Atos 7
Almeida Revista e Corrigida 2009
7 E disse o sumo sacerdote: Porventura, é isto assim? 2 E ele disse: Varões irmãos e pais, ouvi. O Deus da glória apareceu a Abraão, nosso pai, estando na Mesopotâmia, antes de habitar em Harã, 3 e disse-lhe: Sai da tua terra e dentre a tua parentela e dirige-te à terra que eu te mostrar. 4 Então, saiu da terra dos caldeus e habitou em Harã. E dali, depois que seu pai faleceu, Deus o trouxe para esta terra em que habitais agora. 5 E não lhe deu nela herança, nem ainda o espaço de um pé; mas prometeu que lhe daria a posse dela e, depois dele, à sua descendência, não tendo ele filho. 6 E falou Deus assim: Que a sua descendência seria peregrina em terra alheia, e a sujeitariam à escravidão e a maltratariam por quatrocentos anos. 7 E eu julgarei a nação que os tiver escravizado, disse Deus. E, depois disto, sairão e me servirão neste lugar. 8 E deu-lhe o pacto da circuncisão; e, assim, gerou a Isaque e o circuncidou ao oitavo dia; e Isaque, a Jacó; e Jacó, aos doze patriarcas. 9 E os patriarcas, movidos de inveja, venderam a José para o Egito; mas Deus era com ele. 10 E livrou-o de todas as suas tribulações e lhe deu graça e sabedoria ante Faraó, rei do Egito, que o constituiu governador sobre o Egito e toda a sua casa. 11 Sobreveio, então, a todo o país do Egito e de Canaã fome e grande tribulação; e nossos pais não achavam alimentos. 12 Mas, tendo ouvido Jacó que no Egito havia trigo, enviou ali nossos pais, a primeira vez. 13 E, na segunda vez, foi José conhecido por seus irmãos, e a sua linhagem foi manifesta a Faraó. 14 E José mandou chamar a Jacó, seu pai, e a toda sua parentela, que era de setenta e cinco almas. 15 E Jacó desceu ao Egito e morreu, ele e nossos pais; 16 e foram transportados para Siquém e depositados na sepultura que Abraão comprara por certa soma de dinheiro aos filhos de Hamor, pai de Siquém.
17 Aproximando-se, porém, o tempo da promessa que Deus tinha feito a Abraão, o povo cresceu e se multiplicou no Egito; 18 até que se levantou outro rei, que não conhecia a José. 19 Esse, usando de astúcia contra a nossa linhagem, maltratou nossos pais, ao ponto de os fazer enjeitar as suas crianças, para que não se multiplicassem. 20 Nesse tempo, nasceu Moisés, e era mui formoso, e foi criado três meses em casa de seu pai. 21 E, sendo enjeitado, tomou-o a filha de Faraó e o criou como seu filho. 22 E Moisés foi instruído em toda a ciência dos egípcios e era poderoso em suas palavras e obras.
23 E, quando completou a idade de quarenta anos, veio-lhe ao coração ir visitar seus irmãos, os filhos de Israel. 24 E, vendo maltratado um deles, o defendeu e vingou o ofendido, matando o egípcio. 25 E ele cuidava que seus irmãos entenderiam que Deus lhes havia de dar a liberdade pela sua mão; mas eles não entenderam. 26 E, no dia seguinte, pelejando eles, foi por eles visto e quis levá-los à paz, dizendo: Varões, sois irmãos; por que vos agravais um ao outro? 27 E o que ofendia o seu próximo o repeliu, dizendo: Quem te constituiu príncipe e juiz sobre nós? 28 Queres tu matar-me, como ontem mataste o egípcio? 29 E a esta palavra fugiu Moisés e esteve como estrangeiro na terra de Midiã, onde gerou dois filhos.
30 E, completados quarenta anos, apareceu-lhe o anjo do Senhor, no deserto do monte Sinai, numa chama de fogo de um sarçal. 31 Então, Moisés, quando viu isto, se maravilhou da visão; e, aproximando-se para observar, foi-lhe dirigida a voz do Senhor, 32 dizendo: Eu sou o Deus de teus pais, o Deus de Abraão, e o Deus de Isaque, e o Deus de Jacó. E Moisés, todo trêmulo, não ousava olhar. 33 E disse-lhe o Senhor: Tira as sandálias dos pés, porque o lugar em que estás é terra santa. 34 Tenho visto atentamente a aflição do meu povo que está no Egito, e ouvi os seus gemidos, e desci a livrá-los. Agora, pois, vem, e enviar-te-ei ao Egito.
35 A este Moisés, ao qual haviam negado, dizendo: Quem te constituiu príncipe e juiz? A este enviou Deus como príncipe e libertador, pela mão do anjo que lhe aparecera no sarçal. 36 Foi este que os conduziu para fora, fazendo prodígios e sinais na terra do Egito, no mar Vermelho e no deserto, por quarenta anos. 37 Este é aquele Moisés que disse aos filhos de Israel: O Senhor, vosso Deus, vos levantará dentre vossos irmãos um profeta como eu; a ele ouvireis. 38 Este é o que esteve entre a congregação no deserto, com o anjo que lhe falava no monte Sinai, e com nossos pais, o qual recebeu as palavras de vida para no-las dar. 39 Ao qual nossos pais não quiseram obedecer, antes o rejeitaram e, em seu coração, se tornaram ao Egito, 40 dizendo a Arão: Faze-nos deuses que vão adiante de nós; porque a esse Moisés, que nos tirou da terra do Egito, não sabemos o que lhe aconteceu. 41 E, naqueles dias, fizeram o bezerro, e ofereceram sacrifícios ao ídolo, e se alegraram nas obras das suas mãos. 42 Mas Deus se afastou e os abandonou a que servissem ao exército do céu, como está escrito no livro dos profetas: Porventura, me oferecestes vítimas e sacrifícios no deserto por quarenta anos, ó casa de Israel? 43 Antes, tomastes o tabernáculo de Moloque e a estrela do vosso deus Renfã, figuras que vós fizestes para as adorar. Transportar-vos-ei, pois, para além de Babilônia.
44 Estava entre nossos pais no deserto o tabernáculo do Testemunho (como ordenara aquele que disse a Moisés que o fizesse segundo o modelo que tinha visto), 45 o qual nossos pais, recebendo-o também, o levaram com Josué, quando entraram na posse das nações que Deus lançou para fora da presença de nossos pais, até aos dias de Davi, 46 que achou graça diante de Deus e pediu que pudesse achar tabernáculo para o Deus de Jacó. 47 E Salomão lhe edificou casa; 48 mas o Altíssimo não habita em templos feitos por mãos de homens, como diz o profeta: 49 O céu é o meu trono, e a terra, o estrado dos meus pés. Que casa me edificareis, diz o Senhor, ou qual é o lugar do meu repouso? 50 Porventura, não fez a minha mão todas estas coisas?
51 Homens de dura cerviz e incircuncisos de coração e ouvido, vós sempre resistis ao Espírito Santo; assim, vós sois como vossos pais. 52 A qual dos profetas não perseguiram vossos pais? Até mataram os que anteriormente anunciaram a vinda do Justo, do qual vós agora fostes traidores e homicidas; 53 vós que recebestes a lei por ordenação dos anjos e não a guardastes.
54 E, ouvindo eles isto, enfureciam-se em seu coração e rangiam os dentes contra ele. 55 Mas ele, estando cheio do Espírito Santo e fixando os olhos no céu, viu a glória de Deus e Jesus, que estava à direita de Deus, 56 e disse: Eis que vejo os céus abertos e o Filho do Homem, que está em pé à mão direita de Deus. 57 Mas eles gritaram com grande voz, taparam os ouvidos e arremeteram unânimes contra ele. 58 E, expulsando-o da cidade, o apedrejavam. E as testemunhas depuseram as suas vestes aos pés de um jovem chamado Saulo. 59 E apedrejaram a Estêvão, que em invocação dizia: Senhor Jesus, recebe o meu espírito. 60 E, pondo-se de joelhos, clamou com grande voz: Senhor, não lhes imputes este pecado. E, tendo dito isto, adormeceu.
Apostlagärningarna 7
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Stefanos försvarstal
7 Då frågade översteprästen honom: Är de här anklagelserna sanna?
2 Stefanos svarade: Vår underbare Gud visade sig för vår förfader Abraham i Irak innan han flyttade till Syrien.
3 Gud sa till honom att lämna sitt hemland, att ta farväl av sina släktingar och resa till det land som han skulle visa honom.
4 Därför flyttade Abraham från kaldeernas land och bodde i Haran i Syrien tills hans far dog. Sedan förde Gud honom hit till landet Israel.
5 Men Gud gav honom ingen mark, inte ett enda litet område även om han lovat att hela landet till slut skulle tillhöra Abraham och hans efterkommande fastän han ännu inte hade några barn!
6 Gud sa också till honom att hans efterkommande skulle lämna landet och bo i ett främmande land och vara slavar där under fyrahundra år.
7 'Men jag kommer att straffa det folk som gör dem till slavar
8 Vid den tiden gav Gud också Abraham föreskrifter om omskärelsen. Den skulle vara ett bevis på förbundet mellan Gud och Abraham. Abrahams son Isak omskars därför när han var åtta dagar gammal. Isak blev far till Jakob, och Jakob blev far till det judiska folkets tolv stamfäder.
9 Dessa bröder var mycket avundsjuka på Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom
10 och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli framgångsrik hos kung Farao. Gud gav också Josef en ovanlig vishet, och Farao utsåg honom därför till att styra över hela Egypten. Dessutom gav han honom ansvaret för den kungliga förvaltningen.
11 Men sedan blev det hungersnöd i Egypten och i Kanaan, och våra förfäder fick det mycket svårt. När de inte hade någon mat kvar
12 hörde Jakob att det fortfarande fanns säd i Egypten, och därför sände han sina söner dit för att köpa säd.
13 Andra gången de for dit avslöjade Josef för dem vem han var, och bröderna blev presenterade för Farao.
14 Sedan skickade Josef efter sin far Jakob och alla sina bröders familjer, så att de kunde komma till Egypten. Tillsammans var de sjuttiofem personer.
15 På så sätt kom Jakob till Egypten, där han och alla hans söner dog.
16 De fördes alla till Sikem och begravdes i den grav som Abraham där hade köpt för pengar av Emmors söner.
17-18 Så kom den tid då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, och det judiska folket växte till och blev ett stort folk i Egypten. Men då fick landet en ny kung som inte visste något om Josef.
19 Denne kung förtryckte vårt folk och tvingade våra förfäder att sätta ut de nyfödda på fälten för att de skulle dö.
20 Vid den tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Hans föräldrar gömde honom hemma i tre månader,
21 och när de till sist inte längre kunde hålla honom dold och blev tvungna att överge honom, hittade Faraos dotter honom. Hon adopterade honom som sin egen son,
22 och han blev grundligt undervisad i egyptiernas hela vetenskap, och han stod högt i anseende genom allt vad han sa och gjorde.
23 När Mose var närmare fyrtio år började han att bekymra sig för sina bröder, Israels folk.
24 Under besöket hos dem blev han ögonvittne till hur en egyptier misshandlade en israelit. Då dödade Mose egyptiern.
25 Han trodde nämligen att hans landsmän skulle förstå att Gud hade sänt honom för att befria dem, men det gjorde de inte.
26 Nästa dag besökte han dem igen och fick då syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte medla mellan dem och sa: 'Mina vänner, ni är bröder och bör inte slåss på det här sättet! Det är fel!'
27 Men den av dem som hade överfallit sin landsman, uppmanade Mose att inte lägga sig i det. 'Vem har gjort dig till härskare och domare över oss?' frågade han.
28 'Tänker du döda mig som du dödade egyptiern i går?'
29 När Mose hörde detta flydde han och lämnade landet och slog sig ner i Midjans land. Där föddes hans två söner.
30 När han fyrtio år senare var i öknen, nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en buske som brann.
31 Mose såg det och undrade vad det var, och när han skyndade dit för att se efter ropade Herren till honom:
32 'Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp.
33 Och Herren sa till honom: 'Ta av dig skorna, för du står på helig mark.
34 Jag har sett mitt folks lidande i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit för att befria dem. Vänd därför tillbaka till Egypten.'
35 Och så skickade Gud alltså tillbaka samme man, som hans folk förut hade avvisat när de frågade: 'Vem har gjort dig till härskare och domare över oss?' Mose sändes så till dem för att bli deras härskare och räddare.
36 Och genom många märkliga under ledde han dem ut ur Egypten och genom Röda havet och fram och tillbaka genom öknen i fyrtio år.
37 Mose själv sa till Israels folk: 'Gud kommer att sända er en profet, en man ur era egna led, som i mycket kommer att vara lik mig.'
38 I öknen var Mose mellanhanden mellan Israels folk och den ängel som på berget Sinai gav dem Guds lag, det levande ord som blev överlämnat till er.
39 Men våra förfäder satte sig upp mot Mose och ville återvända till Egypten.
40 De sa till Aron: ''G´r avgudar ¦t oss, s¦ att vi har gudar som kan leda oss, f´r ingen vet egentligen vad som har h¤nt med Mose som ´vertalade oss att l¤mna Egypten.'
41 Därför gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över vad de hade lyckats göra.
42 Men då vände sig Gud bort ifrån dem och övergav dem och lät dem tjäna solen, månen och stjärnorna som sina gudar! I boken med Amos profetior frågar Herren Gud: 'Israel, var det till mig ni offrade under de fyrtio åren i öknen?
43 Nej, det var era hedniska gudar som ni i verkligheten intresserade er för, Sickut och stjärnguden Kiun och alla de andra avgudarna som ni själva hade gjort. Därför ska jag göra er till fångar i ett land långt bortom Babylon.'
44 På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig ett tält som tjänade som deras tempel. I det förvarades stentavlorna på vilka de tio budorden var skrivna. Tältet var gjort efter den plan som ängeln visade Mose.
45 När Josua många år senare erövrade landet från de hedniska folken, tog man detta tält med sig till det nya landet. Det användes sedan ända till kung Davids tid.
46 Gud välsignade David på många sätt, och David bad om att få bygga ett tempel åt Jakobs Gud,
47 men det blev Salomo som fick göra det.
48-49 Naturligtvis bor Gud inte i tempel som människor gjort med sina händer. 'Himlen är min tron
50 Skapade jag inte både himlen och jorden?'
51 Ni hedningar, ni är alltid lika stolta och lär er aldrig något. Ni gör jämt motstånd mot den helige Ande. Era förfäder gjorde det, och ni gör det också.
52 Säg mig namnet på en enda profet som era förfäder inte förföljde! De dödade till och med dem som förutsa den rättfärdiges ankomst - den Messias som ni förrådde och mördade.
53 Ja, ni trampade också medvetet på Guds lagar, fastän ni tog emot dem ur änglarnas händer.
Stefanos stenas till döds
54 De judiska ledarna blev så rasande när de hörde Stefanos anklagelse att de skar tänder.
55 Men Stefanos, fylld av den helige Ande, lyfte blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.
56 Och Stefanos sa till dem: Jag ser himlen öppen och Jesus, Messias, står bredvid Gud på hans högra sida!
57 Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos,
58 och släpade ut honom ur staden för att stena honom. De som vittnat mot honom tog av sig sina rockar och lade dem framför fötterna på en ung man som hette Saul.
59 Och medan stenarna haglade mot Stefanos, bad han: Herre Jesus, ta emot min ande.
60 Och han föll ner på sina knän och ropade: Herre, anklaga dem inte för denna synd! Och med de orden dog han.
Copyright 2009 Sociedade Bíblica do Brasil. Todos os direitos reservados / All rights reserved.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica