Add parallel Print Page Options

Daniel i lejongropen

Darejaves delade in riket i 120 län, vart och ett under en landshövding.

Landshövdingarna var ansvariga inför tre furstar, och Daniel var en av dem. Deras uppgift var att bevaka kungens intressen.

Daniel visade sig snart vara dugligare än alla de andra furstarna och landshövdingarna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket.

Detta gjorde de andra furstarna och landshövdingarna avundsjuka, och de började leta efter fel i Daniels tjänsteutövning för att kunna klaga på honom inför kungen. Men de kunde inte hitta något att kritisera honom för! Han var trogen och ärlig och gjorde inga misstag.

De kom alltså till den här slutsatsen: Vår enda chans är att hitta något mot honom som gäller hans Guds lag!

De bestämde sig för att gå till kungen och säga: Kung Darejaves, måtte du leva i evighet!

Vi furstar, landshövdingar, rådgivare och ombud tycker alla att du borde instifta en lag som under inga omständigheter får ändras. Den som under de kommande trettio dagarna vänder sig med bön till någon annan, gud eller människa, än till Ers Majestät, ska kastas i lejongropen.

Vi föreslår att Ers Majestät låter skriva ut och underteckna en sådan lag, som enligt meders och persers sed inte kan upphävas eller ändras!

Kung Darejaves gjorde dem till viljes och en lag kom till stånd.

10 Daniel fick reda på vad som hade hänt, men trots det gick han hem och böjde som vanligt knä i sitt sovrum en trappa upp, med fönstren öppna mot Jerusalem. Där bad han tre gånger om dagen, precis som han alltid hade gjort, och tackade sin Gud.

11 De sammansvurna männen samlades vid Daniels hus och kunde få bekräftat att han bad till sin Gud.

12 De rusade tillbaka till kungen och påminde honom om lagen. Har inte du undertecknat en befallning, sa de, som inte tillåter någon att tillbe någon annan än dig själv under trettio dagar, och att den som bryter mot den lagen ska kastas till lejonen? Jo, svarade kungen. Det är en medisk-persisk lag, som inte kan ändras eller upphävas.

13 Då berättade de för kungen vad de hade sett: Den där Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och din lag. Han ber ändå till sin Gud tre gånger om dagen.

14 När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel, och han använde resten av dagen till att försöka tänka ut hur han skulle kunna hjälpa honom i hans svåra belägenhet.

15 På kvällen kom männen tillbaka till kungen och sa: Ers Majestät, det finns ingenting annat du kan göra. Du har undertecknat lagen, och den kan inte ändras.

16 Till slut gav kungen med sig och befallde att Daniel skulle gripas och kastas i lejongropen. Kungen sa till honom: Måtte din Gud som du ständigt tillber hjälpa dig nu! Sedan kastade man ner honom i gropen.

17 En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och regeringens sigill, så att ingen skulle våga sig på att rädda Daniel.

18 Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta. Han unnade sig inga nöjen den kvällen, och under natten sov han inte en blund.

19 Mycket tidigt följande morgon skyndade han sig ut till lejongropen

20 och ropade i sin förtvivlan: Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?

21 Då hörde han en röst: Måtte Ers Majestät leva i evighet! Det var Daniel!

22 Min Gud sände sin ängel, sa Daniel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig. Jag är oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort orätt mot Ers Majestät.

23 Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. Det fanns inte minsta lilla skråma på honom. Han hade litat på sin Guds beskydd.

24 På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras hustrur och barn. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken.

25-26 Efter denna händelse skrev kung Darejaves följande budskap, som han sände ut över hela riket:Jag hälsar er och önskar er välgång! Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud, för hans Gud är en levande, oföränderlig Gud, vars rike aldrig ska gå under och vars makt aldrig ska ta slut.

27 Han hjälper sitt folk och bevarar dem från varje olycka. Han gör stora under i himmel och på jord, och det är han som har räddat Daniel från lejonen.

28 Och Daniel hade framgång och hans anseende växte, både under Darejaves och perserkungen Kores regeringar.

Daniel i lejongropen

Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper[a] som skulle finnas överallt i riket, och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket.

De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.”

Ministrarna och satraperna gick som en grupp[b] till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet.

10 När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort.

11 Gruppen av dessa män gick då dit och fann att Daniel bad och åkallade sin Gud. 12 De gick till kungen och tog upp det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna tillber någon annan, gud eller människa, än dig, o kung, ska kastas i lejongropen?” ”Jo”, svarade kungen, ”det är fastställt enligt Mediens och Persiens lag, som inte kan återkallas.” 13 Då berättade de för kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och ditt påbud som du utfärdat, o kung. Han förrättar sin bön tre gånger om dagen.”

14 När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att komma på något sätt att rädda honom. 15 Sedan kom gruppen till kungen och sa: ”Tänk på, o kung, att i medisk och persisk lag kan inget påbud och ingen förordning som kungen utfärdar återkallas.” 16 Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” 17 En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel.

18 Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna[c], och han låg sömnlös. 19 Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. 20 När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” 21 Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! 22 Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.”

23 Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. 24 På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken.

25 Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket:

”Jag önskar er stor välgång!

26 Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud.

Han är den levande Guden,
    som evigt förblir.
Hans rike ska aldrig gå under,
    och hans makt tar aldrig slut.
27 Han räddar och befriar,
    han gör tecken och under
i himlen och på jorden.
    Han har räddat Daniel från lejonen.”

28 Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros.

Footnotes

  1. 6:1 Riket var delat i 120 delar, satrapier, som styrdes av satraper, de högsta ämbetsmännen.
  2. 6:6 Det arameiska ordets betydelse är osäker. Ordet förekommer också i v. 11,15.
  3. 6:18 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen något nöje/någon förströelse.

Daniel in the Den of Lions

[a]It pleased Darius(A) to appoint 120 satraps(B) to rule throughout the kingdom, with three administrators over them, one of whom was Daniel.(C) The satraps were made accountable(D) to them so that the king might not suffer loss. Now Daniel so distinguished himself among the administrators and the satraps by his exceptional qualities that the king planned to set him over the whole kingdom.(E) At this, the administrators and the satraps tried to find grounds for charges(F) against Daniel in his conduct of government affairs, but they were unable to do so. They could find no corruption in him, because he was trustworthy and neither corrupt nor negligent. Finally these men said, “We will never find any basis for charges against this man Daniel unless it has something to do with the law of his God.”(G)

So these administrators and satraps went as a group to the king and said: “May King Darius live forever!(H) The royal administrators, prefects, satraps, advisers and governors(I) have all agreed that the king should issue an edict and enforce the decree that anyone who prays to any god or human being during the next thirty days, except to you, Your Majesty, shall be thrown into the lions’ den.(J) Now, Your Majesty, issue the decree and put it in writing so that it cannot be altered—in accordance with the law of the Medes and Persians, which cannot be repealed.”(K) So King Darius put the decree in writing.

10 Now when Daniel learned that the decree had been published, he went home to his upstairs room where the windows opened toward(L) Jerusalem. Three times a day he got down on his knees(M) and prayed, giving thanks to his God, just as he had done before.(N) 11 Then these men went as a group and found Daniel praying and asking God for help.(O) 12 So they went to the king and spoke to him about his royal decree: “Did you not publish a decree that during the next thirty days anyone who prays to any god or human being except to you, Your Majesty, would be thrown into the lions’ den?”

The king answered, “The decree stands—in accordance with the law of the Medes and Persians, which cannot be repealed.”(P)

13 Then they said to the king, “Daniel, who is one of the exiles from Judah,(Q) pays no attention(R) to you, Your Majesty, or to the decree you put in writing. He still prays three times a day.” 14 When the king heard this, he was greatly distressed;(S) he was determined to rescue Daniel and made every effort until sundown to save him.

15 Then the men went as a group to King Darius and said to him, “Remember, Your Majesty, that according to the law of the Medes and Persians no decree or edict that the king issues can be changed.”(T)

16 So the king gave the order, and they brought Daniel and threw him into the lions’ den.(U) The king said to Daniel, “May your God, whom you serve continually, rescue(V) you!”

17 A stone was brought and placed over the mouth of the den, and the king sealed(W) it with his own signet ring and with the rings of his nobles, so that Daniel’s situation might not be changed. 18 Then the king returned to his palace and spent the night without eating(X) and without any entertainment being brought to him. And he could not sleep.(Y)

19 At the first light of dawn, the king got up and hurried to the lions’ den. 20 When he came near the den, he called to Daniel in an anguished voice, “Daniel, servant of the living God, has your God, whom you serve continually, been able to rescue you from the lions?”(Z)

21 Daniel answered, “May the king live forever!(AA) 22 My God sent his angel,(AB) and he shut the mouths of the lions.(AC) They have not hurt me, because I was found innocent in his sight.(AD) Nor have I ever done any wrong before you, Your Majesty.”

23 The king was overjoyed and gave orders to lift Daniel out of the den. And when Daniel was lifted from the den, no wound(AE) was found on him, because he had trusted(AF) in his God.

24 At the king’s command, the men who had falsely accused Daniel were brought in and thrown into the lions’ den,(AG) along with their wives and children.(AH) And before they reached the floor of the den, the lions overpowered them and crushed all their bones.(AI)

25 Then King Darius wrote to all the nations and peoples of every language(AJ) in all the earth:

“May you prosper greatly!(AK)

26 “I issue a decree that in every part of my kingdom people must fear and reverence(AL) the God of Daniel.(AM)

“For he is the living God(AN)
    and he endures forever;(AO)
his kingdom will not be destroyed,
    his dominion will never end.(AP)
27 He rescues and he saves;(AQ)
    he performs signs and wonders(AR)
    in the heavens and on the earth.
He has rescued Daniel
    from the power of the lions.”(AS)

28 So Daniel prospered during the reign of Darius and the reign of Cyrus[b](AT) the Persian.(AU)

Footnotes

  1. Daniel 6:1 In Aramaic texts 6:1-28 is numbered 6:2-29.
  2. Daniel 6:28 Or Darius, that is, the reign of Cyrus

Daniel in der Löwengrube

Nach Belsazars Tod wurde der Meder Darius König von Babylonien. Er war 62 Jahre alt, als er die Herrschaft antrat. Darius beschloss, 120 Statthalter über die Provinzen seines Reiches einzusetzen. Sie waren drei hohen Beamten am Hof unterstellt, denen sie Rechenschaft geben mussten. Die drei vertraten die Interessen des Königs. Einer von ihnen war Daniel. Bald stellte sich heraus, dass Daniel weitaus klüger und begabter war als die anderen Beamten und die Statthalter. Der König dachte sogar daran, ihm die Verwaltung des ganzen Reiches zu übertragen. Da suchten die anderen führenden Männer nach einem Grund, um Daniel anklagen zu können. Er übte sein Amt jedoch so gewissenhaft aus, dass sie ihm nicht das kleinste Vergehen nachweisen konnten; er war weder nachlässig noch bestechlich.

Da sagten sie sich: »Wir haben nichts gegen Daniel in der Hand, es sei denn, wir finden in seinem Glauben etwas Anstößiges!« Sie eilten zum König und begrüßten ihn: »Lang lebe König Darius! Wir kommen von einer gemeinsamen Beratung aller obersten Beamten, Verwalter, Statthalter und deren Stellvertreter. Wir schlagen dir vor, dass du folgende Anordnung erlässt und alles tust, um sie durchzusetzen: Wer in den kommenden dreißig Tagen eine Bitte an irgendeinen Gott oder Menschen richtet außer an dich, o König, soll in die Löwengrube geworfen werden. Damit das Verbot nach dem Gesetz der Meder und Perser von keinem widerrufen werden kann, sollte es in einer Urkunde festgehalten werden.«

10 Da ließ Darius den Erlass niederschreiben, und das Verbot trat in Kraft.

11 Als Daniel davon erfuhr, ging er in sein Haus. Das obere Stockwerk hatte Fenster in Richtung Jerusalem, die offen standen. Hier kniete er nieder, betete zu seinem Gott und dankte ihm, wie er es auch sonst dreimal am Tag tat. 12 Plötzlich stürmten seine Feinde herein und ertappten ihn dabei, wie er Gott anflehte.

13 Sofort gingen sie zum König und fragten: »Hast du nicht ausdrücklich befohlen, jeden den Löwen zum Fraß vorzuwerfen, der in den kommenden dreißig Tagen eine Bitte an irgendeinen Gott oder Menschen richtet außer an dich, o König?« »Ja«, antwortete Darius, »und nach dem Gesetz der Meder und Perser kann keiner diesen Erlass widerrufen.« 14 Da erzählten sie: »Daniel, einer der Verbannten aus Juda, macht sich überhaupt nichts aus deinem Verbot. Er setzt sich darüber hinweg, obwohl du selbst es erlassen hast! Dreimal am Tag betet er zu seinem Gott!«

15 Als der König das hörte, war er bestürzt. Den ganzen Tag dachte er darüber nach, wie er Daniel retten könnte, aber bis zum Sonnenuntergang hatte er immer noch keine Lösung gefunden. 16 Da kamen die Männer wieder zum König gelaufen und erinnerten ihn noch einmal daran, dass nach dem Gesetz der Meder und Perser kein königlicher Erlass abgeändert werden dürfe. 17 Darius befahl schließlich, Daniel zu verhaften und in die Löwengrube zu werfen. Er sagte zu Daniel: »Dein Gott, dem du so treu dienst, möge dich retten!« 18 Dann wurde ein Stein auf die Öffnung der Grube gewälzt. Der König versiegelte ihn mit seinem Siegelring, und die führenden Männer taten dasselbe, damit niemand mehr Daniel herausholen konnte.

19 Danach zog sich Darius in seinen Palast zurück. Er fastete die ganze Nacht, verzichtete auf jede Unterhaltung und konnte nicht schlafen.

20 Im Morgengrauen stand er auf und lief schnell zur Löwengrube. 21 Schon von weitem rief er ängstlich: »Daniel, du Diener des lebendigen Gottes! Hat dein Gott, dem du unaufhörlich dienst, dich vor den Löwen retten können?« 22 Da hörte er Daniel antworten: »Lang lebe der König! 23 Mein Gott hat seinen Engel gesandt. Er hat den Rachen der Löwen verschlossen, darum konnten sie mir nichts anhaben. Denn Gott weiß, dass ich unschuldig bin, und auch dir gegenüber, mein König, habe ich kein Unrecht begangen.«

24 Darius war glücklich und erleichtert. Sofort befahl er, Daniel aus der Löwengrube zu holen. Man fand nicht die geringste Verletzung an ihm, denn er hatte auf seinen Gott vertraut. 25 Auf Befehl des Königs wurden die Männer, die Daniel verklagt hatten, zusammen mit ihren Frauen und Kindern den Löwen zum Fraß vorgeworfen. Noch ehe sie den Boden der Grube berührt hatten, fielen die Tiere schon über sie her und zermalmten ihnen alle Knochen.

26 Dann sandte König Darius eine Botschaft an die Menschen aller Völker, Länder und Sprachen. Sie lautete:

»Ich wünsche euch Glück und Frieden!

27 Hiermit ordne ich an, in meinem ganzen Reich dem Gott Daniels Ehrfurcht zu erweisen! Denn er ist der lebendige Gott, der in alle Ewigkeit regiert. Sein Reich geht niemals unter, seine Herrschaft bleibt für immer bestehen. 28 Er rettet und befreit, er vollbringt Zeichen und Wunder, sowohl im Himmel als auch auf der Erde. Daniel hat er aus den Klauen der Löwen gerettet.«

29 Während der Regierungszeit von Darius und auch unter der Herrschaft des persischen Königs Kyrus genoss Daniel hohes Ansehen.