¹⁹ Mitt inre, mitt inre!
    Jag vrider mig i plågor,
och mitt hjärta bankar.
    Jag kan inte hålla mig stilla,
för jag har hört hornstötar och krigsrop.
²⁰     Våg efter våg av förstörelse,
hela landet ligger i ruiner.
    Plötsligt förstörs mina tält,
på ett ögonblick mina tältdukar.
²¹     Hur länge måste jag se banéret
och höra ljudet av hornen?

²² ”Mitt folk är dumt,
    de känner mig inte.
De är barn utan förstånd
    och fattar ingenting.
De har vishet nog att göra det onda
    men ingen kunskap att göra det goda.”

²³ Jag såg på jorden,
    och den var öde och tom,
på himlen, och där fanns inget ljus.^[a]
24     Jag såg på bergen som skälvde
och höjderna som skakade.
²⁵     Jag såg att det inte fanns någon människa
och att himlens fåglar hade flytt.
²⁶     Jag såg att det bördiga landet var ödemark,
och dess städer låg i ruiner inför Herren,
    för hans brinnande vrede.

”Hela jorden ska bli ödelagd,
    även om jag inte ska utplåna den helt.
²⁸ Därför sörjer jorden
    och himlen där ovan mörknar.
För jag har talat och ändrar mig inte
    jag har beslutat och kommer inte att ångra mig.”
²⁹ För ryttarnas och bågskyttarnas larm
    tar alla i landet till flykten,
man gömmer sig inne i skogssnåren
    och uppe bland klipporna.
Alla städer ligger övergivna,
    ingen bor kvar i dem.

³⁰ Vad tänker du göra, du ödelagda?
    Om du än klär dig i scharlakansrött,
tar på dig guldsmycken
    och förstorar ögonen med smink,
gör du dig vacker förgäves.
    Dina älskare föraktar dig
och står efter ditt liv.

³¹ Jag hör rop som från en kvinna i födslosmärtor,
    ångestskrik som när hon ska föda sitt första barn.
Det är dotter Sions rop.
    Hon flämtar och sträcker ut sina händer:
”Ve mig, mitt liv tynar bort inför mördare!”