Add parallel Print Page Options

Josef och hans bröder träffas i Egypten

42 När Jakob hörde att det fanns säd tillgänglig i Egypten, sa han till sina söner: Varför står ni här och tittar på varandra?

Jag har hört att det finns säd att få i Egypten. Res dit och köp lite åt oss, innan vi alla svälter ihjäl.

Då reste Josefs tio äldre bröder ner till Egypten för att köpa säd.

Jakob ville nämligen inte att Josefs yngre bror, Benjamin, skulle få resa med, av fruktan för att någon olycka skulle drabba honom.

Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många människor från andra länder för att köpa mat, för svälten var lika allvarlig i Kanaan som på andra platser.

Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och ansvarig för sädes-försäljningen, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden.

Josef kände omedelbart igen dem, men låtsades som ingenting.Var kommer ni ifrån? frågade han barskt.Från Kanaans land, svarade de. Vi har kommit för att köpa säd.

8-9 Det var uppenbart att de inte kände igen Josef. Då kom Josef ihåg drömmarna som han hade haft för länge sedan? Men han sa till dem: Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se hur hungersnöden har gjort vårt land utfattigt.

10 Nej, nej! svarade de. Vi har kommit för att köpa mat.

11 Vi är alla bröder och hederliga män, herre! Vi är inga spioner!

12 Jo, det är ni, fortsatte han. Ni har kommit för att ta reda på hur svaga vi är.

13 Herre, sa de. Vi är tolv bröder, och vår far bor i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder har dött.

14 Jaså, sa Josef. Vad har det för betydelse? Ni är spioner.

15 Men så här tänker jag kontrollera om ni talar sanning. Jag svär vid Faraos liv, att ni inte ska få lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit.

16 En av er får resa och hämta honom! Resten av er tänker jag behålla kvar här i fängelse. Då kommer vi att få reda på om er berättelse är sann eller ej. Om det visar sig att ni inte har någon yngre bror, så vet jag att ni är spioner.

17 Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse.

18 Den tredje dagen sa Josef till dem: Jag är en man som fruktar Gud, och jag ska ge er ett tillfälle att bevisa att ni är oskyldiga.

19 Jag tar den risken och tror på er. Bara en av er behöver stanna kvar med bojor i fängelset. Resten kan resa hem med säd åt era familjer,

20 men för tillbaka er yngste bror hit till mig. På det sättet kommer jag att veta om ni berättar sanningen, och om ni gör det, ska jag skona er.De samtyckte till detta, men

21 sinsemellan sa de: Allt detta har hänt därför att vi handlade mot Josef som vi gjorde för länge sedan. Vi såg hans skräck och vånda och hörde hans bön, men vi ville inte lyssna.

22 Var det inte det jag sa? utbrast Ruben. Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att dö därför att vi mördade honom.

23 Naturligtvis visste de inte att Josef förstod dem då de stod där och samtalade, för han hade talat med dem genom tolk.

24 Han gick undan och grät. När han vände sig till dem igen utvalde han Simeon och såg till att han bands inför deras ögon.

25 Josef befallde sedan tjänarna att fylla männens säckar med säd, men gav också hemliga instruktioner att lägga brödernas betalning överst i varje säck! Han gav dem också mat för resan.

26 Sedan lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem.

27 Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att hämta lite vete åt djuren, såg han att det låg pengar överst i säcken.

28 Titta! ropade han till sina bröder. Mina pengar finns här i säcken. Då blev de alldeles skräckslagna och ropade till varandra: Vad är det Gud har gjort mot oss?

29 När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land berättade de allt som hänt för honom:

30 Kungens närmaste man talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner.

31 'Nej, nej

32 Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En är död och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.'

33 Sedan sa mannen till oss: 'Så här ska jag få reda på om ni är det ni påstår er vara. Lämna en av era bröder här hos mig och tag säd åt era familjer och res hem,

34 men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni är spioner eller hederliga män. Om ni kan bevisa vad ni har sagt, ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni komma så ofta ni vill för att köpa säd.'

35 När de tömde sina säckar fanns pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna.

36 Jakob utropade: Ni har berövat mig mina barn. Josef kom inte tillbaka, Simeon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.

37 Då sa Ruben till sin far: Döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Jag tänker ta ansvaret för honom.

38 Men Jakob svarade: Min son ska inte resa dit med er, för hans bror Josef är död, och bara han är i livet av Rakels barn. Om något händer honom, kommer jag att dö.

Los hermanos de José van a Egipto

42 Cuando Jacob se enteró de que había alimento en Egipto, dijo a sus hijos: «¿Qué hacen ahí parados mirándose unos a otros? He sabido que hay alimento en Egipto. Desciendan allá y compren comida para nosotros, para que no muramos, sino que podamos sobrevivir».

Diez de los hermanos de José fueron a Egipto a comprar alimento. Pero Jacob no dejó que Benjamín, el hermano de José, se fuera con ellos porque pensó que podría sucederle alguna desgracia. Fue así como los hijos de Israel fueron a comprar alimento, al igual que otros, porque el hambre se había apoderado de Canaán.

José era el gobernador del país y el que vendía trigo a todo el mundo. Cuando sus hermanos llegaron, se postraron rostro en tierra ante él. En cuanto José vio a sus hermanos, los reconoció; pero fingiendo no conocerlos, les habló con rudeza:

—Y ustedes, ¿de dónde vienen?

—Venimos de Canaán, para comprar alimento —contestaron.

Aunque José los había reconocido, sus hermanos no lo reconocieron a él. En ese momento se acordó José de los sueños que había tenido acerca de ellos y dijo:

—¡De seguro ustedes son espías y han venido para investigar las zonas desprotegidas del país!

10 —¡No, señor! —respondieron—. Sus siervos hemos venido a comprar alimento. 11 Todos nosotros somos hijos de un mismo padre; además somos gente honrada. ¡Sus siervos no somos espías!

12 —¡No es verdad! —insistió José—. Ustedes han venido para investigar las zonas desprotegidas del país.

13 Pero ellos volvieron a responder:

—Nosotros, sus siervos, éramos doce hermanos, todos hijos de un mismo padre que vive en Canaán. El menor se ha quedado con nuestro padre y el otro ya no vive.

14 Pero José los increpó una vez más:

—Es tal como les he dicho. ¡Ustedes son espías! 15 Y con esto lo vamos a comprobar: Les juro por la vida del faraón que de aquí no saldrán con vida a menos que traigan a su hermano menor. 16 Manden a uno de ustedes a buscar a su hermano; los demás se quedarán en la cárcel. Así sabremos si es verdad lo que dicen. Y si no es así, ¡por la vida del faraón, ustedes son espías!

17 José los encerró en la cárcel durante tres días. 18 Al tercer día les dijo:

—Yo soy un hombre temeroso de Dios. Hagan lo siguiente y salvarán su vida. 19 Si en verdad son honrados, quédese uno de ustedes bajo custodia, y vayan los demás y lleven alimento para calmar el hambre de sus familias. 20 Pero tráiganme a su hermano menor y pruébenme que dicen la verdad. Así no morirán. Ellos aceptaron la propuesta, 21 pero se decían unos a otros:

—Sin duda estamos sufriendo las consecuencias de lo que hicimos con nuestro hermano. Aunque vimos su angustia cuando nos suplicaba que le tuviéramos compasión, no le hicimos caso. Por eso ahora nos vemos en aprietos.

22 Entonces habló Rubén:

—Yo les advertí que no le hicieran daño al muchacho, pero no me hicieron caso. ¡Ahora tenemos que pagar el precio de su sangre!

23 Como José les hablaba por medio de un intérprete, ellos no sabían que él entendía todo lo que estaban diciendo.

24 José se apartó de ellos y se echó a llorar. Luego volvió y habló con ellos, apartó a Simeón y ordenó que lo ataran en presencia de ellos.

25 José dio también la orden de que llenaran de grano sus costales, que repusieran en cada una de sus bolsas el dinero que habían pagado y que les dieran provisiones para el viaje. Y así se hizo. 26 Entonces ellos cargaron el alimento sobre sus asnos y emprendieron el viaje de vuelta.

27 Cuando llegaron al lugar donde acamparían esa noche, uno de ellos abrió su bolsa para darle de comer a su asno, ¡y allí en la abertura descubrió su dinero! 28 Entonces dijo a sus hermanos:

—¡Me devolvieron el dinero! Miren, ¡aquí está, en mi bolsa!

Los otros se asustaron mucho y temblando se decían unos a otros:

—¿Qué es lo que Dios nos ha hecho?

29 Al llegar a Canaán, donde estaba su padre Jacob, le contaron todo lo que había sucedido:

30 —El hombre que gobierna aquel país nos trató con rudeza, a tal grado que nos acusó de ser espías. 31 Nosotros le dijimos: “Somos gente honrada. No somos espías”. 32 Además, dijimos: “Somos doce hermanos, hijos de un mismo padre. Uno ya no vive y el menor se ha quedado con nuestro padre en Canaán”.

33 »Entonces el hombre que gobierna aquel país nos dijo: “Con esto voy a comprobar si en verdad son gente honrada. Dejen aquí conmigo a uno de sus hermanos y vayan a llevar alimento para calmar el hambre de sus familias. 34 Pero a la vuelta tráiganme a su hermano menor. Así comprobaré que no son espías y que en verdad son gente honrada. Luego les entregaré de vuelta a su hermano y podrán moverse[a] con libertad por el país”».

35 Cuando comenzaron a vaciar sus costales, se encontraron con que la bolsa de dinero de cada uno estaba allí. Esto hizo que ellos y su padre se llenaran de temor. 36 Entonces Jacob, su padre, dijo:

—¡Ustedes me van a dejar sin hijos! José ya no está con nosotros, Simeón tampoco está aquí, ¡y ahora se quieren llevar a Benjamín! ¡Todo esto me perjudica!

37 Pero Rubén dijo a su padre:

—Yo me hago cargo de Benjamín. Si no te lo devuelvo, podrás matar a mis dos hijos.

38 —¡Mi hijo no se irá con ustedes! —respondió Jacob—. Su hermano José ya está muerto y ahora solo él me queda. Si le llega a pasar una desgracia en el viaje que van a emprender, ustedes tendrán la culpa de que este pobre viejo se muera[b] de tristeza.

Footnotes

  1. 42:34 moverse. Alt. comerciar.
  2. 42:38 muera. Lit. descienda al Seol.