4 Moseboken 14
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
14 Då började folket att klaga och gråta högt och de fortsatte hela natten. 2 Israeliternas röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron. ”Tänk om vi hade fått dö i Egypten”, klagade hela menigheten, ”eller åtminstone här i öknen! 3 Varför leder Herren oss in i det här landet? Vi kommer att dödas och våra hustrur och små barn kommer att tas som byte! Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!”
4 De föreslog varandra: ”Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!”
Mose ber för de upproriska
5 Då föll Mose och Aron ner på marken inför hela den församlade israelitiska menigheten med ansiktena mot jorden 6 och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, rev sönder sina kläder 7 och sa till allt folket: ”Det är ett underbart land vi har vandrat igenom och utforskat! 8 Om Herren finner behag i oss, kommer han att hjälpa oss att komma in i landet som flyter av mjölk och honung och ge oss det. 9 Gör nu inte uppror mot Herren! Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Deras beskydd är borta, men Herren är med oss. Hör nu upp med att vara rädda!”
10 Men hela menigheten hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna 11 och Herren sa till Mose: ”Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? 12 Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!”
13 ”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose Herren. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. 14 De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, Herre, finns mitt ibland detta folk och att du Herre visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. 15 Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: 16 ’Herren kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’
17 Herre, visa nu din makt! Du har ju sagt: 18 ’Herren är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ 19 Herre, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!”
Guds straff – fyrtio år i öknen
20 Då sa Herren: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. 21 Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet 22 att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, 23 ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. 24 Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. 25 Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.”
26 Herren talade till Mose och Aron: 27 ”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. 28 Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. 29 Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig 30 ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade 32 och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. 33 Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.
34 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ 35 Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”
36 Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, 37 blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. 38 Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. 39 Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.
Folket går vidare utan Gud
40 Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.
”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”
41 ”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. 42 Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. 43 Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”
44 Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. 45 Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.
4 Mosebok 14
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
14 Då började folket att klaga och gråta högt, och de fortsatte hela natten.
2 Deras röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron.Tänk om vi hade fått dö i Egypten, klagade de, eller åtminstone här i öknen,
3 i stället för att bli dödade i det landet. Ja, Herren kommer att döda oss där, och våra hustrur och små barn kommer att bli slavar. Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!
4 Det förslaget spred sig i hela lägret, och man ropade: Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!
Mose ber för de upproriska
5 Då föll Mose och Aron ner på marken med ansiktena mot jorden,
6 och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, rev sönder sina kläder
7 och sa till allt folket: Det är ett underbart land vi har framför oss,
8 och Herren älskar oss. Han kommer att hjälpa oss att komma in i landet, för han har ju gett oss det. Det är oerhört bördigt, ett land som flyter av mjölk och honung!
9 Gör inte uppror mot Herren nu. Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Vi kommer att klara av dem, för Herren är med oss, och det är oss han beskyddar och inte dem! Sluta nu upp med att vara rädda!
10-11 Men den enda reaktionen på deras vädjan blev att man hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet, och Herren sa till Mose: Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla under som de har sett mig göra?
12 Jag ska göra dem arvlösa och utrota dem i pest, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!
13 Men vad ska egyptierna tänka när de får höra talas om det? frågade Mose Herren. De känner ju mycket väl till hur du visade din makt och räddade ditt folk.
14 De har berättat det för invånarna i det här landet, så de är väl medvetna om att du står på Israels sida och att du talar med folket ansikte mot ansikte. De ser molnet och elden över oss, och de vet att det är du som beskyddar oss dag och natt.
15 Om du nu dödar ditt folk, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga:
16 'Herren var tvungen att döda dem, därför att han inte kunde ta hand om dem i öknen. Han var inte så stark att han kunde leda dem in i det land som han hade lovat att ge dem.'
17-18 Herre, visa nu din väldiga makt och ditt tålamod genom att förlåta oss våra synder, och visa oss din kärlek. Förlåt oss! Vi vet att du inte kan låta synden få vara ostraffad, utan du straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generation.
19 Jag vädjar till dig, Herre: förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd och kärlek. Förlåt dem, så som du har förlåtit dem förut, allt sedan vi lämnade Egypten.
Guds straff - fyrtio år i öknen
20-21 Då sa Herren: Jag ska förlåta dem, som du har begärt. Men jag lovar vid mitt eget namn, att lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet,
22 lika visst ska ingen av dessa som sett min härlighet, och som tio gånger har vägrat lyda mig, och som har sett alla de under jag gjort både i Egypten och i öknen,
23 ingen av dem ska få se det land som jag lovat deras förfäder.
24 Men med min tjänare Kaleb är det annorlunda. Han har lytt mig. Honom ska jag leda in i det land han har undersökt, och hans ättlingar ska också få sin del av landet.
25 Men eftersom Israels folk är så uppskrämt av amalekiterna och kananeerna som bor i dalarna, så måste ni i morgon vända tillbaka ut i öknen, i riktning mot Röda havet.
26-27 Hur länge tänker detta folk fortsätta att klaga på mig? sa Herren när han talade med Mose och Aron. Jag har hört allt de sagt.
28 Men säg så här till dem: 'Herren lovar att han ska göra just det som ni fruktat för.
29 Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er som är tjugo år eller äldre, och som har klagat på mig,
30 ska få komma in i det utlovade landet utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Ni sa att era barn skulle bli slavar åt landets folk. Ja, nu tänker jag föra era barn in i landet i stället för er. De ska få ärva det som ni förkastade,
32 och era döda kroppar ska bli kvar i öknen.
33 Och era barn ska tvingas att bli herdar i öknen i fyrtio år. På det sättet ska ni få betala för er trolöshet, ända tills den sista av er ligger död i öknen.
34-35 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar, men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd, och jag ska lära er vad det betyder att förkasta mig. Jag, Herren, har talat. Och kom ihåg att alla som varit med och sammansvurit sig mot mig ska dö här i öknen.'
36-38 De tio spejarna som hade förorsakat upproret mot Herren genom att skrämma folket, blev därefter dödade inför Herren. Det var bara Josua och Kaleb som fick leva.
39 Sedan blev det en oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade för folket vad Gud hade sagt.
Folket går vidare utan Gud
40 Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot det utlovade landet.Här är vi nu! sa de. Vi förstår att vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss.
41 Det är för sent, sa Mose. Ni lyder inte Herren och följer inte hans order om att gå tillbaka ut i öknen.
42 Ni kommer att krossas av fienden om ni försöker genomföra era planer, för Herren är inte med er.
43 Ni vet väl att amalekiterna och kananeerna finns där! Nu när ni har övergett Herren kommer han att överge er.
44 Men de fortsatte in i bergsbygden, trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret.
45 Då kom amalekiterna och kananeerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.
4 Mosebok 14
Svenska Folkbibeln
Folket gör uppror
14 Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. 2 Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! 3 Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?" 4 Och de sade till varandra: "Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten."
5 Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn. 6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder 7 och sade till hela Israels menighet: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. 8 Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 9 Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem."
10 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. 11 Och Herren sade till Mose: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? 12 Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta."
Mose medlar för folket
13 Mose sade till Herren: "Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, 14 och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. 15 Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: 16 'Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.' 17 Nej, låt nu Herrens kraft bevisa sig stor, så som du själv har sagt: 18 Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse, men låter inte någon bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet. 19 Förlåt nu detta folks missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit."
Herren förlåter och straffar
20 Då sade Herren: "Jag förlåter dem enligt ditt ord. 21 Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: 22 Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, 23 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. 24 Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning. 25 Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och tag vägen mot öknen åt Röda havet till."
26 Herren talade till Mose och Aron. Han sade: 27 "Hur länge skall denna onda menighet knota mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt knotar mot mig. 28 Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag skall göra med er så som ni själva har sagt inför mig. 29 Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmönstrade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig. 30 Ingen av er skall komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31 Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem skall jag föra in där, och de skall lära känna det land som ni har förkastat. 32 Men era döda kroppar skall falla här i öknen. 33 Och era barn skall vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet, till dess att era döda kroppar förmultnat i öknen. 34 Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. 35 Jag, Herren, har talat. Jag skall i sanning göra så med hela denna onda menighet som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen skall de omkomma, här skall de dö."
36 De män som Mose hade sänt för att bespeja landet och som vid sin återkomst hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att tala illa om landet, 37 ja, dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför Herrens ansikte. 38 Av de män som hade gått ut för att bespeja landet överlevde endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.
Israels barn drivs tillbaka
39 Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. 40 De steg upp tidigt följande morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: "Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om." 41 Men Mose sade: "Varför vill ni överträda Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. 42 Herren är inte med er. Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. 43 Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort ifrån Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er."
44 I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. 45 Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln