Me dije entonces: «Vamos, pues, haré la prueba con los placeres y me daré la gran vida». ¡Pero aun esto resultó ser vanidad! A la risa la considero una locura; en cuanto a los placeres, ¿para qué sirven?

Quise luego hacer la prueba de entregarme al vino —si bien mi mente estaba bajo el control de la sabiduría—, y de aferrarme a la necedad, hasta ver qué de bueno le encuentra el hombre a lo que hace bajo el cielo durante los contados días de su vida.

Realicé grandes obras: me construí casas, me planté viñedos, cultivé mis propios huertos y jardines en donde planté toda clase de árboles frutales. También me construí aljibes para irrigar los muchos árboles que allí crecían. Compré esclavos y esclavas; tuve criados, vacas y ovejas, tuve mucho más que todos los que me precedieron en Jerusalén. Amontoné plata, oro y tesoros que fueron de reyes y provincias. Tuve cantores y cantoras; disfruté de los deleites de los hombres: ¡formé mi propio harén![a]

Me engrandecí en gran manera, más que todos los que me precedieron en Jerusalén; además, la sabiduría permanecía conmigo.

10 No negué a mis ojos ningún deseo
    ni privé a mi corazón de placer alguno.
Mi corazón disfrutó de todos mis trabajos.
    ¡Solo eso saqué de tanto afanarme!
11 Luego observé todas mis obras
    y el trabajo que me había costado realizarlas.
Vi que todo era vanidad, un correr tras el viento,
    y que no había provecho bajo el sol.

Todos paran en lo mismo

12 Consideré entonces la sabiduría,
    la necedad y la insensatez.
¿Qué más puede hacer el sucesor del rey,
    aparte de lo ya hecho?
13 Observé que es mejor la sabiduría que la insensatez,
    así como la luz es mejor que las tinieblas.
14 El sabio tiene los ojos bien puestos,
    pero el necio anda a oscuras.
Pero me di cuenta de que
    un mismo final espera a todos.

15 Me dije entonces:

«Si al fin voy a acabar igual que el necio,
    ¿de qué me sirve ser tan sabio?».
Y me dije:
    «También esto es vanidad».
16 Nadie se acuerda jamás del sabio ni del necio;
    con el paso del tiempo todo cae en el olvido;
lo mismo mueren los sabios que los necios.

17 Aborrecí entonces la vida, pues todo cuanto se hace bajo el sol me resultaba repugnante. Realmente, todo es vanidad; ¡es correr tras el viento!

18 Aborrecí también todo el trabajo que hice bajo el sol, pues el fruto de tanto afán tendría que dejárselo a mi sucesor. 19 ¿Y quién sabe si este sería sabio o necio? Sin embargo, se adueñaría de lo que con tanto esmero y sabiduría logré hacer bajo el sol. ¡Y también esto es vanidad!

20 Volví a sentirme descorazonado de haber trabajado tanto bajo el sol, 21 pues hay quienes ponen a trabajar su sabiduría y sus conocimientos y experiencia, para luego entregarle todos sus bienes a quien jamás movió un dedo. ¡Y también esto es vanidad y una enorme desgracia! 22 Pues, ¿qué gana el hombre con todos sus esfuerzos y con tanto preocuparse y afanarse bajo el sol? 23 Todos sus días están plagados de sufrimientos y tareas frustrantes; ni siquiera de noche descansa su mente. ¡Y también esto es vanidad!

24 Nada hay mejor para el hombre que comer, beber y llegar a disfrutar de sus afanes. He visto que también esto proviene de Dios, 25 porque ¿quién puede comer y alegrarse, si no es por Dios?[b] 26 En realidad, Dios da sabiduría, conocimientos y alegría a quien es de su agrado; en cambio, al pecador le impone la tarea de acumular más y más, para luego dárselo todo a quien es de su agrado. Y también esto es vanidad; ¡es correr tras el viento!

Footnotes

  1. 2:8 ¡formé mi propio harén! Frase de difícil traducción.
  2. 2:25 por Dios (véanse mss. hebreos, LXX y Siríaca); por mí (TM).

I said in mine heart, Go to now, I will prove thee with mirth, therefore enjoy pleasure: and, behold, this also is vanity.

I said of laughter, It is mad: and of mirth, What doeth it?

I sought in mine heart to give myself unto wine, yet acquainting mine heart with wisdom; and to lay hold on folly, till I might see what was that good for the sons of men, which they should do under the heaven all the days of their life.

I made me great works; I builded me houses; I planted me vineyards:

I made me gardens and orchards, and I planted trees in them of all kind of fruits:

I made me pools of water, to water therewith the wood that bringeth forth trees:

I got me servants and maidens, and had servants born in my house; also I had great possessions of great and small cattle above all that were in Jerusalem before me:

I gathered me also silver and gold, and the peculiar treasure of kings and of the provinces: I gat me men singers and women singers, and the delights of the sons of men, as musical instruments, and that of all sorts.

So I was great, and increased more than all that were before me in Jerusalem: also my wisdom remained with me.

10 And whatsoever mine eyes desired I kept not from them, I withheld not my heart from any joy; for my heart rejoiced in all my labour: and this was my portion of all my labour.

11 Then I looked on all the works that my hands had wrought, and on the labour that I had laboured to do: and, behold, all was vanity and vexation of spirit, and there was no profit under the sun.

12 And I turned myself to behold wisdom, and madness, and folly: for what can the man do that cometh after the king? even that which hath been already done.

13 Then I saw that wisdom excelleth folly, as far as light excelleth darkness.

14 The wise man's eyes are in his head; but the fool walketh in darkness: and I myself perceived also that one event happeneth to them all.

15 Then said I in my heart, As it happeneth to the fool, so it happeneth even to me; and why was I then more wise? Then I said in my heart, that this also is vanity.

16 For there is no remembrance of the wise more than of the fool for ever; seeing that which now is in the days to come shall all be forgotten. And how dieth the wise man? as the fool.

17 Therefore I hated life; because the work that is wrought under the sun is grievous unto me: for all is vanity and vexation of spirit.

18 Yea, I hated all my labour which I had taken under the sun: because I should leave it unto the man that shall be after me.

19 And who knoweth whether he shall be a wise man or a fool? yet shall he have rule over all my labour wherein I have laboured, and wherein I have shewed myself wise under the sun. This is also vanity.

20 Therefore I went about to cause my heart to despair of all the labour which I took under the sun.

21 For there is a man whose labour is in wisdom, and in knowledge, and in equity; yet to a man that hath not laboured therein shall he leave it for his portion. This also is vanity and a great evil.

22 For what hath man of all his labour, and of the vexation of his heart, wherein he hath laboured under the sun?

23 For all his days are sorrows, and his travail grief; yea, his heart taketh not rest in the night. This is also vanity.

24 There is nothing better for a man, than that he should eat and drink, and that he should make his soul enjoy good in his labour. This also I saw, that it was from the hand of God.

25 For who can eat, or who else can hasten hereunto, more than I?

26 For God giveth to a man that is good in his sight wisdom, and knowledge, and joy: but to the sinner he giveth travail, to gather and to heap up, that he may give to him that is good before God. This also is vanity and vexation of spirit.

Njutning och rikedom är förgängligt

(A) Jag sade i mitt hjärta: Kom, jag låter dig pröva glädjen. Njut av det goda! Men också det var förgängligt.

(B) Jag sade om skrattet:
        ”Det är dårskap”,
    och om glädjen:
        ”Vad tjänar den till?”

(C) Jag tänkte i mitt hjärta att jag skulle liva upp[a] min kropp med vin, medan hjärtat fick leda mig med vishet, och få grepp om dårskapen tills jag såg vad som är bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever.

(D) Jag tog mig an stora projekt: Jag byggde hus[b] åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. Jag gjorde vattendammar åt mig för att vattna en växande skog av träd. (E) Jag köpte slavar och slavinnor och fick tjänare som fötts i mitt hus. Dessutom hade jag mer boskap[c] av oxar och får än någon före mig i Jerusalem. (F) Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder[d]. Jag skaffade mig sångare och sångerskor[e] och det som är mannens lust[f]: en kvinna, ja, kvinnor[g]. (G) Jag blev stor och överträffade alla som varit i Jerusalem före mig. Samtidigt behöll jag min vishet. 10 Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda.

11 (H) Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen.

Vishet och dårskap är förgängligt

12 (I) Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort! 13 (J) Då insåg jag att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. 14 (K) Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda.

15 (L) Då sade jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Vad har jag då för nytta av all min vishet? Och jag sade i mitt hjärta: Också det är förgängligt. 16 (M) För varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar är båda snart glömda. Och hur dör den vise? Som dåren!

Vad får människan för all sin möda?

17 (N) Då hatade jag livet, för det som görs under solen var en plåga för mig. Allt är förgängligt och ett jagande efter vind. 18 (O) Jag hatade all min möda som jag haft under solen, för jag måste ju lämna det till den som kommer efter mig. 19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Ändå ska han få råda över allt som jag med möda och vishet har samlat under solen. Också det är förgängligt.

20 Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. 21 (P) För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. 22 (Q) Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? 23 (R) Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt.

24 (S) Det finns inget bättre för människan än att få äta och dricka och se det goda i sin möda[h]. Jag förstod att också det kommer från Guds hand. 25 (T) För vem kan äta och vem kan njuta utom genom honom[i]? 26 (U) Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla och lägga på hög för att det ska ges åt den som är god i Guds ögon. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind.

Footnotes

  1. 2:3 liva upp   Annan översättning: ”stärka”, ”locka”.
  2. 2:4 byggde hus   Salomo byggde på sitt palats, ”Libanonskogshuset”, i tretton år (1 Kung 7). Han byggde också templet (1 Kung 5-8) samt många andra projekt (1 Kung 9:15, 19).
  3. 2:7 boskap   De kungliga hjordarna var mycket stora (se 1 Krön 27:29f, 28:1, 1 Kung 4:23).
  4. 2:8 silver och guld och skatter från kungar och länder   Från handelsflottan och grannfolkens regenter (se 1 Kung 9:26f, Ps 72:10f).
  5. 2:8 sångare och sångerskor   Vanliga vid kungens hov (2 Sam 19:35, 1 Kung 10:12). Salomo skrev själv sånger (Ps 72, 127, 1 Kung 4:32) och organiserade templets musiker (2 Krön 8:14).
  6. 2:8 mannens lust   Salomo anges som författare till Höga Visans kärlekspoesi. Han fick med tiden allt fler hustrur (Höga V 6:7), delvis på grund av politiska allianser (1 Kung 11).
  7. 2:8 en kvinna, ja, kvinnor   Den troligaste översättningen av hebr. shiddá. Annan översättning (Septuaginta): ”en munskänk och (vackra) servitriser”.
  8. 2:24 se det goda i sin möda   Annan översättning: ”ha det gott under sin möda” (även i 3:13, 5:17).
  9. 2:25 utom genom honom   Andra handskrifter: ”utom jag”.