Paulus resa till Rom

27 När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. Vi gick ombord på ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika, var med oss. Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde. När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. Och sedan vi seglat över öppna havet längs kusten av Cilicien och Pamfylien, lade vi till vid Myra i Lykien. Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle segla till Italien, och han tog oss ombord på det. Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi med knapp nöd hade nått Knidus och vinden inte tillät oss fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Och sedan vi med stor svårighet hade följt kusten, kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasea.

Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig - fastedagen[a] var redan förbi - varnade Paulus dem 10 och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade på styrmannen och skeppets ägare och inte på det Paulus sade. 12 Och då hamnen inte var en lämplig plats för övervintring, beslöt flertalet att lägga ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där ville de tillbringa vintern.

Stormen

13 När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. 17 När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret[b] och lät skeppet driva. 18 Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

21 De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. 22 Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, 24 och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. 26 Men vi måste kastas upp på en ö."

Skeppsbrottet

27 Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. 28 De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. 29 De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. 30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas." 32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.

33 Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. 34 Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." 35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. 36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. 37 Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. 38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.

39 När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. 40 De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41 Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna. 42 Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land 44 och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakspillror från skeppet.[c] På det sättet räddades alla i land.

Notas al pie

  1. Apostlagärningarna 27:9 fastedagen Ett annat namn på försoningsdagen. Se 3 Mos 16:29f.
  2. Apostlagärningarna 27:17 lade de ut drivankaret Annan översättning: "firade de ner storseglet".
  3. Apostlagärningarna 27:44 på vrakspillror från skeppet Annan översättning: "med hjälp av skeppets besättning."

Resan till Rom

27 Till slut blev alla arrangemang klara så att vi kunde börja vår resa med båt till Rom. En officer som hette Julius, och som var medlem av den kejserliga vakten, hade ansvaret för Paulus och flera andra fångar.

Vi seglade iväg med en båt som hade Grekland som slutmål, och som skulle lägga till på flera ställen längs den turkiska kusten. Jag borde tillägga att Aristarchos, en grek från Thessalonike följde med oss.

Följande dag lade vi till i Sidon, och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå i land för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet.

När vi seglade därifrån fick vi så stark motvind att det var svårt för skeppet att hålla kursen. Vi seglade därför norr om Cypern, mellan ön och fastlandet,

och passerade kusten till provinserna Kilikien och Pamfylien och lade till i Myra i Lykien.

Där hittade vår officer ett egyptiskt skepp från Alexandria som var på väg till Italien, och tog oss ombord på det.

7-8 Vi seglade i hårt väder under flera dagar. Till slut närmade vi oss Knidos. Då hade vindarna blivit så svåra att vi seglade förbi hamnen i Salmone och satte kurs mot Kreta. Vi kämpade hårt i blåsten, och mycket långsamt tog vi oss fram längs den södra kusten tills vi kom till Goda hamnarna, nära staden Lasaia.

Där stannade vi i flera dagar. Vädret höll nu på att bli farligt för långa seglingar eftersom det redan var i början på oktober, och Paulus talade med officerarna om detta.

10 Mina herrar, sa han, vi får problem om vi fortsätter. Både skepp och last kan gå förlorade, och även människoliv!

11 Men officerarna, som var ansvariga för fångarna, lyssnade mer på båtens kapten och på ägaren än på Paulus.

12 Eftersom Goda hamnarna var oskyddade, det vill säga ett dåligt ställe att tillbringa vintern på, tyckte de flesta i besättningen att man skulle fortsätta längs kusten till Foinix för att stanna där över vintern. Foinix var en bra hamn på Kreta, och den var bara öppen mot nordväst och sydväst.

Stormen utanför Kreta

13 Just då började en lätt vind blåsa från söder, och det såg ut som om vädret skulle bli utmärkt för resan dit. De lättade alltså ankar och seglade iväg utmed kusten.

14-15 Men kort därefter ändrade sig vädret plötsligt, och en våldsam storm, stark som en orkan, blåste upp (Nordostorkanen kallades den). Stormen svepte med sig fartyget och drev det ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte. Då lät de skeppet driva för vinden.

16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda. Där kunde vi, trots stora svårigheter, få ombord skeppsbåten, som vi haft på släp.

17 Sedan surrade vi skeppet med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var rädda för att båten skulle driva mot dynerna av kvicksand vid Afrikas kust. Därför revade de toppseglen. Sedan drev vi för vinden.

18 När vågorna nästa dag gick allt högre började besättningen slänga lasten överbord.

19 Följande dag kastade de ut riggen och allt annat löst de kunde få tag på.

20 Denna fruktansvärda storm rasade med oförminskad styrka i flera dygn tills allt hopp verkade vara ute.

21 Ingen hade ätit på länge, och till sist samlade Paulus besättningen och sa: Ni skulle ha lyssnat på mig från första början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa strapatser och allt elände.

22 Men ge inte upp hoppet! Inte en enda av oss ska förlora livet även om skeppet går under.

23 I går natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och tjänar

24 och sa: 'Var inte rädd Paulus, för du ska verkligen få stå inför rätta hos kejsaren! Gud har också svarat på din bön och ska rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.'

25 Därför ska ni inte tappa modet! Jag tror på Guds löfte. Det kommer att gå precis som han har sagt.

26 Men vi kommer att stranda på en ö.

Skeppsbrott

27 Under den fjortonde stormnatten drev vi fram och tillbaka på Adriatiska havet. Vid midnatt misstänkte sjömännen att vi var i närheten av land.

28 De lodade och upptäckte att djupet var 36 meter. Lite senare lodade de igen. Då var det bara 27 meter.

29 Nu visste de att skeppet snart skulle driva i land, och eftersom de var rädda för klipporna längs kusten slängde de ut fyra ankare från aktern och väntade på att det skulle bli morgon.

30 Några av sjömännen tänkte då lämna skeppet. De firade ner livbåten och sa att de skulle lägga ut ankare också från förstäven.

31 Men Paulus sa till soldaterna och den befälhavande officeren: Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.

32 Då kapade soldaterna repen och lät båten driva iväg.

33 Innan det började ljusna och det fortfarande var mörkt, uppmanade Paulus alla att äta. Ni har inte rört mat på två veckor, sa han.

34 Tänk nu på ert eget bästa och ät vad ni kan! För inte så mycket som ett hår på era huvuden ska gå förlorat!

35 Sedan tog han själv ett bröd och tackade Gud inför dem allesammans och bröt en bit och åt.

36 Genast kände sig alla bättre och började äta,

37 alla de 276 personerna som fanns ombord.

38 När vi hade ätit lättade besättningen skeppet ännu mer genom att vräka allt vete överbord.

39 När det ljusnat märkte de att de inte kände igen kusten. De såg en bukt med en sandstrand och undrade om de kunde gå in mellan klipporna och driva upp på stranden.

40 De beslöt till slut att göra ett försök. De kapade ankarna och lämnade dem i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.

41 Men skeppet hamnade på en sandbank och blev stående på grund. Fören satt fast och samtidigt utsattes aktern för de våldsamma vågorna, så att den började brytas sönder.

42 Soldaterna rådde då den befälhavande officeren att döda fångarna, så att ingen skulle simma i land och fly.

43 Men Julius ville rädda Paulus och vägrade därför att låta dem göra det. Sedan befallde han alla som kunde simma att hoppa överbord och försöka att ta sig i land,

44 och resten av dem att rädda sig på plankor från det sönderbrutna skeppet. På det sättet lyckades alla ta sig upp på stranden.