Add parallel Print Page Options

Kungen hedrar Mordokaj

Den natten hade kungen svårt för att sova och lät hämta krönikan över minnesvärda händelser. Man läste ur den för honom. Där stod skrivet att Mordokaj hade avslöjat de två hovmännen Bigtan och Teresh, dörrvakterna, som hade planerat att mörda kung Xerxes.

”Vilken hedersbetygelse och upphöjelse har Mordokaj fått för detta?” frågade kungen. ”Han har inte fått någonting”, svarade männen som var i tjänst.

”Finns det någon i borggården?” frågade kungen. Just då hade Haman kommit in på palatsets yttre borggård för att be kungen om tillåtelse att få hänga Mordokaj på den påle som han hade rest för honom.

”Haman är där ute”, svarade männen. ”Be honom komma in hit”, sa kungen.

När Haman kom in, frågade kungen honom: ”Vad ska man göra för någon som kungen vill hedra?”

Haman tänkte för sig själv: ”Vem skulle kungen vilja hedra mer än mig?”

Han svarade kungen: ”Den som kungen vill hedra ska ges en kunglig skrud som kungen själv har burit, och en häst som kungen själv har ridit, och som har en kunglig krona på huvudet. Överlämna sedan skruden och hästen åt någon av kungens främsta furstar. Han ska sätta skruden på mannen som kungen vill hedra och leda honom ridande på hästen genom stadens huvudgata och ropa framför honom: ’Så här gör man med den som kungen vill hedra!’ ”

10 Kungen sa till Haman: ”Skynda dig nu och hämta skruden och hästen och gör precis som du har sagt med Mordokaj, juden, som sitter i kungens port. Försumma ingenting av det du sagt!”

11 Haman tog då skruden och hästen, satte skruden på Mordokaj och ledde honom ridande genom gatorna i staden och ropade: ”Så här gör man med den som kungen vill hedra.”

12 Sedan återvände Mordokaj till kungens port, men Haman skyndade sig hem, sorgsen och med höljt huvud. 13 När han berättade för sin hustru Seresh och alla sina vänner vad som hade hänt, sa de till honom: ”Om Mordokaj, som du nu har fått falla ner för, är av judisk börd, kommer du aldrig att kunna sätta dig upp mot honom. Han kommer att bli ditt fall.”

14 Medan de fortfarande höll på att diskutera med Haman, kom kungens hovmän för att hämta honom till festen som drottning Ester hade anordnat.

Kungen låter hänga Haman

Kungen och Haman kom alltså till måltiden hos drottning Ester, och även denna andra dag, medan de drack av vinet frågade kungen: ”Vad vill du be om, drottning Ester? Du ska få det. Vad önskar du dig? Din önskan ska uppfyllas, om det så är hälften av mitt rike.”

Drottning Ester svarade: ”Om du ser på mig med välvilja, min kung, och om du, o kung, finner det för gott, så rädda mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. Jag och mitt folk har nämligen blivit sålda till förintelse, till att dödas och utplånas. Om det bara varit så att vi blivit sålda till slavar och slavinnor, skulle jag ha tigit, för en sådan olycka hade inte varit så stor att man hade behövt besvära kungen med den.”

”Vem är det?” frågade kung Xerxes. ”Var är han som vågar göra något sådant?” ”En motståndare och fiende, den onde Haman som sitter här”, svarade Ester.

Haman blev skräckslagen inför kungen och drottningen. Kungen reste sig i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i slottsträdgården. Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, för han förstod att kungen redan fattat beslutet om hans öde. Just när kungen kom tillbaka in i festsalen[a] från slottsträdgården kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords.

”Tänker han till och med ofreda drottningen här i palatset inför mina ögon?” röt kungen, och knappt hade kungen hunnit säga detta innan dödsbindeln sattes för Hamans ansikte.

Då sa Harvona, en av kungens hovmän: ”En tjugofem meter hög påle står redan vid Hamans hus. Den har han rest för Mordokaj, som med sina ord en gång räddade kungen.”

”Häng Haman i den”, befallde kungen.

10 Så hängde de upp Haman på pålen, som han själv hade rest för Mordokaj, och först då lade sig kungens vrede.

Kungen ingriper för judarna

Samma dag gav kung Xerxes drottning Ester det hus som hade tillhört judarnas fiende Haman. Mordokaj fick komma fram inför kungen, för Ester hade berättat för honom om deras släktskap. Kungen tog då av sig den sigillring som han tagit tillbaka från Haman, och gav den till Mordokaj. Ester gav i uppdrag åt Mordokaj att ta hand om Hamans hus.

Ester vädjade ännu en gång till kungen, föll ner vid hans fötter och bad honom gråtande att stoppa det onda mot judarna som agagiten Haman hade planerat. Kungen räckte ut guldspiran mot Ester, som reste sig och ställde sig inför kungen. Hon sa: ”Om du, o kung, finner det för gott, och om du ser på mig med välvilja, och om du anser det vara rätt och finner behag i mig, så låt det utfärdas en skrivelse som återkallar Hamans, agagiten Hammedatas sons, brev med order att döda alla judar i alla kungens provinser. Hur skulle jag kunna se denna olycka drabba mitt folk och uthärda att se mina landsmän förintas?”

Kung Xerxes sa till Ester och juden Mordokaj: ”Jag har gett Ester Hamans hus, och honom själv har jag hängt upp på pålen, därför att han ville döda judarna. Utfärda en ny order om judarna, så som ni finner det bäst, i mitt namn och försegla den med min sigillring, för ingen skrivelse som är skriven i kungens namn och förseglad med kungens ring kan återkallas.”

Kungens alla sekreterare inkallades på den tjugotredje dagen i tredje månaden, månaden sivan. Man skrev enligt Mordokajs befallning en skrivelse till judarna, likaså till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien till Kush, 127 provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, så också till judarna med deras egen skrift och på deras eget språk.

10 Mordokaj skrev i kung Xerxes namn och förseglade skrivelsen med hans sigillring, och sedan skickades den iväg med ilbud som red på travhästar från kungens stall.

11 I breven gav kungen judarna tillåtelse att i varje stad samlas för att försvara sig och att förgöra, döda och utplåna varje väpnad styrka hos ett folk eller i en provins som anföll dem och deras barn och kvinnor, och att även ta deras tillhörigheter som byte. 12 Detta skulle ske på en och samma dag i alla kung Xerxes provinser, den trettonde dagen i månaden adar, den tolfte månaden. 13 Vidare skulle en kopia av skrivelsen gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att judarna kunde förbereda sig för att den dagen hämnas sina fiender. 14 Ilbuden gav sig ut på kungens befallning i stor hast, ridande på kungens travhästar. Förordningen var utfärdad i Susas borg.

15 Mordokaj gick från kungen klädd i kunglig skrud i blått och vitt, med en krona av guld på huvudet och en mantel av fint purpurrött linne. Staden Susa jublade och gladde sig. 16 Bland judarna rådde ljus, glädje, fröjd och härlighet. 17 I varje provins och stad dit kungens befallning och förordning nådde, blev det stor glädje bland judarna. De ställde till med stora fester och firanden. Många i landet blev[b] judar av rädsla för judarna.

Judarna triumferar

Den trettonde dagen i tolfte månaden, adar, var den dag då kungens befallning och förordning skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att få makt över dem, men nu blev det tvärtom, så att judarna i stället fick makten över dem som hatade dem. Judarna samlades i sina städer i alla kung Xerxes provinser för att försvara sig mot dem som ville deras olycka. Men ingen kunde stå emot dem, för alla hade drabbats av fruktan för dem. Furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hade ställt sig på judarnas sida, för de hade fyllts av fruktan för Mordokaj. Mordokaj hade nämligen fått stort inflytande i kungens palats, ryktet om honom spred sig till alla provinserna och han blev allt mäktigare.

Judarna slog alla sina fiender med svärd, dödade, förgjorde och gjorde som de ville med dem som hatade dem. I borgen i Susa dödade judarna 500 män och Parshandata, Dalfon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, 10 Hamans tio söner och Hammedatas son, judarnas fiende. Men de lät bli att plundra.

11 När kungen samma dag fick veta antalet män som dödats i Susa, 12 sa han till drottning Ester: ”Judarna har dödat och förgjort 500 män i Susa. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan de då inte ha gjort i mina övriga provinser? Vad vill du nu be om? Det ska du få. Vad önskar du? Din önskan ska uppfyllas.”

13 Då svarade Ester: ”Om du finner det för gott, o kung, så låt judarna här i Susa få fortsätta i morgon också efter samma lag som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda på pålen.”

14 Kungen befallde då att så skulle ske. En förordning utfärdades i Susa, och Hamans tio söner hängdes upp.

15 Judarna i Susa samlades även den fjortonde dagen i månaden adar och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller nu något byte.

16 De övriga judarna i kungens provinser samlades för att försvara sig och för att befria sig från sina fiender. De dödade 75 000 av dem men tog inget byte. 17 Detta skedde den trettonde dagen i månaden adar. På den fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. 18 Men judarna i Susa samlades den trettonde och fjortonde dagen, och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. 19 Därför firar judar som bor på landet, i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjefylld högtidsdag och ger varandra gåvor.

Purimhögtiden instiftas

20 Mordokaj skrev ner allt som hände och skickade brev till alla judar i kung Xerxes provinser både nära och fjärran 21 och uppmanade dem att i fortsättningen varje år fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar 22 som dagar då judarna blev räddade från sina fiender och som den månad då deras sorg vändes till glädje och deras klagan till firande. Dessa dagar skulle de göra till dagar av fest och glädje och skicka matgåvor till varandra och gåvor till de fattiga.

23 Judarna antog denna praxis, som de nu hade börjat, och som Mordokaj hade skrivit och uppmanat dem till. 24 För Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att utplåna dem och kastat ”pur”, lott, för att förgöra och utplåna dem. 25 Men när detta lades fram för kungen[c], utfärdade han en skriftlig kungörelse[d] med befallning om att Hamans onda planer mot judarna skulle vändas mot honom själv, och att han och hans söner skulle hängas upp på pålen. 26 Därför kallades dessa dagar purim, efter ordet ”pur”. På grund av det som stod i kungörelsen och det som judarna hade sett och varit med om, 27 införde och fastställde judarna denna sed: att de själva och deras efterkommande och de som anslöt sig till dem skulle fira dessa två dagar på föreskrivet sätt på den bestämda tiden varje år. 28 Dessa dagar skulle man komma ihåg och fira från generation till generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad, för att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas av judarna och minnet av dem aldrig skulle förblekna bland deras efterkommande.

29 Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade en skrivelse med makt och myndighet för att bekräfta det andra brevet om purimfesten. 30 Mordokaj sände brev till alla judar i de 127 provinserna i kung Xerxes rike, med en önskan om fred och trygghet, 31 för att stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade befallt och fastställt för sig själva och sina efterkommande med tillbörlig fasta och klagan. 32 Esters befallning som fastställde dessa föreskrifter om purim blev nu nedtecknad i en bok.

Mordokaj hedras och får stor makt

10 Kung Xerxes tog ut skatt från hela landet inklusive de avlägsna kustprovinserna. Alla hans storverk och bedrifter och berättelsen om den storhet han gav Mordokaj finns nedtecknade i mediska och persiska kungars krönika. Juden Mordokaj hade den största makten i landet näst efter kung Xerxes själv, och han var mycket högt aktad bland judarna och älskad av sina landsmän. Han tänkte alltid på sitt folks bästa och talade alltid för sina landsmäns välfärd.

Footnotes

  1. 7:8 Det hebreiska uttrycket inkluderar också ordet vin och syftar på huset eller festplatsen där vin dracks.
  2. 8:17 Eller utgav sig för att vara judar.
  3. 9:25 Eller När hon (Ester) kom inför kungen.
  4. 9:25 Eller trots en tidigare skriftlig kungörelse. Grundtextens innebörd är osäker.

Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man föreläste ur den för konungen.

Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros.

Konungen frågade: »Vilken ära och upphöjelse har vederfarits Mordokai för detta?» Konungens män, som betjänade honom, svarade: »Intet sådant har vederfarits honom.»

Då sade konungen: »Är någon nu tillstädes på gården?» Och Haman hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning.

Så svarade honom då konungens tjänare: »Ja, Haman står därute på gården.» Konungen sade: »Låt honom komma in.»

När då Haman kom in, sade konungen till honom: »Huru skall man göra med den man, som konungen vill ära?» Men Haman tänkte i sitt hjärta: »Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?»

Därför sade Haman till konungen: »Om konungen vill ära någon,

så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på vilkens huvud en kunglig krona är fäst;

och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så gör man med den man, som konungen vill ära.'»

10 Då sade konungen till Haman: »Skynda dig att taga klädnaden och hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som sitter i konungens port. Underlåt intet av allt vad du har sagt.»

11 Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i staden och utropade framför honom: »Så gör man med den man, som konungen vill ära.»

12 Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.

13 Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans hustru Seres till honom: »Om Mordokai, som du har begynt att stå tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom, utan skall komma alldeles till korta för honom.»

14 Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade tillrett.

Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning Ester.

Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på andra dagen: »Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den uppfyllas.»

Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran.

Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke sådan, att vi borde besvära konungen därmed.»

Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?»

Ester sade: »En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman där.» Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen.

Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade beslutit hans ofärd.

När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot drottningen, härinne i min närvaro?» Knappt hade detta ord gått över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.

Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant gagn.» Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.»

10 Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.

Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans, judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen, ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne.

Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över Hamans hus.

Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade förehaft mot judarna.

Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester stod upp och trädde fram inför konungen

och sade: »Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag, och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens hövdingdömen.

Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest träffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se mina landsmän förgöras?»

Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden Mordokai: »Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand på judarna.

Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens ring. Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och beseglad med konungens ring, kan icke återkallas.»

Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på tjugutredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra tjugusju hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med deras skrift och på deras tungomål.

10 Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade den med konungens ring. Därefter kringsände han brev med ilbud till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna,

11 att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring,

12 detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar.

13 I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud, öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender.

14 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg.

15 Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan jublade och var glad.

16 För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära.

17 Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo gästabud och högtid. Och många ur de främmande folken blevo judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.

På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga -- fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina motståndare övermäktiga --

på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för dem hade fallit över alla folk.

Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem.

Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och större.

Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de ville med sina motståndare.

I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män.

Och Parsandata, Dalefon, Aspata,

Porata, Adalja, Aridata,

Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,

10 judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men till plundring räckte de icke ut sin hand.

11 Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i Susans borg.

12 Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner; vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen? Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.»

13 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på pålen.»

14 Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda.

15 och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra män; men till plundring räckte de icke ut sin hand.

16 Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen, församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand.

17 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.

18 De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.

19 Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat.

20 Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran,

21 och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,

22 eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.

23 Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem --

24 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och förgöra dem;

25 varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen.

26 Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem,

27 stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden,

28 och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.

29 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om purim.

30 Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros' rike,

31 för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och övliga klagorop.

32 Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.

10 Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i havet.

Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska konungarnas krönika.

Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina landsmän till deras välfärd.