Apostlagärningarna 20:1-27:22

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Paulus reser till Makedonien och Grekland

20 När allt blivit lugnt igen, kallade Paulus samman lärjungarna och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa till Makedonien. ² Han reste genom området och uppmuntrade de troende och när han kom fram till Grekland, ³ stannade han där i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när några judar hade gjort upp planer på att döda honom och han bestämde sig därför att fara tillbaka upp genom Makedonien. ⁴ Med honom reste Sopatros, Pyrrhos son från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien. ⁵ De reste i förväg över till Troas och väntade på oss^[a] där. ⁶ Efter det osyrade brödets högtid^[b] seglade sedan vi andra från Filippi och fem dagar senare mötte vi dem i Troas där vi stannade en vecka.

Paulus i Troas – En ung man uppväcks från de döda

⁷ Dagen efter sabbaten när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag, höll han på ända till midnatt. ⁸ Rummet på övre våningen där vi var samlade var upplyst av många oljelampor ⁹ och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge, somnade han djupt och föll i sömnen ner från tredje våningen och var död när man lyfte upp honom. ¹⁰ Paulus kom då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” ¹¹ Så gick han tillbaka upp och bröt brödet och åt. Sedan fortsatte Paulus att tala ända fram till gryningen innan han till slut lämnade dem. ¹² Men den unga mannen fördes hem levande till stor lättnad för alla.

Paulus avsked till församlingsledarna i Efesos

¹³ Vi gick ombord och avseglade till Assos där vi skulle ta med Paulus som hade bestämt det så, eftersom han ville ta landvägen dit. ¹⁴ När vi mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. ¹⁵ Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och en dag senare var vi framme i Miletos.

¹⁶ Paulus hade bestämt sig för att resa förbi Efesos för att inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem till pingsthögtiden. ¹⁷ Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom.

¹⁸ När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien. ¹⁹ Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. ²⁰ Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. ²¹ Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.

²² Men nu drivs jag av Anden^[c] att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. ²³ Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. ²⁴ Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd.

²⁵ Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike. ²⁶ Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad, ²⁷ för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan.

²⁸ Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod. ²⁹ Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden. ³⁰ Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna. ³¹ Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar.

³² Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats. ³³ Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon, ³⁴ utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare. ³⁵ Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ”

³⁶ När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. ³⁷ De grät högt och omfamnade honom och kysste honom. ³⁸ Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget.

Paulus fortsätter resan mot Jerusalem

21 Sedan vi skilts från dem, seglade vi direkt ner till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara. ² Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien och vi gick ombord och seglade iväg. ³ Vi siktade Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till Tyros där fartyget skulle lossa lasten. ⁴ Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. Genom Anden varnade de Paulus för färden till Jerusalem^{[d] 5} men när veckan hade gått, gav vi oss iväg för att fortsätta resan. Alla, även kvinnor och barn följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans ⁶ och tog farväl av varandra. Sedan gick vi ombord och de andra återvände hem igen.

⁷ Från Tyros kom vi till Ptolemais, slutmålet för vår sjöresa. Också där hälsade vi på de troende och stannade hos dem en dag. ⁸ Sedan fortsatte vi till Caesarea där vi bodde hemma hos förkunnaren Filippos som var en av de sju. ⁹ Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera.

¹⁰ Under besöket där som varade i flera dagar kom en profet från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos. ¹¹ Han tog Paulus bälte, band sina fötter och händer med det och sa: ”Den heliga Anden säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till hedningarna.’ ” ¹² Vi som hörde detta, både vi och de som bodde där, försökte då övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem.

¹³ Men han sa: ”Varför gör ni så, gråter och gör mig tung om hjärtat? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem utan också att dö för Herren Jesus skull.” ¹⁴ När vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill!”

¹⁵ Efter de här dagarna gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem. ¹⁶ Några av lärjungarna i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus där vi fick bo. Han kom från Cypern och var en av de tidiga lärjungarna.

Paulus kommer fram till Jerusalem

¹⁷ När vi kom fram till Jerusalem, blev vi hjärtligt välkomnade av de troende. ¹⁸ Dagen efter vi hade anlänt, tog Paulus med oss hem till Jakob^[e] och där samlades också de andra församlingsledarna. ¹⁹ Sedan vi hälsat på dem, berättade Paulus i detalj om sitt arbete, vad Gud hade gjort genom honom bland andra folk.

²⁰ När de hörde detta, hyllade de Gud. Sedan sa de till Paulus: ”Du vet, vår broder, att tusentals judar har kommit till tro här och de är alla ivriga att följa lagen. ²¹ Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att vända sig bort från Mose och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra traditioner. ²² Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här.

²³ Detta är vårt förslag: Här finns fyra män som har gett ett löfte.^{[f] 24} Ta med dig dem och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska och att du själv håller och följer lagen.

²⁵ När det gäller troende från andra folk har vi meddelat vårt beslut och skrivit att de ska avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral.^[g]”

Paulus arresteras i templet

²⁶ Paulus tog då nästa dag männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt när reningstiden skulle vara över och att offer då skulle bäras fram för var och en av dem.

²⁷ Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom ²⁸ och skrek: ”Israeliter! Hjälp oss! Här är den man som överallt lär ut sådant som är emot vårt folk och vår lag och denna plats. Nu har han till och med tagit med sig greker in i templet och orenat^[h] denna heliga plats.” ²⁹ De hade nämligen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos och antog att Paulus hade tagit med honom till templet.

³⁰ Så kom hela staden i uppror och folk kom springande. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet och portarna stängdes genast. ³¹ De tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. ³² Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare och när folkhopen fick se kommendanten och soldaterna, upphörde de att misshandla Paulus. ³³ Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var och vad han hade gjort. ³⁴ Men folket skrek än det ena än det andra och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till fästningen. ³⁵ När man kom till trappan, trängdes folket så våldsamt att soldaterna fick bära honom. ³⁶ Folkhopen som följde efter ropade: ”Döda honom!”

Paulus försvarstal inför folket

³⁷ Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?”

”Kan du grekiska?” undrade kommendanten. ³⁸ ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”

³⁹ Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.”

⁴⁰ Kommendanten gav honom då sitt tillstånd och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat, började han sedan tala till dem på hebreiska:

22 ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” ² När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare.

Han fortsatte: ³ ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. ⁴ Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁵ Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas.

⁶ Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. ⁷ Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’

⁸ Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ ⁹ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. ¹⁰ Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ ¹¹ Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare.

¹² Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. ¹³ Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom.

¹⁴ Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. ¹⁵ Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. ¹⁶ Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’

¹⁷ När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn^[i]. ¹⁸ Jag såg Herren som sa till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du vittnar om mig.’

¹⁹ ’Men, Herre’, invände jag, ’de vet ju att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. ²⁰ Och när Stefanos, ditt vittne fick offra sitt blod, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’

²¹ Men Herren sa till mig: ’Gå, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!’ ”

Paulus avslöjar att han är romersk medborgare

²² Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat, men nu började de ropa: ”Se till att han försvinner från jorden! Han har ingen rätt att leva!” ²³ Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade upp jord i luften. ²⁴ Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska och förhöra honom, tills man fick reda på varför folkmassan var så rasande.

²⁵ Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: ”Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?” ²⁶ När officeren hörde detta, gick han till kommendanten och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!” ²⁷ Då gick kommendanten till Paulus och frågade: ”Är det sant att du är romersk medborgare?”

”Ja”, svarade Paulus, ”det är jag.”

²⁸ Kommendanten sa: ”Det kostade mig väldigt mycket pengar att bli romersk medborgare.”

”Jag blev det när jag föddes”, svarade Paulus.

²⁹ De som skulle ha förhört honom drog sig då kvickt tillbaka och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, när han insåg att han hade fängslat en romersk medborgare.

Paulus inför det judiska rådet

³⁰ Kommendanten som ville få reda på vad det var judarna anklagade Paulus för, släppte honom nästa dag ur bojorna och befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus och ställde honom inför dem.

23 När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” ² Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen.

³ Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” ⁴ De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?”

⁵ ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.^[j]’ ”

⁶ Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.”

⁷ Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. ⁸ Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta.

⁹ De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.”

¹⁰ Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen.

¹¹ På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”

Planer på att mörda Paulus

¹² Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. ¹³ Över fyrtio män deltog i konspirationen ¹⁴ och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. ¹⁵ Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.”

¹⁶ Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus ¹⁷ som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.”

¹⁸ Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.”

¹⁹ Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?”

²⁰ Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. ²¹ Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.”

²² Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.

Paulus förs till Caesarea

²³ Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. ²⁴ Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.”

²⁵ Sedan skrev han följande brev:

²⁶ Från Claudius Lysias,

Till den högt ärade landshövdingen Felix.

Bästa hälsningar!

²⁷ Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. ²⁸ Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. ²⁹ Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. ³⁰ Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig.

³¹ Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris^[k] enligt de order de fått. ³² Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen.

³³ När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. ³⁴ Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus.

³⁵ Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats.

Paulus inför rätta hos landshövdingen Felix

24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen. ² Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal:

³ ”Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi sedan länge kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi oändligt tacksamma. ⁴ Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser. ⁵ Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt^{[l] 6} och har till och med försökt vanhelga^[m] templet. Det var därför vi arresterade honom.^{[n] 8} Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna.” ⁹ De andra judarna instämde och förklarade att allt som sagts var riktigt.

¹⁰ Sedan gjorde landshövdingen tecken till Paulus att det var hans tur och han började sitt tal:

”Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig. ¹¹ Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att tillbe. ¹² Man har inte kunnat finna att jag vare sig i templet, i synagogorna eller ute på gatorna skulle ha diskuterat eller ställt till oro bland folket. ¹³ De kan inte heller lägga fram några som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de nu anklagar mig för.

¹⁴ Men jag erkänner att jag följer Vägen som de kallar för en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud och jag tror på allt som lagen säger och som står skrivet hos profeterna. ¹⁵ Jag har samma hopp som de här männen, att en dag ska både de rättfärdiga och de orättfärdiga uppstå från de döda. ¹⁶ Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor.

¹⁷ Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med gåvor till de fattiga bland mitt folk och för att offra. ¹⁸ Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag hade just avslutat reningsceremonin och det var ingen folkmassa runtomkring mig och ingen som helst oro. ¹⁹ Men några judar från provinsen Asien var där och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för. ²⁰ Eller låt dem som är här tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför det judiska rådet, ²¹ om det nu inte var det som jag ropade då jag stod inför dem: ’Jag står inför rätta här idag på grund av de dödas uppståndelse!’ ”

²² Felix som visste en hel del om Vägen, uppsköt nu rättegången och sa: ”När kommendanten Lysias kommer hit ska jag döma i målet.”

²³ Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till officeren att behandla honom väl och låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde.

²⁴ Några dagar senare kom Felix tillbaka i sällskap med sin hustru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus för att höra honom berätta mer för dem om tron på Kristus Jesus. ²⁵ Men när Paulus började tala om rättfärdigheten, om självförnekelse och om den kommande domen, blev Felix rädd och sa: ”Det räcker så. Nu kan du gå. När jag får mer tid, ska jag skicka efter dig igen.”

²⁶ Felix hoppades också att Paulus skulle muta honom och skickade efter honom gång på gång för att tala med honom. ²⁷ När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.

Paulus ber att få dömas vid den kejserliga domstolen

25 Tre dagar efter att Festus hade kommit till provinsen, reste han från Caesarea till Jerusalem. ² Där blev han uppsökt av översteprästerna och några högt uppsatta judar som på nytt tog upp sina anklagelser mot Paulus. ³ De bad också att Festus skulle visa sin godhet mot judarna genom att låta Paulus föras tillbaka till Jerusalem. Deras egentliga plan var nämligen att överfalla och döda Paulus på vägen.

⁴ Men Festus svarade dem att Paulus satt i fängelse i Caesarea och att han själv snart skulle återvända dit. ⁵ ”Därför”, fortsatte han, ”måste era ledare följa med mig dit för att anklaga honom, om han nu har gjort något ont.”

⁶ Festus stannade hos dem åtta till tio dagar och återvände sedan till Caesarea. Följande dag satte han sig på domstolen och befallde att Paulus skulle föras in. ⁷ När Paulus sedan kom in, omringades han av de judar som hade kommit dit från Jerusalem och de framkastade många allvarliga anklagelser mot honom utan att kunna bevisa en enda av dem. ⁸ Men Paulus försvarade sig: ”Jag har inte brutit mot den judiska lagen eller mot templet eller mot kejsaren.”

⁹ Då frågade Festus som ville hålla sig väl med judarna: ”Är du villig att resa till Jerusalem och låta dig dömas av mig där?”

¹⁰ Paulus svarade: ”Jag står inför kejsarens domstol och det är här som jag ska dömas. Jag har inte gjort något ont mot judarna, det vet du mycket väl. ¹¹ Om jag har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om jag är grundlöst anklagad, så har ingen någon rätt att överlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.”

¹² Festus diskuterade då detta med sina rådgivare och svarade sedan: ”Du har vädjat till kejsaren, därför ska du också få resa dit.”

¹³ Några dagar senare kom kung Agrippa och Berenike^[o] till Caesarea för ett artighetsbesök hos Festus. ¹⁴ De stannade i flera dagar, och Festus passade då på att ta upp fallet Paulus med kungen. Han sa: ”Det finns en fånge här som Felix lämnade kvar efter sig. ¹⁵ När jag var i Jerusalem kom de judiska översteprästerna och folkets ledare till mig med en anklagelse mot honom och ville få honom dömd. ¹⁶ Men jag sa att romarna inte har för sed att lämna ut en man förrän han har ställts inför rätta och fått möjlighet att möta sina anklagare och försvara sig.

¹⁷ När de sedan kom hit, uppsköt jag inte saken utan redan nästa dag satte jag mig på domstolen och befallde att mannen skulle föras in. ¹⁸ Men när hans anklagare yttrade sig, beskyllde de honom inte för något brott som jag hade väntat mig. ¹⁹ Det gällde bara några stridsfrågor inom deras egen religion och en som hette Jesus som är död, men som Paulus påstår lever. ²⁰ Jag blev förbryllad och visste inte hur jag skulle handla i ett sådant fall, så jag frågade Paulus om han var villig att resa ner till Jerusalem och stå inför rätta där. ²¹ Men Paulus bad istället att få stanna här och sedan bli dömd vid den kejserliga domstolen och därför har jag gett order om att han ska sitta här i fängelset tills jag kan sända honom till kejsaren.”

²² Då sa Agrippa: ”Jag skulle själv vilja höra den där mannen.” Festus svarade: ”Det ska vi ordna. Du ska få träffa honom imorgon.”

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

²³ Nästa dag kom alltså kung Agrippa och Berenike i full prakt till domsalen tillsammans med höga officerare och stadens ledande män. Festus gav order om att Paulus skulle föras in ²⁴ och sa sedan: ”Kung Agrippa, och alla andra som samlats här idag! Det här är den man som judarna både här och i Jerusalem har vädjat till mig om och ropat att han inte längre ska få leva. ²⁵ Enligt min uppfattning har han inte gjort något som förtjänar dödsstraff. Men han har vädjat till kejsaren och därför har jag beslutat att sända honom dit. ²⁶ Vad jag ska skriva om honom till min härskare vet jag däremot inte, eftersom det inte finns några verkliga anklagelser mot honom. Därför har jag fört fram honom inför er alla och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter att han frågats ut vet vad jag ska skriva. ²⁷ Det verkar ju inte rimligt att sända en fånge utan att ha något att anklaga honom för.”

26 Sedan sa kung Agrippa till Paulus: ”Vad har du att säga till ditt försvar? Varsågod, ordet är ditt.”

Då lyfte Paulus handen och började sitt försvarstal:

² ”Kung Agrippa, jag är lycklig över att jag idag får svara på judarnas anklagelser inför dig, ³ för jag vet att du är en expert på judarnas alla seder och stridsfrågor. Jag ber dig därför att lyssna på mig med tålamod!

⁴ Alla judar känner mycket väl till mitt liv ända från min tidigaste barndom, först bland mina landsmän i Tarsos och sedan i Jerusalem. ⁵ De känner mig sedan lång tid tillbaka och kan om de bara vill intyga att jag har levt som farisé och följt den strängaste riktningen inom vår religion. ⁶ Jag står nu anklagad för mitt hopp om Guds löfte till våra förfäder, ⁷ samma löfte som vårt folks tolv stammar hoppas få se infriat genom att dag och natt tjäna Gud. Det är alltså, kung Agrippa, för det hoppets skull jag står anklagad av judarna. ⁸ Varför ska det vara så svårt att tro att Gud uppväcker de döda?

⁹ Tidigare trodde jag själv att det var min plikt att gå så hårt fram som möjligt mot nasarén Jesus namn. ¹⁰ Jag gjorde det i Jerusalem, fängslade många av de heliga med den fullmakt jag fått av översteprästerna. Och när de skulle dömas till döden, röstade jag för det. ¹¹ Många gånger fick jag dem straffade överallt i synagogorna för att försöka få dem att häda. Jag var så rasande mot dem att jag förföljde dem i avlägsna städer i främmande länder.

¹² Men en dag när jag var på väg till Damaskus i ett sådant ärende, utrustad med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, ¹³ fick jag, o kung, vid middagstiden se ett ljus från himlen. Det var starkare än solen och omgav både mig och mina följeslagare. ¹⁴ Vi föll alla till marken och jag hörde en röst som talade till mig på hebreiska och sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du skadar bara dig själv genom att kämpa mot oxpiken.^[p]’

¹⁵ ’Vem är du, Herre?’ frågade jag då. Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. ¹⁶ Res dig upp och ställ dig på benen! Jag har visat mig för dig, för att du ska bli min tjänare och vittne om vad du har sett och kommer att se av mig i framtiden. ¹⁷ Jag ska rädda dig undan både ditt eget och andra folk. Jag ska sända dig till dem, ¹⁸ för att du ska öppna deras ögon, så att de vänder om från mörkret till ljuset, från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig ska de få förlåtelse för sina synder och en plats bland dem som är helgade.’

¹⁹ Därför, kung Agrippa, kunde jag bara lyda denna syn från himlen. ²⁰ Jag predikade först till dem som bodde i Damaskus och Jerusalem, sedan i hela Judeen och vidare till andra folk. Överallt uppmanade jag människorna att ångra sig och vända om till Gud och visa sin förvandling genom sina gärningar. ²¹ Det var därför judarna arresterade mig i tempelområdet och försökte döda mig. ²² Men Gud har skyddat mig, så att jag fortfarande står som vittne inför både små och stora. Ändå är det inget nytt jag kommer med utan bara det som var förutsagt genom profeterna och Mose, ²³ att Messias måste lida och bli den förste som uppstod från de döda och att han skulle förkunna ljuset för både vårt och andra folk.”

²⁴ När Paulus hade kommit så långt i sitt försvarstal, blev han plötsligt avbruten av Festus som ropade: ”Paulus, du är förvirrad! Allt ditt studerande har gjort dig galen!” ²⁵ Men Paulus svarade: ”Nej, högt ärade Festus, jag är inte galen. Jag berättar sanningen lugnt och sansat ²⁶ och kungen känner väl till alla dessa frågor. Jag talar därför öppet till honom, för jag är säker på att de här händelserna är bekanta för honom. De utspelade sig ju inte i någon avkrok! ²⁷ Kung Agrippa, tror du på profeterna? Ja, jag vet att du gör det.”

²⁸ Då sa Agrippa till honom. ”Så snabbt du försöker göra mig kristen!”

²⁹ Paulus svarade: ”Vare sig det går fort eller långsamt, så önskar jag inför Gud att inte bara du utan alla som lyssnar till mig här idag skulle bli som jag, fast utan de här bojorna.”

³⁰ Sedan reste sig kungen, landshövdingen, Berenike och alla de andra ³¹ och när de gick ut därifrån sa de till varandra: ”Den här mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse.”

³² Och Agrippa sa till Festus: ”Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.”

Resan till Rom

27 När det blev dags för oss^[q] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. ² Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien.

³ Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. ⁴ När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. ⁵ Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. ⁶ Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det.

⁷ Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. ⁹ Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi.^[r] Paulus varnade dem ¹⁰ och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” ¹¹ Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. ¹² Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst.

Storm utanför Kreta

¹³ Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.

¹⁴ Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön ¹⁵ och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.

¹⁶ Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. ¹⁷ Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten^[s] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.

¹⁸ När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. ¹⁹ Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. ²⁰ Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. ²² Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under.