade henne för honom, lät han hämta henne till sitt palats. ¹⁶ Farao behandlade Abram väl för hennes skull: han fick får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.

¹⁷ Men Herren sände fruktansvärda plågor över farao och hans hov på grund av Abrams hustru Saraj. ¹⁸ Då kallade farao på Abram och anklagade honom: ”Vad är det du har gjort mot mig?” sa han. ”Varför talade du inte om för mig att hon är din hustru? ¹⁹ Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!” ²⁰ Sedan befallde Farao sina män att föra ut dem allesammans ur landet, Abram, hans hustru och allt vad han ägde.

Abram och Lot går skilda vägar

13 Abram begav sig alltså från Egypten med sin hustru och allt han ägde till Negev, och Lot följde med honom. ² Abram var nu mycket rik och ägde boskap, silver och guld. ³ Han fortsatte sedan från lägerplats till lägerplats, från Negev mot Betel, till den plats där han förut hade slagit läger mellan Betel och Aj, ⁴ och där han byggt ett altare. Där åkallade han nu Herren igen.

⁵ Också Lot, som förflyttade sig tillsammans med Abram, hade får och nötboskap och tält. ⁶ Landet kunde inte försörja dem båda, för de hade så stora egendomar att de inte kunde stanna på samma plats tillsammans. ⁷ Stridigheter uppstod mellan Abrams och Lots herdar. (Kanaanéerna och perisséerna bodde i landet vid den tiden.) ⁸ Då sa Abram till Lot: ”Det får inte råda osämja mellan dig och mig och mellan våra herdar. Vi är ju nära släktingar. ⁹ Är inte hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig! Går du åt vänster så går jag åt höger. Går du åt höger så går jag åt vänster.”

¹⁰ Lot såg ut över Jordanslätten, som var väl bevattnad överallt. Hela området ända bort till Soar var som Herrens trädgård eller som Egyptens land. Detta var innan Herren hade förstört Sodom och Gomorra. ¹¹ Därför valde Lot hela Jordanslätten. Han gick österut, och på så sätt skildes de från varandra. ¹² Abram stannade nämligen i Kanaans land, medan Lot bodde bland städerna på slätten och slog läger på en plats nära staden Sodom. ¹³ Människorna i Sodom var onda och syndade mycket mot Herren.

¹⁴ Efter det att Lot gått därifrån, sa Herren till Abram: ”Se dig omkring, från din plats åt norr och söder, öster och väster. ¹⁵ Hela detta land som du kan se ska jag ge till dig och dina ättlingar för all framtid. ¹⁶ Jag ska ge dig många ättlingar, ja, som dammkornen som inte kan räknas ska inte heller dina ättlingar kunna räknas. ¹⁷ Vandra nu omkring i landet, ty jag ska ge dig det.” ¹⁸ Då flyttade Abram sitt tält till Mamres ekar nära Hebron och byggde där ett altare till Herren.

Abram räddar Lot

14 Vid den här tiden startade Amrafel, Shinars kung, Arjok, Ellasars kung, Kedorlaomer, Elams kung, och Tidal, Gojims kung, ² ett krig mot Bera, Sodoms kung, Birsha, Gomorras kung, Shinav, Admas kung, Shemever, Sevojims kung och kungen i Bela (som senare kallades Soar).

³ Dessa kungar förenade sina arméer i Siddimdalen, dalen vid Döda havet. ⁴ Under tolv år hade de alla varit undersåtar till kung Kedorlaomer, men på det trettonde året gjorde de uppror.

⁵ Under det fjortonde året kom Kedorlaomer dit med sina allierade. Han segrade över refaéerna i Ashterot Karnajim, över suséerna i Ham, över eméerna i Shave Kirjatajim. ⁶ Horéerna, som bodde på berget Seir, drev han ända till El Paran vid öknen.

⁷ De vände sedan om till En Mishpat, som senare kallades Kadesh, och erövrade hela amalekiternas område, liksom amoréernas, som bodde i Haseson Tamar.

⁸ Kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela, nuvarande Soar, drog ut och ordnade sina arméer till strid i Siddimdalen ⁹ mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok, fem kungar mot fyra. ¹⁰ Dalen var full av gropar med jordbeck. När armén som tillhörde kungarna i Sodom och Gomorra flydde, föll några i groparna och resten flydde till bergen. ¹¹ Segrarna plundrade Sodom och Gomorra och tog med sig all deras egendom och mat. Sedan drog de därifrån.

¹² De tog också med sig Lot, Abrams brorson, som bodde i Sodom, och allt han ägde. ¹³ En av de män som lyckats fly kom och berättade för hebrén Abram vad som hade hänt. Abram hade slagit läger bland ekarna som tillhörde amorén Mamre, bror till Eshkol och Aner, vilka alla var Abrams allierade.

¹⁴ När Abram fick reda på att hans brorson Lot hade tagits till fånga, sammankallade han männen som var födda i hans hushåll, 318 män sammanlagt, och förföljde fienderna ända till Dan. ¹⁵ Den natten delade han upp sina män, och de anföll dem och förföljde den flyende armén till Hova, norr om Damaskus. ¹⁶ Han fick tillbaka hela bytet som de tagit, brorsonen Lot, och alla Lots ägodelar, kvinnorna och de andra. ¹⁷ När Abram återvände från sitt anfall mot Kedorlaomer och de andra kungarna, kom kungen i Sodom ut för att möta honom i Shavedalen, som senare kallades Kungsdalen.

¹⁸ Kungen i Salem^[c], Melkisedek, som var präst åt Gud den Högste, kom och gav Abram bröd och vin. ¹⁹ Sedan välsignade Melkisedek Abram:

Då gav Abram Melkisedek en tiondel av allting.

²¹ Kungen i Sodom vädjade till Abram: ”Ge mig bara folket. Behåll själv hela bytet.” ²² Men Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren Gud den Högste, himlens och jordens skapare, ²³ att jag inte ska ta så mycket som en enda tråd eller sandalrem från dig. Du ska inte kunna säga: ’Jag har gjort Abram rik.’ ²⁴ Jag ska ingenting ha. Det räcker med det som mina unga män har ätit av din mat. Men ge en del av bytet till mina stridskamrater Aner, Eshkol och Mamre.”

Gud lovar Abram en son

15 Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:

² Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”^{[d] 3} Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”

⁴ Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” ⁵ Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande^[e] bli.” ⁶ Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.^[f]

⁷ Han sa till honom: ”Jag är Herren, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” ⁸ Men Abram svarade: ”Herre, Herre, hur kan jag veta att jag ska få det här?” ⁹ Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. ¹⁰ Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.^{[g] 11} Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.

¹² När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.

¹³ Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. ¹⁴ Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. ¹⁵ Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. ¹⁶ I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”

¹⁷ När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.^[h]

¹⁸ Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, ¹⁹ kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, ²⁰ hettiternas, perisséernas, refaéernas, ²¹ amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.”

Abram, Hagar och Ismael

16 Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Men Saraj hade en egyptisk slavinna, som hette Hagar, ² och så sa Saraj till Abram: ”Eftersom Herren inte har gett mig några barn, kan du ligga med min slavinna, för att jag kanske kan få barn genom henne.” Abram gick med på hennes förslag.

³ Så gav Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavinna Hagar till sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaans land. ⁴ Han låg med Hagar, och hon blev med barn. När hon förstod att hon var gravid, började hon se ner på sin husmor Saraj.

⁵ Då sa Saraj till Abram: ”Allt är ditt fel! Jag gav min slavinna i din famn, men när hon blev gravid började hon se ner på mig. Må Herren döma mellan mig och dig!” ⁶ ”Slavinnan är i dina händer. Gör vad du tycker är bäst”, svarade Abram. Då bestraffade Saraj henne så att hon flydde.

⁷ Herrens ängel fann henne vid en brunn i öknen, på vägen till Shur. ⁸ Ängeln frågade: ”Hagar, Sarajs slavinna, var har du kommit ifrån och vart är du på väg?” ”Jag är på flykt från min husmor Saraj”, svarade Hagar. ⁹ Då sa Herrens ängel: ”Gå tillbaka till din husmor och underkasta dig henne!” ¹⁰ Herrens ängel sa vidare: ”Jag ska göra dina ättlingar så talrika att ingen kan räkna dem.” ¹¹ Och Herrens ängel sa vidare till henne:

¹³ Därefter kallade Hagar Herren som talat med henne för ”den Gud som ser mig”, eftersom hon tänkte: ”Jag har sett den som ser mig.” ¹⁴ Senare kallades brunnen för Beer Lachaj Roi^[k]. Den ligger mellan Kadesh och Bered.

¹⁵ Så födde Hagar en son åt Abram, och Abram kallade honom Ismael. ¹⁶ Abram var åttiosex år gammal när Hagar födde Ismael åt honom.

Förbundet mellan Gud och Abram

17 När Abram var nittionio år gammal, visade sig Herren för honom och sa: ”Jag är Gud den Väldige^[l]. Lev i gemenskap med mig och var oförvitlig! ² Jag ska upprätta ett förbund mellan oss och ge dig ett oräkneligt antal ättlingar.” ³ Då föll Abram ned med ansiktet mot jorden, och Gud sa: ⁴ ”Detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. ⁵ Du ska inte längre heta Abram^[m], utan Abraham, för jag ska låta dig bli far till många folk. ⁶ Jag ska göra dig mycket fruktsam, och folk och kungar ska härstamma från dig. ⁷ Jag ska upprätta ett förbund mellan mig och dig och dina ättlingar, generation efter generation, ett evigt förbund: jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. ⁸ Jag ska ge hela Kanaans land, där du nu lever som främling, till dig och till dina ättlingar för alltid, och jag ska vara deras Gud.”

⁹ Gud sa vidare till Abraham: ”Du för din del ska hålla mitt förbund, du själv och dina efterkommande, generation efter generation. ¹⁰ Detta förbund mellan mig och er och dina ättlingar innebär att varje manlig individ bland er blir omskuren.^{[n] 11} Ni ska skära bort förhuden som tecken på förbundet mellan mig och er. ¹² Varje pojke, i generation efter generation, ska omskäras på åttonde dagen efter sin födelse, likaså slavar, både de som är födda i ditt hushåll och de som du har köpt från något annat folk och som inte är av din släkt. ¹³ Alla måste de omskäras, både de som är födda hos dig och de köpta. På kroppen kommer ni så att ha mitt eviga förbund. ¹⁴ Den av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren ska utrotas ur folket, för han har brutit mitt förbund.”

¹⁵ Sedan tillade Gud: ”Din hustru Saraj ska inte längre heta Saraj, utan Sara^{[o] 16} och jag ska välsigna henne och ge dig en son med henne. Ja, jag ska välsigna henne och göra henne till mor för många folkslag. Även kungar ska finnas bland hennes ättlingar.”

¹⁷ Då föll Abraham ner inför Herren, samtidigt som han skrattade till och sa för sig själv: ”Skulle en hundraåring bli far? Och skulle Sara få barn när hon är nittio år?” ¹⁸ Men till Gud sa han: ”Bara du låter det gå bra för Ismael!”

¹⁹ Gud svarade: ”Din hustru Sara ska få en son, och du ska kalla honom Isak.^[p] Jag ska ingå mitt förbund med honom och hans ättlingar, och det ska gälla i evighet. ²⁰ Beträffande Ismael har jag hört dig. Jag ska välsigna honom också, låta honom bli fruktsam och föröka sig mycket. Tolv furstar ska finnas bland hans efterkommande. Jag ska göra honom till ett stort folk. ²¹ Men mitt förbund upprättar jag med Isak, som ska födas åt dig och Sara nästa år vid den här tiden.”

²² När Gud slutade samtalet med Abraham, lämnade han honom och steg upp igen. ²³ Sedan tog Abraham sin son Ismael och alla andra män, som var födda i hans familj eller köpta utifrån, och omskar dem samma dag, precis som Gud hade sagt till honom. ²⁴ Abraham var 99 år gammal när han omskars, ²⁵ och hans son Ismael var 13 år. ²⁶ Båda blev omskurna på samma dag ²⁷ tillsammans med alla andra män och pojkar i hushållet, slavar som var födda i hushållet och de som var köpta utifrån.

Herren visar sig för Abraham

18 Herren visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen, ² tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken.

³ ”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare. ⁴ Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet, ⁵ och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa – när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!”

⁶ Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått^[q] av det bästa mjölet och baka några brödkakor!” ⁷ Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den. ⁸ Sedan dukade han fram tjockmjölk^[r] och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet.

⁹ ”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham. ¹⁰ Då sa han^[s]: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom. ¹¹ Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern. ¹² Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.”

¹³ Då frågade Herren Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn? ¹⁴ Finns det något som är omöjligt för Herren? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.” ¹⁵ Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren.

¹⁶ Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

¹⁷ ”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte Herren. ¹⁸ ”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. ¹⁹ Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på Herrens väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska Herren uppfylla vad han lovat Abraham.”

Sodom och Gomorra

²⁰ Och Herren sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. ²¹ Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” ²² Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos Herren.^{[t] 23} Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? ²⁴ Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? ²⁵ Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” ²⁶ Herren svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”

²⁷ Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. ²⁸ Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”

²⁹ Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”

³⁰ ”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”

³¹ Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”

³² Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”

³³ När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.

Gud räddar Lot

19 När de två änglarna samma kväll kom till Sodom, satt Lot i stadsporten. När han såg dem, reste han sig upp för att möta dem och han bugade sig med ansiktet mot marken. ² ”Mina herrar”, sa han. ”Kom till mitt hem och stanna över natten, så att ni får tvätta era fötter. Sedan kan ni resa vidare i morgon bitti.” ”Nej”, svarade de. ”Vi stannar här ute på gatan över natten.”

³ Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd, och de åt. ⁴ Innan de hunnit lägga sig, omringades huset av stadens män. De hade kommit allesammans från alla håll i staden, både yngre och äldre. ⁵ De skrek till Lot: ”Var är de där männen som kom till dig i kväll? För ut dem till oss, så att vi kan ligga med dem!”

⁶ Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig. ⁷ Han bad dem: ”Mina vänner, gör inte något så ont. ⁸ Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de har kommit för att få skydd under mitt tak.”

⁹ ”Flytta på dig”, skrek de. ”Denne har kommit hit som främling och nu vill han vara vår domare! Nu ska vi behandla dig mycket värre än vad vi tänkte behandla dem.” Så trängde de sig fram till Lot och började bryta sönder dörren.

¹⁰ Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren ¹¹ och förblindade dem som stod utanför, unga som gamla, så att de inte kunde hitta dörren.

¹² ”Vilka släktingar har du här i staden?” frågade männen Lot. ”För ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar, vilka de än är! ¹³ Vi ska nämligen utplåna staden. Herren har hört ett stort klagorop om staden och skickat oss hit för att förgöra den.”

¹⁴ Då gick Lot ut för att berätta detta för sina blivande svärsöner: ”Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den!” Men svärsönerna trodde att han bara skämtade.

¹⁵ Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: ”Skynda dig”, sa de till Lot. ”Ta din hustru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås med stadens synd.”

¹⁶ När Lot fortfarande tvekade, tog männen honom och hans hustru och döttrar vid handen, eftersom Herren ville skona honom, och förde dem i säkerhet utanför staden. Där lämnade de dem.

¹⁷ ”Fly för livet”, sa han^[u] medan de fördes ut. ”Och se dig inte tillbaka! Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer du att förintas.” ¹⁸ ”Nej, Herre^[v]”, bad Lot. ¹⁹ ”Du har visat mig, din tjänare, den välviljan och den stora nåden att rädda mitt liv. Men jag hinner inte fly upp i bergen förrän olyckan är ifatt mig, och då dör jag. ²⁰ Staden där ligger så nära att jag kan fly dit och den är liten. Låt mig få gå dit i stället. Du ser väl hur liten den är! Då kommer mitt liv att räddas.”

²¹ Han sa: ”Du ska få som du vill också den här gången. Jag ska inte förstöra staden du talar om. ²² Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Så fick staden heta Soar^[w].

²³ Solen var redan på väg upp över jorden, när Lot nådde fram till staden. ²⁴ Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. ²⁵ Han förstörde dessa städer helt och hållet tillsammans med hela slätten och utplånade allt liv i dem, även vegetationen. ²⁶ Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.

²⁷ På morgonen var Abraham uppe tidigt och gick ut till platsen där han hade stått inför Herren. ²⁸ Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg röken från jorden stiga upp som från en brännugn. ²⁹ När Gud utplånade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen som drabbade städerna där Lot bott.

Lots döttrar

³⁰ Efteråt lämnade Lot med sina döttrar Soar, för han var rädd för att bo där. Han bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.

³¹ En dag sa den äldre dottern till sin syster: ”Vår far är gammal, och det finns ingen man här i landet som skulle kunna komma till oss som man brukar göra överallt på jorden. ³² Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vi får barn genom vår far.”

³³ Den kvällen såg de till att fadern blev berusad, och den äldre dottern gick in och låg med sin far. Men han visste varken när hon lade sig där eller gick upp.

³⁴ Följande dag sa hon till sin yngre syster: ”Jag låg med vår far i natt. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom honom.” ³⁵ Också den kvällen fick de honom drucken, och den yngre dottern gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han när hon lade sig eller gick upp. ³⁶ På så sätt blev Lots båda döttrar med barn genom sin far.

³⁷ Den äldre dottern födde en son som hon gav namnet Moab^[x]. Han blev stamfar till vår tids moabiter. ³⁸ Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi^[y]. Han blev stamfar till vår tids ammoniter.

Abraham och kung Avimelek

20 Abraham flyttade söderut till Negev och bosatte sig mellan Kadesh och Shur. Under en tid var han i Gerar, ² och där sa han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då lät Gerars kung Avimelek hämta henne till sig.

³ Men om natten kom Gud till Avimelek i en dröm och sa: ”Du ska dö, eftersom den kvinna du har tagit till dig är gift.” ⁴ Men Avimelek hade inte legat med henne, så han sa: ”Herre, vill du döda en oskyldig nation? ⁵ Han påstod ju att hon var hans syster. Och hon själv sa: ’Ja, han är min bror.’ Jag har inte haft den minsta tanke på att göra något ont eller något felaktigt.”

⁶ ”Ja, jag vet det”, svarade Gud i en dröm. ”Du har handlat med uppriktigt hjärta. Det är därför som jag har hindrat dig från att synda emot mig, och därför lät jag dig inte röra henne. ⁷ Återlämna henne nu till hennes man. Han ska be för dig så att du får leva, för han är en profet. Men om du inte återlämnar henne till honom, ska både du och hela din familj straffas med döden.”

⁸ Nästa morgon steg kungen upp tidigt och kallade snabbt samman sina män. Han talade om för dem vad som hade hänt och de blev allesammans mycket rädda.

⁹ Sedan kallade kungen på Abraham. ”Vad är det du har gjort mot oss?” frågade han. ”Och vad har jag gjort, för att du ska behandla mig på det här sättet och göra mig och mitt kungarike skyldiga till denna stora synd? Du har gjort något som inte får göras mot mig.” ¹⁰ Avimelek frågade Abraham: ”Vad har fått dig att handla så?”

¹¹ Abraham svarade: ”Jag räknade med att man inte fruktade Gud på denna plats. Jag tänkte att ni kunde döda mig för att få min hustru. ¹² Dessutom är hon faktiskt min syster, för vi har samma far, men inte samma mor. Därför kunde jag gifta mig med henne. ¹³ När Gud skickade iväg mig på den långa resan från mitt barndomshem, sa jag till henne: ’Visa mig din kärlek genom att säga att jag är din bror, vart vi än kommer.’ ”

¹⁴ Då tog kung Avimelek får och oxar och slavar, både män och kvinnor, och gav till Abraham samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara.

¹⁵ ”Se dig omkring i mitt rike och välj själv var du vill bo”, sa Avimelek till honom. ¹⁶ Sedan vände han sig till Sara: ”Se här, jag ger din bror 1 000 siklar^[z] silver som ersättning åt dig inför de dina. På så sätt blir du upprättad inför alla.”

¹⁷ Då bad Abraham till Gud att han skulle bota kungen och hans hustru och slavinnor så att de skulle kunna få barn. ¹⁸ Herren hade nämligen slagit alla kvinnorna med ofruktsamhet för Saras, Abrahams hustrus, skull.

Isak föds

21 Sedan var Herren god mot Sara och gjorde vad han lovat. ² Sara blev med barn och födde en son åt den åldrige Abraham precis vid den tid som Gud hade sagt. ³ Abraham gav sonen Sara födde åt honom namnet Isak^[aa]. ⁴ Åtta dagar efter födelsen omskar Abraham honom, som Gud hade befallt. ⁵ Abraham var 100 år gammal när hans son Isak föddes.

⁶ Sara sa: ”Gud har fått mig att skratta! Alla som hör detta kommer att skratta med mig. ⁷ Vem kunde ha talat om för Abraham att Sara skulle komma att amma barn? Ändå har jag fött en son åt honom på hans ålderdom.”

Hagar och Ismael drivs ut i öknen

⁸ Barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest. ⁹ Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, hånskrattade^[ab], ¹⁰ sa hon till Abraham: ”Driv bort denna slavinna och hennes son! Slavinnans son ska inte få dela arvet tillsammans med min son Isak.”

¹¹ Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son. ¹² Men Gud sa till Abraham: ”Var inte så bekymrad över detta med Ismael och slavkvinnan. Gör som Sara säger, för det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar. ¹³ Men av slavkvinnans son ska jag också göra ett folk, eftersom även han är din.”

¹⁴ Abraham gick därför upp tidigt följande morgon. Han gjorde i ordning mat och en lädersäck med vatten som han lyfte upp på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son. Utan mål vandrade hon så ut i Beer Shevas öken. ¹⁵ När vattnet tog slut, lämnade hon barnet under en buske ¹⁶ och gick bort och satte sig en bit därifrån, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se honom dö”, sa hon och brast ut i våldsam gråt^[ac].

¹⁷ Då hörde Gud pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: ”Hagar, hur är det med dig? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger. ¹⁸ Gå, hjälp upp pojken och ta väl hand om honom, för jag ska göra honom till ett stort folk.”

¹⁹ Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i säcken och gav den till pojken så att han fick dricka. ²⁰ Och Gud var med pojken, som växte upp i öknen och blev tränad i bågskytte. ²¹ Han levde i Paranöknen. Där skaffade hans mor honom också en hustru från Egypten.

En viktig källa

²² Vid den tiden kom kung Avimelek och befälhavaren för hans här, en man som hette Pikol, och sa till Abraham: ”Gud är med dig i allt vad du gör. ²³ Svär vid Gud att du inte ska bedra mig eller min son eller mina efterkommande, och att du ska vara vänligt inställd mot mig och landet där du bor, på samma sätt som jag har varit mot dig!” ²⁴ Abraham svarade: ”Det svär jag på.” ²⁵ Sedan klagade Abraham för kungen över en brunn, som kungens tjänare tagit över. ²⁶ ”Jag har ingen aning om vem som är ansvarig. Varför talade du inte om detta för mig förut?” sa kungen. ”Detta är första gången jag hör talas om detta.”

²⁷ Då gav Abraham kungen får och oxar, och de ingick förbund med varandra. ²⁸ Men när Abraham tog sju lamm och ställde dem åt sidan, ²⁹ frågade Avimelek Abraham: ”Varför gör du så, ställer sju lamm åt sidan?” ³⁰ Abraham svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som en bekräftelse på att denna brunn är grävd av mig.” ³¹ Från den tiden kallas brunnen Beer Sheva^[ad] eftersom det var där de svor en ed. ³² Så slöt de ett förbund i Beer Sheva. Sedan reste kung Avimelek och Pikol, befälhavaren för hans här, hem till filistéernas land igen. ³³ Abraham planterade ett tamariskträd i Beer Sheva och åkallade där Herren, den evige Guden. ³⁴ Därefter bodde Abraham i filistéernas land under en lång tid.

Gud prövar Abraham

22 En tid senare prövade Gud Abraham. ”Abraham!” sa Gud. ”Här är jag”, svarade han.