5 Mosebok 32
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Moses sång
32 Lyssna, himlar och jord! Hör, vad jag har att säga!
2 Min undervisning ska vara som stilla regn, den ska falla som dagg, som fint regn över det spirande gräset, ja, som rikligt regn över späda plantor.
3 Jag ska förkunna Herrens namn och prisa hans storhet!
4 Han är Klippan. Hans verk är fullkomliga.Allt vad han gör är rättfärdigt och rättvist. En trofast Gud är han, utan fel.
5 Men Israel har handlat orätt mot honom.De bär på synd och är inte längre hans barn, utan de har blivit en hårdhjärtad och motsträvig generation.
6 Är det så man behandlar Herren? Du dåraktiga folk! Är inte Gud din Far, din Skapare? Är det inte han som har gjort dig och format dig?
7 Tänk på hur det en gång var!Fråga din far och de gamla! De ska berätta för dig.
8 När Gud tilldelade folken deras områden bestämde han var de skulle bosätta sig.
9 Han behöll Israel för sig själv, som sin personliga egendom.
10 I öknen fann han dem,i ödemarken bevarade han och beskyddade sin ögonsten.
11 Han bredde ut sina vingar över dem. Som örnen vakade han över sina ungar och bar dem på sina vingar!
12 Herren ensam ledde dem, de hade inga andra gudar.
13 Herren gav dem bördiga bergshöjder, åkrar, honung ur klippan och olivolja från stenig mark!
14 Han gav dem mjölk och kött, baggar och getter från Basan och det allra finaste vete. De drack vin av utsökta druvor.
15 Men det folk som stod upprätt fick för mycket av det goda. De blev övergödda och tröga. I sitt överflöd övergav de sin Gud och sin frälsnings Klippa.
16 De började följa främmande gudar, och Herren blev vred och svartsjuk.
17 De offrade till hedniska gudar, till nya gudar, som aldrig tillbetts förr.
18 De övergav Klippan, som hade format dem, och glömde den Gud som fött dem.
19 Gud såg dem och avskydde dem! Hans söner och döttrar hade förolämpat honom.
20 Han sa: 'Jag ska överge dem'. Se, vad som då kommer att hända dem! De tillhör en hårdhjärtad och trolös generation.
21 De har gjort mig svartsjuk genom att vända sig till gudar som inte finns, till värdelösa avgudar. Nu ska jag göra dem svartsjuka genom att vända mig till sådana som inte är ett folk, ja de ska bli upprörda över folk som ej är nationer.
22 Min vrede har antänt en eld. Den brinner ända nere i dödsrikets djup, den förtär jorden och dess skördar och den sätter berg i lågor.
23 Jag ska överösa dem med olyckor och skjuta mina pilar på dem.
24 Jag ska fördärva dem genom hunger, brännande feber och dödande pest.Jag ska uppsluka dem. Jag ska skicka vilda djur att slita dem i stycken, och giftiga ormar ska kräla på marken.
25 På gatorna ska deras barn dödas av svärd, och i husen ska fruktan regera. Unga män och kvinnor, spädbarnet vid moderns bröst och den gamle, alla ska de gå under.
26 Jag hade bestämt mig för att förskingra dem till avlägsna länder och att utplåna alla minnen av dem.
27 Men så tänkte jag: Mina fiender kommer att triumfera och säga: 'Israel är utplånat genom vår väldiga makt. Det var vi och inte Herren som gjorde det!'
28 Israel är ett dåraktigt folk, helt utan förstånd.
29 Om de ändå vore visa! Om de ändå förstod!
30 Hur kunde en enda fiende jaga bort dem i tusentaloch två få tiotusen på flykten, om inte deras Klippa hade övergett dem, om inte Herren hade förgjort dem?
31 Men andra folks klippor är inte som vår Klippa. Det erkänner till och med fienden.
32 De liknar folket från Sodom och Gomorra: Deras gärningar är som förgiftade druvor i klasar av bitterhet,
33 och de sprider omkring sig kobrans dödliga gift.
34 Men jag har mina planer i säkert förvar.
35 Hämnden är min, och jag straffar Israels fiender. Snart ska deras fot slinta.
36 Herren ska döma sitt folk och ha medlidande med dem när deras kraft är uttömd och ingen återstår, varken slav eller fri.
37 Då ska Gud fråga: 'Var är deras gudar, klippan de flydde till?
38 Var är nu de gudar som tagit emot deras offer av fett och vin? Låt dem komma till hjälp och låt dem erbjuda skydd!
39 Ser ni nu att jag ensam är Gud? Jag dödar, och jag ger liv. Jag sårar och jag helar. Ingen kommer undan min hand.
40-41 Jag lyfter den mot himlen och försäkrar att så sant som jag lever i evighet ska min hand gripa det slipade svärdet till dom.
42-43 Mina pilar ska drypa av blod! Mitt svärd ska gå fram genom kött och blod från de slagna och från de fångna, ja över fiendens ledares huvuden.'Gläd er, alla länder, för han hämnas sitt folk, han tar hämnd på sina fiender, han renar sitt land och sitt folk.
44-45 När Mose och Josua hade läst upp hela denna sång för folket,
46 sa Mose:Tänk nu på alla de lagar som jag har gett er i dag, och låt era barn få del av dem.
47 De är inte vanliga ord, de är liv. Genom att lyda dem kommer ni att få ett långt och rikt liv i det land som ni nu ska ta i besittning på andra sidan floden Jordan.
Mose får veta att han snart ska dö
48 Samma dag sa Herren till Mose:
49 Gå till berget Nebo i Abarimbergen, i Moabs land mitt emot Jeriko. Se ut över Kanaans land därifrån, det land som jag ska ge Israels folk.
50 När du har sett landet måste du dö och förenas med dina fäder, på samma sätt som din bror Aron dog på berget Hor och förenades med dem.
51 Ni vanärade mig nämligen båda bland Israels folk vid Meribas källor i öknen Sin.
52 Framför dig ska du se det land ligga utbrett som jag ska ge Israels folk, men du kommer själv inte att få gå in i det.
5 Mosebok 32
Svenska 1917
32 Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala; och jorden höre min muns ord.
2 Såsom regnet drype min lära, såsom daggen flöde mitt tal, såsom rikligt regn på grönska och såsom en regnskur på gräsets brodd.
3 Ty HERRENS namn vill jag förkunna; ja, given ära åt vår Gud.
4 Vår klippa -- ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han.
5 De åter handlade illa mot honom; de voro icke hans barn, utan en skam för Israel, det vrånga och avoga släktet!
6 Är det så du lönar HERREN, du dåraktiga och ovisa folk? Är han då icke din fader, som skapade dig? Han danade ju dig och beredde dig.
7 Tänk på de dagar som fordom voro; akta på förgångna släktens år. Fråga din fader, han skall förkunna dig det, dina äldste, de skola säga dig det.
8 När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn.
9 Ty HERRENS folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott.
10 Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren tjöto. Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han bevarade honom såsom sin ögonsten.
11 Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom och bar honom på sina fjädrar.
12 HERREN allena ledsagade honom, och ingen främmande gud jämte honom.
13 Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av markens gröda; han lät honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hårda klippan.
14 Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, fett av lamm fick du ock, vädurar från Basan och bockar, därtill fetaste märg av vete; och av druvors blod drack du vin.
15 Då blev Jesurun fet och istadig; du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa.
16 Ja, de retade honom genom sina främmande gudar, med styggelser förtörnade de honom.
17 De offrade åt onda andar, skengudar, åt gudar som de förut icke kände, nya, som nyss hade kommit till, och som edra fäder ej fruktade för.
18 Din klippa, som hade fött dig, övergav du, du glömde Gud, som hade givit dig livet.
19 När HERREN såg detta, förkastade han dem, ty han förtörnades på sina söner och döttrar.
20 Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de få; ty ett förvänt släkte äro de, barn i vilka ingen trohet är.
21 De hava retat mig med gudar som icke äro gudar, förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka; därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.
22 Ty eld lågar fram ur min näsa, och den brinner ända till dödsrikets djup; den förtär jorden med dess gröda och förbränner bergens grundvalar.
23 Jag skall hopa olyckor över dem, alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.
24 De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd, av farsoter som bittert pina; jag skall sända över dem vilddjurs tänder och stoftkrälande ormars gift.
25 Ute skall svärdet förgöra deras barn, och inomhus skall förskräckelsen göra det: ynglingar såväl som jungfrur, spenabarn tillsammans med gråhårsmän.
26 Jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem, göra slut på deras åminnelse bland människor',
27 om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig grämelse, att deras ovänner skulle misstyda det, att de skulle säga: 'Vår hand var så stark, det var icke HERREN som gjorde allt detta.'»
28 Ty ett rådlöst folk äro de, och förstånd finnes icke i dem.
29 Vore de visa, så skulle de begripa detta, de skulle första vilket slut de måste få.
30 Huru kunde en jaga tusen framför sig och två driva tiotusen på flykten, om icke deras klippa hade sålt dem, och om icke HERREN hade prisgivit dem?
31 Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa; våra fiender kunna själva döma därom.
32 Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott, det stammar från Gomorras fält; deras druvor äro giftiga druvor, deras klasar hava bitter smak.
33 Deras vin är drakars etter, huggormars gruvligaste gift.
34 Ja, sådant ligger förvarat hos mig, förseglat i mina förrådshus.
35 Min är hämnden och vedergällningen, sparad till den tid då deras fot skall vackla. Ty nära är deras ofärds dag, och vad dem väntar kommer med hast.
36 Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk, och över sina tjänare skall han förbarma sig, när han ser att deras kraft är borta, och att det är ute med alla och envar.
37 Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar, klippan till vilken de togo sin tillflykt?
38 Var äro de som åto deras slaktoffers fett och drucko deras drickoffers vin? Må de stå upp och hjälpa eder, må de vara edert beskärm.
39 Sen nu att jag allena är det, och att ingen Gud finnes jämte mig. Jag dödar, och jag gör levande, jag har slagit, men jag helar ock. Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.
40 Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen, jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:
41 när jag har vässt mitt ljungande svärd och min hand tager till att skipa rätt, då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner och vedergällning av dem som hata mig.
42 Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod, och mitt svärd skall mätta sig av kött, av de slagnas och fångnas blod, av fiendehövdingars huvuden.
43 Jublen, I hedningar, över hans folk, ty han hämnas sina tjänares blod, han utkräver hämnd av sina ovänner och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.
44 Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång inför folket.
45 Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela Israel,
46 sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem, att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.
47 Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»
48 Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
49 »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva åt Israels barn till besittning.
50 Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget Hor och blev samlad till sina fäder;
51 detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke höllen mig helig bland Israels barn.
52 Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica