Ehud

¹² När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i Herrens ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. ¹³ Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden^[a]. ¹⁴ Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon.

¹⁵ Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. ¹⁶ Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. ¹⁷ När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, ¹⁸ sände han iväg dem som burit den. ¹⁹ Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen.

”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. ²⁰ Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!”

Kung Eglon reste sig från sin stol. ²¹ Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk ²² att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, ²³ skyndade sig ut och låste dörren efter sig.

²⁴ När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” ²⁵ Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet.

²⁶ Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. ²⁷ När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen.

²⁸ ”Följ mig!” sa han till dem. ”Herren ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!”

De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. ²⁹ Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. ³⁰ Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år.

Shamgar

³¹ Ehud efterträddes av Shamgar, son till Anat, han som dödade 600 filistéer med en oxpik och den gången räddade Israel.

Debora och Barak

4 Efter Ehuds död gjorde Israels folk på nytt det som var ont i Herrens ögon ² och därför lät Herren dem hamna i kung Javins händer som regerade i Hasor i Kanaan. Högste befälhavare för hans här var Sisera som bodde i Haroshet Haggojim. ³ Sisera hade 900 stridsvagnar av järn och han gjorde livet outhärdligt för Israel i tjugo år. Israeliterna ropade då till Herren.

⁴ Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. ⁵ Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. ⁶ En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. ⁷ Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.”

⁸ ”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne.

⁹ ”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. Herren ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh.

¹⁰ Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. ¹¹ Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh.

¹² När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, ¹³ samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. ¹⁴ ”Gå”, sa Debora till Barak. ”Herren går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!”

När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, ¹⁵ lät Herren Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. ¹⁶ Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde.

¹⁷ Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj.

¹⁸ Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. ¹⁹ ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. ²⁰ ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.”

²¹ Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera.

²² När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. ²³ Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin ²⁴ och från den stunden blev Israel starkare och starkare tills de förgjorde honom för gott.

Jefta

⁶ Israeliterna gjorde på nytt det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna och astartegudinnorna och även de gudar som dyrkades i Aram och Sidon och av Moab, Ammon och filistéerna. De övergav Herren och tjänade honom inte längre. ⁷ Då flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem åt filistéerna och ammoniterna. ⁸ Detta år hade ammoniterna i arton år plågat och förtryckt Israels folk på andra sidan floden Jordan i amoréernas land i Gilead. ⁹ Ammoniterna gick över Jordan för att anfalla de områden som tillhörde Judas, Benjamins och Efraims stammar. Israeliterna var i stor nöd. ¹⁰ Då ropade israeliterna på nytt till Herren: ”Vi har syndat mot dig och övergett dig, som är vår Gud, för att tillbe avgudar!”

¹¹ Herren svarade dem: ”Har inte jag räddat er från egypterna, amoréerna, ammoniterna och filistéerna, ¹² sidonierna, amalekiterna och maoniterna? Har det funnits något tillfälle då ni ropat till mig om hjälp och jag inte har räddat er? ¹³ Ändå fortsätter ni att överge mig för att tillbe andra gudar. Därför tänker jag inte rädda er mer. ¹⁴ Gå och ropa till de gudar ni valt! Låt dem rädda er nu när ni är i nöd!”

¹⁵ Men de sa till honom: ”Vi har syndat! Straffa oss på det sätt du anser vara bäst, men rädda oss än en gång!” ¹⁶ Sedan gjorde de sig av med de främmande gudar de hade tillbett och tjänade i stället bara Herren och han kunde inte längre stå ut med att se deras elände.

¹⁷ Samtidigt drog sig Ammons armé samman i Gilead och förberedde ett anfall mot Israels armé vid Mispa. ¹⁸ Men folkets ledare i Gilead sa till varandra: ”Vem vill bli vår anförare i striden mot ammoniterna? Han ska bli hövding för alla gileaditerna.”

Simson

Simsons födelse

13 Ännu en gång gjorde Israel det som var ont i Herrens ögon. Herren överlämnade dem åt filistéerna i fyrtio år.