Domarboken 11
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Jefta besegrar ammoniterna
1-2 Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Hans far, som hette Gilead, hade många söner med sin hustru. Men Jeftas mor var prostituerad, och när Jeftas halvbröder växte upp drev de ut honom ur landet.Du är ju son till en hora, sa de. Därför ska du inte heller ärva vår far.
3 Jefta fick fly från hemmet och bosatte sig i landet Tob. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom.
4 En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel.
5 Ledarna i Gilead skickade då bud efter Jefta
6 och bad honom komma och anföra armén mot ammoniterna.
7 Men Jefta sa till dem: Ni hatar mig och har kört bort mig från mitt barndomshem! Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?
8 Därför att vi behöver dig, svarade de. Om du vill leda oss mot ammoniterna ska vi göra dig till hövding i Gilead.
9 Verkligen! utropade Jefta. Och hur ska jag veta att ni menar allvar?
10 Vi svär på det, svarade de. Vi lovar det inför Herren.
11 Jefta accepterade deras erbjudande och blev deras befälhavare. Avtalet ingicks inför Herren i Mispa, där allt folket hade samlats.
12 Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet.
13 Kungen svarade att landet tillhörde Ammons barn. Det hade stulits från dem, sa han, när israeliterna kom från Egypten. Hela området från Arnon ända till Jabbok och till Jordan var hans, påstod han, och bad att få tillbaka det utan strid.
14-15 Jefta svarade: Israel stal inte landet.
16 När Israels folk kom till Kades på sin väg från Egypten, sedan de gått över Röda havet,
17 sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kades.
18 Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land.
19 Då sände israeliterna bud till amoreernas kung Sihon, som bodde i Hesbon, och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort.
20 Men kung Sihon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem.
21-22 Då hjälpte oss Herren, vår Gud, att besegra Sihon och allt hans folk, och på så sätt övertog Israel allt ert land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
23 Ni måste därför inse att det var Herren, Israels Gud, som tog landet från amoreerna och gav det till Israel. Varför skulle vi då lämna tillbaka det till er?
24 Ni behåller ju vad er gud Kemos ger er, och vi kommer att behålla allt som Herren, vår Gud, ger oss!
25 Och vem tror du egentligen att du är? Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Försökte han ta tillbaka sitt land, när Israel besegrat honom? Nej, det vågade han inte!
26 Men nu, efter 300 år, kommer ni med detta. Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Hesbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka?
27 Nej, jag har inte syndat mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men Herren, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon.
28 Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt.
29 Då kom Herrens Ande över Jefta, och han förde sin armé genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé.
30-31 Och Jefta gav ett löfte inför Herren, att om han hjälpte Israel att besegra Ammons barn, skulle det som först mötte honom när han kom hem offras som ett brännoffer inför Herren.
32 Jefta drog sedan ut med sin armé mot ammoniterna, och Herren gav honom seger.
33 Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Abel-Keramim. På så sätt blev Ammons barn kuvade av Israels barn.
34 När Jefta återvände hem sprang hans dotter, hans enda barn, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade av lycka,
35 men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder i förtvivlan. Ve mig, min dotter! ropade han. Du får mig att sjunka genom jorden. Jag har gett ett löfte till Herren, och det kan jag inte ta tillbaka!
36 Pappa, sa flickan. Du måste göra det som du har lovat Herren, vad det än är, för han har låtit dig vinna en väldig seger över dina fiender ammoniterna.
37 Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.
38 Ja, svarade han. Du får gå. Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde.
39 Därefter återvände hon till sin far, som gjorde med henne vad han hade lovat Herren. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel
40 att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att gråta över det öde som drabbat Jeftas dotter.
Domarboken 11
Svenska 1917
11 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
2 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son till en kvinna som icke är hans hustru.»
3 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg med honom.
4 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
5 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
6 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi strida mot Ammons barn.»
7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I ären i nöd, komma till mig?»
8 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads inbyggare.»
9 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld, så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal. Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
11 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
12 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot mig och angripit mitt land?»
13 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
14 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
15 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
16 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
17 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå. De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke heller Då stannade Israel i Kades.
18 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är Moabs gräns.
19 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung, konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss genom ditt land tåga dit vi skola.'
20 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
21 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas land, ty dessa bodde då i detta land.
22 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok, och från öknen ända till Jordan.
23 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
24 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud, fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
25 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med Israel eller giva sig i strid med dem.
26 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke tagit detta ifrån oss?
27 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan Israels barn och Ammons barn.»
28 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom genom sändebuden.
29 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
30 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver Ammons barn i min hand,
31 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn, det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till brännoffer.»
32 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem; och HERREN gav dem i hans hand.
33 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under Israels barn.
34 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
35 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord tillbaka.»
36 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
37 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
38 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade icke känt någon man.
40 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under fyra dagar vart år.
Domarboken 11
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Jefta besegrar ammoniterna
11 Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Han var son till en prostituerad och hans far var Gilead. 2 Gilead hade söner också med sin hustru. När Jeftas halvbröder växte upp, drev de bort honom. ”Du får inte dela arvet i vår fars hus! Du är ju son till en främmande kvinna”, sa de.
3 Jefta fick fly från sina halvbröder och bosatte sig i landet Tov. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom och följde honom.
4 En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel. 5 När ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tov. 6 De bad honom komma och anföra armén i striden mot ammoniterna.
7 Men Jefta svarade Gileads äldste: ”Ni hatar mig och har kört bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?” 8 ”Därför att vi behöver dig”, svarade de. ”Om du vill leda oss mot ammoniterna, ska du bli hövding för alla som bor i Gilead.”
9 Jefta svarade Gileads äldste: ”Om ni hämtar mig hem för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem åt mig, då blir jag er hövding.” 10 ”Herren är vårt vittne”, svarade de. ”Vi lovar att göra som du har sagt.”
11 Jefta följde då med Gileads äldste och folket gjorde honom till sin ledare och befälhavare. Jefta bekräftade inför Herren i Mispa vad han hade sagt. 12 Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet. 13 Kungen svarade Jeftas sändebud: ”När israeliterna kom från Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan. Lämna nu tillbaka allting utan strid!”
14 Jefta skickade då på nytt sändebud till Ammons kung 15 och sa:
”Så säger Jefta: Israel tog inte moabiternas och ammoniternas land. 16 När Israels folk kom till Kadesh på sin väg från Egypten sedan de gått över Sävhavet, 17 sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kadesh.
18 Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land och slog läger vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land. Arnon utgör nämligen gränsen till Moab. 19 Då sände israeliterna bud till amoréernas kung Sichon som bodde i Heshbon och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort. 20 Men kung Sichon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem. 21 Då gav Herren, Israels Gud, Sichon och allt hans folk i israeliternas våld och de slog dem och intog hela det land där amoréerna bodde. 22 På så sätt övertog Israel allt amoreiskt land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
23 Herren, Israels Gud, drev ut amoréerna för sitt folk Israel och nu vill du ta deras land i besittning! 24 Du behåller ju vad din gud Kemosh ger dig och vi kommer att behålla allt som Herren, vår Gud, ger oss! 25 Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Han tvistade inte med israeliterna och han anföll dem inte. 26 Men nu efter trehundra år kommer ni med detta! Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Heshbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka? 27 Nej, jag har inte gjort något ont mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men Herren, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon!”
28 Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt.
29 Då kom Herrens Ande över Jefta, och han tågade genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. 30 Och Jefta gav ett löfte inför Herren: ”Om du överlämnar ammoniterna åt mig, 31 ska det som först kommer mig till mötes genom dörren när jag kommer hem efter att ha besegrat ammoniterna, tillhöra Herren och offras som ett brännoffer.”
32 Jefta drog sedan ut mot ammoniterna och Herren gav dem i hans våld. 33 Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Avel Keramim. På så sätt blev ammoniterna kuvade av israeliterna.
34 När Jefta återvände hem, sprang hans dotter, hans enda barn – han hade inga andra, varken söner eller döttrar, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade, 35 men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder. ”Ve mig, min dotter!” ropade han. ”Du får mig att krossas och sjunka genom jorden! Jag har gett ett löfte till Herren och det kan jag inte ta tillbaka!”
36 ”Far”, sa flickan. ”Du måste göra med mig det som du har lovat Herren, för han har låtit dig hämnas dina fiender ammoniterna. 37 Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.”
38 ”Ja”, svarade han. ”Du får gå.” Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde.
39 Efter två månader återvände hon till sin far som gjorde med henne vad han hade lovat. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel 40 att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.