Esther 9
King James Version
9 Now in the twelfth month, that is, the month Adar, on the thirteenth day of the same, when the king's commandment and his decree drew near to be put in execution, in the day that the enemies of the Jews hoped to have power over them, (though it was turned to the contrary, that the Jews had rule over them that hated them;)
2 The Jews gathered themselves together in their cities throughout all the provinces of the king Ahasuerus, to lay hand on such as sought their hurt: and no man could withstand them; for the fear of them fell upon all people.
3 And all the rulers of the provinces, and the lieutenants, and the deputies, and officers of the king, helped the Jews; because the fear of Mordecai fell upon them.
4 For Mordecai was great in the king's house, and his fame went out throughout all the provinces: for this man Mordecai waxed greater and greater.
5 Thus the Jews smote all their enemies with the stroke of the sword, and slaughter, and destruction, and did what they would unto those that hated them.
6 And in Shushan the palace the Jews slew and destroyed five hundred men.
7 And Parshandatha, and Dalphon, and Aspatha,
8 And Poratha, and Adalia, and Aridatha,
9 And Parmashta, and Arisai, and Aridai, and Vajezatha,
10 The ten sons of Haman the son of Hammedatha, the enemy of the Jews, slew they; but on the spoil laid they not their hand.
11 On that day the number of those that were slain in Shushan the palace was brought before the king.
12 And the king said unto Esther the queen, The Jews have slain and destroyed five hundred men in Shushan the palace, and the ten sons of Haman; what have they done in the rest of the king's provinces? now what is thy petition? and it shall be granted thee: or what is thy request further? and it shall be done.
13 Then said Esther, If it please the king, let it be granted to the Jews which are in Shushan to do to morrow also according unto this day's decree, and let Haman's ten sons be hanged upon the gallows.
14 And the king commanded it so to be done: and the decree was given at Shushan; and they hanged Haman's ten sons.
15 For the Jews that were in Shushan gathered themselves together on the fourteenth day also of the month Adar, and slew three hundred men at Shushan; but on the prey they laid not their hand.
16 But the other Jews that were in the king's provinces gathered themselves together, and stood for their lives, and had rest from their enemies, and slew of their foes seventy and five thousand, but they laid not their hands on the prey,
17 On the thirteenth day of the month Adar; and on the fourteenth day of the same rested they, and made it a day of feasting and gladness.
18 But the Jews that were at Shushan assembled together on the thirteenth day thereof, and on the fourteenth thereof; and on the fifteenth day of the same they rested, and made it a day of feasting and gladness.
19 Therefore the Jews of the villages, that dwelt in the unwalled towns, made the fourteenth day of the month Adar a day of gladness and feasting, and a good day, and of sending portions one to another.
20 And Mordecai wrote these things, and sent letters unto all the Jews that were in all the provinces of the king Ahasuerus, both nigh and far,
21 To stablish this among them, that they should keep the fourteenth day of the month Adar, and the fifteenth day of the same, yearly,
22 As the days wherein the Jews rested from their enemies, and the month which was turned unto them from sorrow to joy, and from mourning into a good day: that they should make them days of feasting and joy, and of sending portions one to another, and gifts to the poor.
23 And the Jews undertook to do as they had begun, and as Mordecai had written unto them;
24 Because Haman the son of Hammedatha, the Agagite, the enemy of all the Jews, had devised against the Jews to destroy them, and had cast Pur, that is, the lot, to consume them, and to destroy them;
25 But when Esther came before the king, he commanded by letters that his wicked device, which he devised against the Jews, should return upon his own head, and that he and his sons should be hanged on the gallows.
26 Wherefore they called these days Purim after the name of Pur. Therefore for all the words of this letter, and of that which they had seen concerning this matter, and which had come unto them,
27 The Jews ordained, and took upon them, and upon their seed, and upon all such as joined themselves unto them, so as it should not fail, that they would keep these two days according to their writing, and according to their appointed time every year;
28 And that these days should be remembered and kept throughout every generation, every family, every province, and every city; and that these days of Purim should not fail from among the Jews, nor the memorial of them perish from their seed.
29 Then Esther the queen, the daughter of Abihail, and Mordecai the Jew, wrote with all authority, to confirm this second letter of Purim.
30 And he sent the letters unto all the Jews, to the hundred twenty and seven provinces of the kingdom of Ahasuerus, with words of peace and truth,
31 To confirm these days of Purim in their times appointed, according as Mordecai the Jew and Esther the queen had enjoined them, and as they had decreed for themselves and for their seed, the matters of the fastings and their cry.
32 And the decree of Esther confirmed these matters of Purim; and it was written in the book.
Ester 9
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Judarna triumferar
1-2 Den trettonde dagen i tolfte månaden var den dag då de båda lagarna från kungen skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att krossa dem, men nu visade det sig att bli tvärtom. Judarna samlades i de olika städerna i alla provinserna för att försvara sig mot dem som tänkte gå till anfall. Men det var ingen som försökte ge sig i strid med dem. Man hade fått stor respekt för dem,
3 och de ledande männen i provinserna, tjänstemännen och landshövdingarna, hade ställt sig på judarnas sida.
4 Mordokai hade nämligen fått mycket stort inflytande, och hans namn var känt över hela riket.
5 Men judarna tog tillfället i akt den dagen och dödade alla sina fiender.
6 I Susan dödades femhundra.
7-10 De avrättade också tio söner till Haman, Hammedatas son, han som hade varit judarnas fiende. De hette Parsandata, Dalefon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata. Men judarna plundrade inte sina fiender och tog deras egendom.
11 När kungen samma dag blev informerad om antalet män som dödats i Susan,
12 sände han bud efter drottning Ester. Judarna har dödat 500 män bara här i Susan, utbrast han. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan ha hänt i landet i övrigt? Om det är något mer du önskar av mig, så låt mig få veta det!
13 Då svarade Ester: Om det behagar Ers Majestät, så låt judarna här i Susan få fortsätta i morgon också på samma sätt som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda i galgen.
14 Kungen gick med på hennes begäran, och den blev kungjord i Susan, och kropparna efter Hamans söner hängdes upp.
15 Judarna i Susan samlades även följande dag och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller den här gången några tillhörigheter från dem de dödat.
Purimhögtiden instiftas
16 Judarna i de olika provinserna gick till angrepp mot sina fiender och dödade 75.000 av dem, men de lade inte beslag på deras tillhörigheter.
17 Allt detta skedde den trettonde dagen i månaden Adar. Nästa dag vilade de och firade segern.
18 Men judarna i Susan fortsatte också den dagen med angreppen på sina fiender, och först dagen därefter firade de sin seger.
19 Därför har det blivit så, att de judar som bor i landsorten firar den fjortonde dagen i Adar som en helgdag och ger varandra gåvor.
20 Mordokai skrev ner allt som hände och meddelade det till alla judar i riket.
21-22 Han uppmanade dem att fira dessa dagar som helgdagar i glädje och tacksamhet och att ge varandra gåvor. De skulle minnas att de blivit räddade från sina fiender och att deras bedrövelse förvandlades till glädje och deras sorg till högtid.
23 Judarna antog Mordokais förslag och började fira denna årliga högtid
24-25 som en påminnelse om att Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att döda dem på en dag som bestämts med ett tärningskast. Högtiden skulle dessutom vara en påminnelse om hur allt detta kommit till kungens kännedom, och hur han utfärdat en kungörelse som fick helt motsatt effekt mot vad Haman väntat sig och om hur Haman och hans söner blivit upphängda i galgen.
26 Högtiden kallas Purim på grund av att det persiska ordet 'pur' betyder 'lott' eller 'tärning'.
27 Alla judar i hela området gick med på att införa denna sed och låta den leva vidare bland alla sina efterkommande och alla som blev judar. De förklarade att de aldrig skulle försumma att fira dessa två dagar på den bestämda tiden varje år.
28 Det skulle vara en årlig högtid, som från generation till generation skulle firas av varje familj på landsbygden och i alla städer över hela riket, så att minnet av vad som hänt aldrig skulle förblekna hos det judiska folket.
29-31 Under tiden hade drottning Ester, Abihails dotter, som var adopterad av juden Mordokai, skrivit ett brev där hon förklarade sig stå helt bakom Mordokais förslag om firandet av den årliga purimfesten. Dessutom sändes brev för att uppmuntra och glädja alla judar i de 127 provinserna, och i breven stadgades att purimfesten skulle firas på de bestämda dagarna varje år efter en befallning av juden Mordokai och drottning Ester. Detta stämde helt överens med vad judarna själva beslutat angående denna sed med fasta och bön,
32 men genom drottning Esters befallning blev detta nu gällande som lag och skrevs ner i krönikan.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica