Domarboken 11
Svenska Folkbibeln 2015
Jefta
11 (A) Gileaditen Jefta[a] var en tapper stridsman. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. 2 Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” 3 Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob[b]. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.
4 En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. 5 Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. 6 De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” 7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” 8 De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” 9 Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” 10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” 11 Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa.
12 Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: ”Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?” 13 (B) Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: ”När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge nu tillbaka det frivilligt.”
14 På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung 15 (C) och sade till honom: ”Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. 16 För när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, 17 (D) sände Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom lyssnade inte. De skickade också bud till kungen i Moab, men han ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh.
18 (E) Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, för Arnon var gräns mot Moab. 19 (F) Sedan sände Israel budbärare till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. 20 Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gick han i strid med Israel. 21 Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. 22 (G) De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.
23 När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! 24 (H) Är det inte så att du tar vad din gud Kemosh ger dig till besittning, och vi tar allt som Herren vår Gud har gett oss i besittning? 25 (I) Är du bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Gick han i tvist med Israel, gick han i strid med dem? 26 Israel har i trehundra år[c] bott i Heshbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då inte tagit tillbaka det från oss under den tiden? 27 Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna.” 28 Men ammoniternas kung lyssnade inte till vad Jefta sade till honom genom sändebuden.
Jeftas löfte
29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att det som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig, när jag kommer hem välbehållen från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det som brännoffer.” 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. 33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.
Jeftas dotter
34 (J) När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 (K) När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte[d] och kan inte ta tillbaka det.”
36 Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.” 37 Hon sade sedan till sin far: ”Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.” 38 Han svarade henne: ”Ja, gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.
Footnotes
- 11:1 Jefta Betyder ”öppnar”. Domare under 1090-talet f Kr. Nämns i Hebr 11:32 som en av trons hjältar.
- 11:3 landet Tob Troligen Tayibeh ca 2 mil öster om Galileiska sjön (norr om Gilead).
- 11:26 i trehundra år Från Josuas tid ca 1400 f Kr till Jeftas tid ca 1100 f Kr.
- 11:35 ett löfte En ed inför Herren måste hållas (4 Mos 30:3). Lagen förbjöd dock människooffer (5 Mos 18:10, jfr Jer 7:31), och en bortlovad människa skulle lösas med en gåva (3 Mos 27:2).
Domarboken 11
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Jefta besegrar ammoniterna
1-2 Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Hans far, som hette Gilead, hade många söner med sin hustru. Men Jeftas mor var prostituerad, och när Jeftas halvbröder växte upp drev de ut honom ur landet.Du är ju son till en hora, sa de. Därför ska du inte heller ärva vår far.
3 Jefta fick fly från hemmet och bosatte sig i landet Tob. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom.
4 En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel.
5 Ledarna i Gilead skickade då bud efter Jefta
6 och bad honom komma och anföra armén mot ammoniterna.
7 Men Jefta sa till dem: Ni hatar mig och har kört bort mig från mitt barndomshem! Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?
8 Därför att vi behöver dig, svarade de. Om du vill leda oss mot ammoniterna ska vi göra dig till hövding i Gilead.
9 Verkligen! utropade Jefta. Och hur ska jag veta att ni menar allvar?
10 Vi svär på det, svarade de. Vi lovar det inför Herren.
11 Jefta accepterade deras erbjudande och blev deras befälhavare. Avtalet ingicks inför Herren i Mispa, där allt folket hade samlats.
12 Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet.
13 Kungen svarade att landet tillhörde Ammons barn. Det hade stulits från dem, sa han, när israeliterna kom från Egypten. Hela området från Arnon ända till Jabbok och till Jordan var hans, påstod han, och bad att få tillbaka det utan strid.
14-15 Jefta svarade: Israel stal inte landet.
16 När Israels folk kom till Kades på sin väg från Egypten, sedan de gått över Röda havet,
17 sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kades.
18 Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land.
19 Då sände israeliterna bud till amoreernas kung Sihon, som bodde i Hesbon, och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort.
20 Men kung Sihon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem.
21-22 Då hjälpte oss Herren, vår Gud, att besegra Sihon och allt hans folk, och på så sätt övertog Israel allt ert land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
23 Ni måste därför inse att det var Herren, Israels Gud, som tog landet från amoreerna och gav det till Israel. Varför skulle vi då lämna tillbaka det till er?
24 Ni behåller ju vad er gud Kemos ger er, och vi kommer att behålla allt som Herren, vår Gud, ger oss!
25 Och vem tror du egentligen att du är? Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Försökte han ta tillbaka sitt land, när Israel besegrat honom? Nej, det vågade han inte!
26 Men nu, efter 300 år, kommer ni med detta. Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Hesbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka?
27 Nej, jag har inte syndat mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men Herren, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon.
28 Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt.
29 Då kom Herrens Ande över Jefta, och han förde sin armé genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé.
30-31 Och Jefta gav ett löfte inför Herren, att om han hjälpte Israel att besegra Ammons barn, skulle det som först mötte honom när han kom hem offras som ett brännoffer inför Herren.
32 Jefta drog sedan ut med sin armé mot ammoniterna, och Herren gav honom seger.
33 Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Abel-Keramim. På så sätt blev Ammons barn kuvade av Israels barn.
34 När Jefta återvände hem sprang hans dotter, hans enda barn, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade av lycka,
35 men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder i förtvivlan. Ve mig, min dotter! ropade han. Du får mig att sjunka genom jorden. Jag har gett ett löfte till Herren, och det kan jag inte ta tillbaka!
36 Pappa, sa flickan. Du måste göra det som du har lovat Herren, vad det än är, för han har låtit dig vinna en väldig seger över dina fiender ammoniterna.
37 Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.
38 Ja, svarade han. Du får gå. Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde.
39 Därefter återvände hon till sin far, som gjorde med henne vad han hade lovat Herren. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel
40 att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att gråta över det öde som drabbat Jeftas dotter.
Domarboken 11
Svenska Folkbibeln
Jefta
11 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead. 2 Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: "Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna." 3 Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.
4 En tid därefter gav sig ammoniterna i strid med Israel. 5 Men när ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. 6 De sade till Jefta: "Kom och bli vår anförare, så skall vi strida mot ammoniterna." 7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: "Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, då ni är i nöd?" 8 De äldste i Gilead svarade honom: "Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du skall bli huvud över oss alla som bor i Gilead." 9 Jefta svarade de äldste i Gilead: "Om ni för mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så skall jag sedan vara ert huvud."
10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: " Herren är vittne mellan oss, om vi inte gör som du har sagt." 11 Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt vad han hade sagt inför Herren i Mispa.
12 Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: "Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?" 13 Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: "När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge mig nu frivilligt tillbaka detta."
14 På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung 15 och sade till honom: "Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. 16 Ty när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, 17 skickade Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom hörde inte på detta. De skickade också bud till kungen i Moab, men denne ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh. 18 Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, ty Arnon var gräns mot Moab. 19 Sedan skickade Israel budbärare till Sichon, amoreernas kung, kungen i Hesbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. 20 Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gav han sig i strid med Israel. 21 Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand, så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. 22 De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.
23 När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! 24 Är det inte så att vad din gud Kemosh ger dig till besittning, det tar du i besittning? Och allt vad Herren, vår Gud, har gett oss, det tar vi i besittning. 25 Skulle du vara så mycket bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Vågade han inlåta sig i tvist med Israel eller ge sig i strid med dem? 26 Israel har i trehundra år bott i Hesbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då under den tiden inte tagit tillbaka detta från oss? 27 Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, skall i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna." 28 Men ammoniternas kung hörde inte på vad Jefta sade till honom genom sändebuden.
Jeftas löfte
29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: "Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer." 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. 33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.
Jeftas dotter
34 När sedan Jefta kom till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med pukor och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: "O, min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar elände över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka mitt ord."
36 Hon svarade honom: "Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna." 37 Hon sade vidare till sin far: "Men uppfyll en begäran: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor." 38 Han svarade henne: "Du får gå." Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen. 39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde då med henne efter löftet han hade givit. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel, 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.
Domarboken 11
Svenska 1917
11 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
2 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son till en kvinna som icke är hans hustru.»
3 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg med honom.
4 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
5 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
6 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi strida mot Ammons barn.»
7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I ären i nöd, komma till mig?»
8 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads inbyggare.»
9 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld, så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal. Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
11 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
12 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot mig och angripit mitt land?»
13 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
14 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
15 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
16 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
17 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå. De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke heller Då stannade Israel i Kades.
18 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är Moabs gräns.
19 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung, konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss genom ditt land tåga dit vi skola.'
20 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
21 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas land, ty dessa bodde då i detta land.
22 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok, och från öknen ända till Jordan.
23 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
24 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud, fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
25 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med Israel eller giva sig i strid med dem.
26 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke tagit detta ifrån oss?
27 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan Israels barn och Ammons barn.»
28 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom genom sändebuden.
29 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
30 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver Ammons barn i min hand,
31 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn, det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till brännoffer.»
32 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem; och HERREN gav dem i hans hand.
33 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under Israels barn.
34 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
35 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord tillbaka.»
36 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
37 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
38 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade icke känt någon man.
40 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under fyra dagar vart år.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln