Exodus 33
Common English Bible
The Lord: “I can’t go”
33 The Lord said to Moses, “Go and leave this place, you and the people whom you brought up out of the land of Egypt. Go to the land I promised to Abraham, Isaac, and Jacob when I said, ‘I’ll give it to your descendants.’ 2 I’ll send a messenger before you. I’ll drive out the Canaanites, the Amorites, the Hittites, the Perizzites, the Hivites, and the Jebusites. 3 Go to this land full of milk and honey. But I won’t go up with you because I would end up destroying you along the way since you are a stubborn people.”
4 When the people heard the bad news, they were sorry. No one put on any jewelry, 5 because the Lord had said to Moses, “Tell the Israelites, ‘You are a stubborn people. If I were to go up with you even for a single moment, I would destroy you. So now take off your jewelry, while I figure out what to do with you.’” 6 So after leaving Mount Horeb the Israelites rid themselves of their jewelry.
Speaking with the Lord at the meeting tent
7 Moses took the tent and pitched it outside the camp, far away from the camp. He called it the meeting tent. Everyone who wanted advice from the Lord would go out to the meeting tent outside the camp. 8 Whenever Moses went out to the tent, all the people would rise and stand at the entrance to their tents and watch Moses until he had gone into the tent. 9 When Moses entered the tent, the column of cloud would come down and stand at the tent’s entrance while the Lord talked with Moses. 10 When all the people saw the column of cloud standing at the tent’s entrance, they would all rise and then bow down at the entrances to their tents. 11 In this way the Lord used to speak to Moses face-to-face, like two people talking to each other. Then Moses would come back to the camp. But his young assistant Joshua, Nun’s son, wouldn’t leave the tent.
Moses pleads with God
12 Moses said to the Lord, “Look, you’ve been telling me, ‘Lead these people forward.’ But you haven’t told me whom you will send with me. Yet you’ve assured me, ‘I know you by name and think highly of you.’ 13 Now if you do think highly of me, show me your ways so that I may know you and so that you may really approve of me. Remember too that this nation is your people.”
14 The Lord replied, “I’ll go myself, and I’ll help you.”
15 Moses replied, “If you won’t go yourself, don’t make us leave here. 16 Because how will anyone know that we have your special approval, both I and your people, unless you go with us? Only that distinguishes us, me and your people, from every other people on the earth.”
17 The Lord said to Moses, “I’ll do exactly what you’ve asked because you have my special approval, and I know you by name.”
18 Moses said, “Please show me your glorious presence.”
19 The Lord said, “I’ll make all my goodness pass in front of you, and I’ll proclaim before you the name, ‘The Lord.’ I will be kind to whomever I wish to be kind, and I will have compassion to whomever I wish to be compassionate. 20 But,” the Lord said, “you can’t see my face because no one can see me and live.” 21 The Lord said, “Here is a place near me where you will stand beside the rock. 22 As my glorious presence passes by, I’ll set you in a gap in the rock, and I’ll cover you with my hand until I’ve passed by. 23 Then I’ll take away my hand, and you will see my back, but my face won’t be visible.”
2 Moseboken 33
Svenska Folkbibeln 2015
Uppbrott från Horebs berg
33 (A) Herren sade till Mose: ”Bryt upp och dra härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sade: Åt din avkomma ska jag ge det. 2 (B) Jag ska sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna 3 (C) och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag ska inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen.” 4 När folket hörde det stränga talet blev de sorgsna, och ingen tog på sig sina smycken.
5 Och Herren sade till Mose: ”Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken så ska jag besluta vad jag ska göra med dig.” 6 Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb.
Uppenbarelsetältet
7 Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. 8 Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose tills han hade kommit in i tältet. 9 Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. 10 När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. 11 (D) Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet.
Mose får se Herrens härlighet
12 Mose sade till Herren: ”Se, du säger till mig: Led detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har funnit nåd för mina ögon. 13 (E) Om jag nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig förstå dina vägar och lära känna dig, så att jag finner nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk.”
14 Herren sade: ”Min närvaro ska gå med dig och låta dig få ro.” 15 Han svarade: ”Om din närvaro inte går med ska du inte alls låta oss dra upp härifrån. 16 För hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte genom att du går med oss så att jag och ditt folk utmärks bland alla andra folk på jorden?” 17 Herren svarade Mose: ”Det du har begärt ska jag också göra, för du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn.”
18 Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet.” 19 (F) Han svarade: ”Jag ska låta all min godhet gå förbi framför dig och jag ska ropa ut namnet ’Herren’ inför dig. Jag ska vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.[a] 20 (G) Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva.” 21 Sedan sade Herren: ”Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. 22 När min härlighet går förbi ska jag ställa dig i en klyfta i klippan, och jag ska låta min hand vara över dig tills jag har gått förbi. 23 Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se.”
Exodus 33
King James Version
33 And the Lord said unto Moses, Depart, and go up hence, thou and the people which thou hast brought up out of the land of Egypt, unto the land which I sware unto Abraham, to Isaac, and to Jacob, saying, Unto thy seed will I give it:
2 And I will send an angel before thee; and I will drive out the Canaanite, the Amorite, and the Hittite, and the Perizzite, the Hivite, and the Jebusite:
3 Unto a land flowing with milk and honey: for I will not go up in the midst of thee; for thou art a stiffnecked people: lest I consume thee in the way.
4 And when the people heard these evil tidings, they mourned: and no man did put on him his ornaments.
5 For the Lord had said unto Moses, Say unto the children of Israel, Ye are a stiffnecked people: I will come up into the midst of thee in a moment, and consume thee: therefore now put off thy ornaments from thee, that I may know what to do unto thee.
6 And the children of Israel stripped themselves of their ornaments by the mount Horeb.
7 And Moses took the tabernacle, and pitched it without the camp, afar off from the camp, and called it the Tabernacle of the congregation. And it came to pass, that every one which sought the Lord went out unto the tabernacle of the congregation, which was without the camp.
8 And it came to pass, when Moses went out unto the tabernacle, that all the people rose up, and stood every man at his tent door, and looked after Moses, until he was gone into the tabernacle.
9 And it came to pass, as Moses entered into the tabernacle, the cloudy pillar descended, and stood at the door of the tabernacle, and the Lord talked with Moses.
10 And all the people saw the cloudy pillar stand at the tabernacle door: and all the people rose up and worshipped, every man in his tent door.
11 And the Lord spake unto Moses face to face, as a man speaketh unto his friend. And he turned again into the camp: but his servant Joshua, the son of Nun, a young man, departed not out of the tabernacle.
12 And Moses said unto the Lord, See, thou sayest unto me, Bring up this people: and thou hast not let me know whom thou wilt send with me. Yet thou hast said, I know thee by name, and thou hast also found grace in my sight.
13 Now therefore, I pray thee, if I have found grace in thy sight, shew me now thy way, that I may know thee, that I may find grace in thy sight: and consider that this nation is thy people.
14 And he said, My presence shall go with thee, and I will give thee rest.
15 And he said unto him, If thy presence go not with me, carry us not up hence.
16 For wherein shall it be known here that I and thy people have found grace in thy sight? is it not in that thou goest with us? so shall we be separated, I and thy people, from all the people that are upon the face of the earth.
17 And the Lord said unto Moses, I will do this thing also that thou hast spoken: for thou hast found grace in my sight, and I know thee by name.
18 And he said, I beseech thee, shew me thy glory.
19 And he said, I will make all my goodness pass before thee, and I will proclaim the name of the Lord before thee; and will be gracious to whom I will be gracious, and will shew mercy on whom I will shew mercy.
20 And he said, Thou canst not see my face: for there shall no man see me, and live.
21 And the Lord said, Behold, there is a place by me, and thou shalt stand upon a rock:
22 And it shall come to pass, while my glory passeth by, that I will put thee in a clift of the rock, and will cover thee with my hand while I pass by:
23 And I will take away mine hand, and thou shalt see my back parts: but my face shall not be seen.
Copyright © 2011 by Common English Bible
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation