Folk som blev kvar i landet

3 Dessa var de folk som Herren lät bli kvar för att med dem sätta alla de israeliter på prov som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan, ² detta för att han skulle lära Israels barn att föra krig, men bara dem som förut inte hade varit med om sådana: ³ filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt de hiveer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till sista vägstycket mot Hamat. ⁴ Med dessa ville Herren sätta Israel på prov för att få veta om de ville följa de bud som han hade givit deras fäder genom Mose.

⁵ Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, ⁶ och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.

Otniel

⁷ Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tjänade baalerna och aserorna. ⁸ Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kusan-Risatajim i åtta år. ⁹ Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät då en frälsare uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. ¹⁰ Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. När han drog ut i strid, gav Herren Kusan-Risatajim, kungen i Aram, i hans hand så att han blev Kusan-Risatajim övermäktig. ¹¹ Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.

Ehud

¹² Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då Eglon, kungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. ¹³ Eglon förenade sig med Ammons barn och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. ¹⁴ Och Israels barn tjänade Eglon, kungen i Moab, i arton år.

¹⁵ Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till Eglon, kungen i Moab, ¹⁶ gjorde Ehud ett tveeggat svärd åt sig, en fot långt. Detta band han fast under sina kläder vid sin högra höft. ¹⁷ Han överlämnade gåvorna till Eglon, kungen i Moab. Denne var en mycket fet man. ¹⁸ När han hade överlämnat gåvorna, sände han i väg folket som hade burit dem. ¹⁹ Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung." Kungen sade: "Var tysta!" Alla som stod omkring honom gick ut därifrån.

²⁰ Ehud gick fram till honom, där han satt i sommarsalen som han hade för sig själv och Ehud sade: "Jag har ett ord från Gud till dig." När kungen reste sig från sin stol, ²¹ räckte Ehud ut sin vänstra hand, tog svärdet från sin högra höft och stötte det i hans buk, ²² så att fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, ²³ och då han hade kommit dit, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och låste dem.

²⁴ När han hade gått kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: "Han har helt säkert något privat bestyr i sin sommarkammare." ²⁵ Men sedan de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva, och se, där låg deras herre död på golvet.

²⁶ Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. ²⁷ Så snart han kom dit, lät han stöta i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. ²⁸ Han sade till dem: "Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand." Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. ²⁹ Vid detta tillfälle slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. ³⁰ På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.

Samgar

³¹ Efter Ehud kom Samgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.