Hustrur åt Benjamins barn

21 Israels män hade avlagt en ed i Mispa och sagt: "Ingen av oss skall ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit." Då nu folket kom till Betel, stannade de där till kvällen inför Guds ansikte. De brast ut i bitter gråt och sade: "O, Herre, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?"

Följande dag steg folket upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Israels barn sade: "Finns det någon bland Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför Herren?" Man hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte kom upp inför Herren i Mispa skulle straffas med döden.

Israel kände medlidande med sin bror Benjamin och sade: "I dag har en hel stam blivit borthuggen från Israel. Vad skall vi göra för dem som finns kvar, så att de kan få hustrur? Själva har vi ju svurit vid Herren att inte ge dem någon av våra döttrar till hustru." Så de frågade: "Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till Herren i Mispa?" Det visade sig att ingen från Jabesh i Gilead hade kommit till lägret, till församlingen. Ty när folket mönstrades, visade det sig att ingen av invånarna i Jabesh i Gilead var där.

10 Då sände menigheten dit 12 000 av de tappraste männen med denna befallning: "Gå och slå invånarna i Jabesh i Gilead med svärd, även kvinnor och barn. 11 Ja, detta skall ni göra: Alla män liksom alla kvinnor som legat med någon man skall ni ge till spillo." 12 Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga kvinnor, som var jungfrur och som inte hade legat med någon man. Dessa förde de till lägret i Silo i Kanaans land.

13 Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa. 14 Så vände Benjamin tillbaka och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem.

15 Folket kände medlidande med Benjamin eftersom Herren hade gjort en rämna bland Israels stammar. 16 De äldste i församlingen sade: "Vad skall vi göra för dem som är kvar, så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin." 17 De sade: "De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam blir utplånad ur Israel. 18 Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin."

19 Men så sade de: "En Herrens högtid brukar firas varje år i Silo som ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Sikem och söder om Lebona." 20 De uppmanade Benjamins barn: "Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna. 21 När ni får se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina danser, skall ni komma fram ur vingårdarna, och var och en skall föra bort åt sig en hustru bland Silos döttrar. Sedan skall ni bege er hem till Benjamins land. 22 Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, skall vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit över er skuld."

23 Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de förde bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem. 24 Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel.

25 På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

21 Or gli uomini d'Israele avevano giurato a Mitspah, dicendo: «Nessuno di noi darà sua figlia in moglie a un Beniaminita».

Poi il popolo venne a Bethel, dove rimase fino a sera davanti a DIO; e alzò la voce e pianse dirottamente,

e disse: «O Eterno, DIO d'Israele, perché mai è avvenuto questo in Israele, che oggi sia venuta a mancare una tribú in Israele.

Il giorno seguente il popolo si levò al mattino presto, costruì in quel luogo un altare e offerse olocausti e sacrifici di ringraziamento.

Poi i figli d'Israele dissero: «Chi è fra tutte le tribú d'Israele, che non sia salito all'assemblea davanti all'Eterno?». Poiché avevano fatto un giuramento solenne contro chiunque non fosse salito davanti all'Eterno a Mitspah, dicendo: «Quel tale sarà messo a morte».

I figli d'Israele erano addolorati per Beniamino loro fratello e dicevano: «Oggi è stata soppressa una tribú d'Israele.

Come faremo a procurare delle donne ai superstiti, poiché abbiamo giurato nel nome dell'Eterno di non dare loro in moglie alcuna delle nostre figlie?».

Dissero dunque: «Chi è fra le tribú d'Israele quella che non sia salita davanti all'Eterno a Mitspah?». Ed ecco che nessuno da Jabes i Galaad era venuto all'accampamento per l'assemblea;

quando infatti si passò in rassegna il popolo, si trovò che là non vi era alcuno degli abitanti di Jabes di Galaad.

10 Allora l'assemblea mandò là dodicimila uomini dei piú valorosi e diede loro quest'ordine, dicendo: «Andate e passate a fil di spada gli abitanti di Jabes di Galaad, comprese le donne e i bambini.

11 Farete questo: voterete allo sterminio ogni maschio e ogni donna che abbia avuto rapporti sessuali con uomo».

12 Or essi trovarono fra gli abitanti di Jabes di Galaad quattrocento fanciulle che non avevano avuto rapporti sessuali con uomo, e le condussero all'accampamento, a Sciloh, che è nel paese di Canaan.

13 Allora tutta l'assemblea mandò messaggeri per parlare ai figli di Beniamino che erano al masso di Rimmon, e per proclamare loro la pace.

14 Così i Beniaminiti tornarono e furono loro date le donne a cui era stata risparmiata la vita fra le donne di Jabes di Galaad; ma non ve ne furono abbastanza per tutti.

15 Il popolo era addolorato per ciò che aveva fatto a Beniamino, perché l'Eterno aveva aperta una breccia fra le tribú d'Israele.

16 Allora gli anziani dell'assemblea dissero: «Come faremo a procurare delle donne ai superstiti, poiché le donne beniaminite sono state uccise?».

17 Poi dissero: «I superstiti di Beniamino devono avere un'eredità, affinché non sia soppressa una tribú in Israele.

18 Ma noi non possiamo dar loro in moglie le nostre figlie». Poiché i figli d'Israele avevano giurato, dicendo: «Maledetto chi darà una moglie a Beniamino!».

19 Allora dissero: «Ecco, ogni anno si fa una festa in onore dell'Eterno a Sciloh, che è a nord di Bethel a est della strada che sale da Bethel a Sichem e a sud di Lebonah».

20 Diedero così quest'ordine ai figli di Beniamino, dicendo: «Andate e nascondetevi nelle vigne,

21 e state ad osservare; quando le figlie di Sciloh usciranno per danzare in coro, sbucherete dalle vigne, e ciascuno rapirà la propria donna tra le figlie di Sciloh; poi andrete nel paese di Beniamino.

22 Quando i loro padri o i loro fratelli verranno da noi a protestare, noi diremo loro: "Datecele per favore, poiché in questa guerra non abbiamo preso una donna per ciascuno di loro; or se non le date loro neppure in questo caso, voi sareste colpevoli"».

23 I figli di Beniamino fecero così: si presero delle mogli, secondo il loro numero, fra le danzatrici; le rapirono, poi partirono e tornarono nella loro eredità, riedificarono le città e vi abitarono.

24 In quel medesimo tempo, i figli d'Israele se ne andarono di là, ciascuno nella sua tribú e nella sua famiglia, e di là ciascuno fece ritorno alla sua eredità.

25 In quel tempo non c'era alcun re in Israele; ognuno Faceva ciò che sembrava giusto ai suoi occhi.

Mulheres para os benjamitas

21 Os israelitas tinham prometido em Mizpá nunca mais deixar as suas filhas casar com homens da tribo de Benjamim. O povo de Israel reuniu-se depois em Betel, diante de Deus, chorando amargamente até à noite. “Ó Senhor, Deus de Israel”, clamavam eles, “porque é que isto teve de acontecer, que agora falte uma das nossas tribos?”

Na manhã seguinte levantaram-se cedo, construíram um altar e ofereceram holocaustos e ofertas de paz sobre ele. Então ocorreu-lhes o seguinte: “Houve alguma tribo que não se tivesse feito representar, quando nos reunimos perante o Senhor em Mizpá?” Nessa altura, tinham feito um juramento que se alguém se recusasse a vir, deveria morrer. Levantou-se pois entre todos uma profunda tristeza pela perda de Benjamim a tribo irmã.

“Israel perdeu uma parte de si mesmo”, diziam. “Perdemos toda uma tribo do nosso povo. E agora como vamos arranjar mulheres para os poucos que restaram, visto que jurámos, na presença do Senhor, que não lhes daríamos as nossas filhas?”

8-9 E tornaram a refletir com respeito àquele juramento que tinham feito, de matar os que se tivessem recusado apresentar-se em Mizpá, acabando por constatar que ninguém de Jabes-Gileade viera. 10 Mandaram então 12 000 dos seus melhores soldados para destruir o povo daquela localidade; mataram os homens todos, as mulheres casadas e ainda as crianças. 11 Contudo, pouparam as virgens em idade de casar; 12 destas, contaram-se 400, que foram trazidas ao campo de Silo.

13 Israel enviou depois uma delegação de paz ao restante do povo de Benjamim que estava no rochedo de Rimom. 14 As 400 raparigas foram-lhes dadas e a delegação regressou; no entanto, nem mesmo assim havia raparigas suficientes para todos os benjamitas.

15 Isto aumentava ainda mais a tristeza dos israelitas, pelo facto do Senhor, como dizia o povo, ter permitido aquela brecha no conjunto de Israel. 16 “O que havemos de fazer para arranjar mulheres para os outros? Logo haviam de ter morrido todas as mulheres de Benjamim!”, exclamavam os anciãos da assembleia. 17 “Tem de haver uma solução, se não uma tribo de Israel vai ficar perdida para sempre. 18 Em todo o caso não poderemos dar-lhes as nossas filhas. Jurámos solenemente que qualquer um de nós que fizesse isso seria maldito de Deus.”

19 A certa altura, alguém apresentou uma ideia: “Anualmente há uma festa religiosa, nos campos de Silo, entre Lebona e Betel, do lado nascente da estrada que vai de Betel a Siquem.”

20 Foram pois dizer aos homens de Benjamim que ainda precisavam de mulher: “Vão-se esconder nessa altura, entre as vinhas. 21 Quando as raparigas de Silo se chegarem para dançar, corram a apanhá-las e levem-nas para vossas mulheres! 22 Quando os pais e os irmãos vierem protestar, diremos: Por favor, sejam compreensivos e deixem-nos ficar com as moças; sabem bem que não conseguimos achar mulheres suficientes, quando fomos destruir Jabes-Gileade; e pela vossa parte também não podiam ter dado as raparigas sem se tornarem culpados.”

23 Os tais homens de Benjamim fizeram assim; raptaram as moças que participavam na celebração religiosa e levaram-nas consigo. Reconstruíram as povoações e continuaram a viver ali. 24 Assim, o povo de Israel regressou cada qual às suas terras.

25 Não havia rei em Israel naquela altura e cada um fazia como lhe parecia melhor.

Wives for the Benjamites

21 The men of Israel had taken an oath(A) at Mizpah:(B) “Not one of us will give(C) his daughter in marriage to a Benjamite.”

The people went to Bethel,[a] where they sat before God until evening, raising their voices and weeping bitterly. Lord, God of Israel,” they cried, “why has this happened to Israel? Why should one tribe be missing(D) from Israel today?”

Early the next day the people built an altar and presented burnt offerings and fellowship offerings.(E)

Then the Israelites asked, “Who from all the tribes of Israel(F) has failed to assemble before the Lord?” For they had taken a solemn oath that anyone who failed to assemble before the Lord at Mizpah was to be put to death.

Now the Israelites grieved for the tribe of Benjamin, their fellow Israelites. “Today one tribe is cut off from Israel,” they said. “How can we provide wives for those who are left, since we have taken an oath(G) by the Lord not to give them any of our daughters in marriage?” Then they asked, “Which one of the tribes of Israel failed to assemble before the Lord at Mizpah?” They discovered that no one from Jabesh Gilead(H) had come to the camp for the assembly. For when they counted the people, they found that none of the people of Jabesh Gilead were there.

10 So the assembly sent twelve thousand fighting men with instructions to go to Jabesh Gilead and put to the sword those living there, including the women and children. 11 “This is what you are to do,” they said. “Kill every male(I) and every woman who is not a virgin.(J) 12 They found among the people living in Jabesh Gilead four hundred young women who had never slept with a man, and they took them to the camp at Shiloh(K) in Canaan.

13 Then the whole assembly sent an offer of peace(L) to the Benjamites at the rock of Rimmon.(M) 14 So the Benjamites returned at that time and were given the women of Jabesh Gilead who had been spared. But there were not enough for all of them.

15 The people grieved for Benjamin,(N) because the Lord had made a gap in the tribes of Israel. 16 And the elders of the assembly said, “With the women of Benjamin destroyed, how shall we provide wives for the men who are left? 17 The Benjamite survivors must have heirs,” they said, “so that a tribe of Israel will not be wiped out.(O) 18 We can’t give them our daughters as wives, since we Israelites have taken this oath:(P) ‘Cursed be anyone who gives(Q) a wife to a Benjamite.’ 19 But look, there is the annual festival of the Lord in Shiloh,(R) which lies north of Bethel(S), east of the road that goes from Bethel to Shechem,(T) and south of Lebonah.”

20 So they instructed the Benjamites, saying, “Go and hide in the vineyards 21 and watch. When the young women of Shiloh come out to join in the dancing,(U) rush from the vineyards and each of you seize one of them to be your wife. Then return to the land of Benjamin. 22 When their fathers or brothers complain to us, we will say to them, ‘Do us the favor of helping them, because we did not get wives for them during the war. You will not be guilty of breaking your oath because you did not give(V) your daughters to them.’”

23 So that is what the Benjamites did. While the young women were dancing,(W) each man caught one and carried her off to be his wife. Then they returned to their inheritance(X) and rebuilt the towns and settled in them.(Y)

24 At that time the Israelites left that place and went home to their tribes and clans, each to his own inheritance.

25 In those days Israel had no king; everyone did as they saw fit.(Z)

Footnotes

  1. Judges 21:2 Or to the house of God