^21 (A) Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ²² Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, ^23 (B) av dem ska ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig ska få se det. ^24 (C) Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför ska jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar ska ta det i besittning. ²⁵ Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och dra ut i öknen mot Röda havet^[a].”

²⁶ Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²⁷ ”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt klagar mot mig. ^28 (D) Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig. ^29 (E) Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre, eftersom ni har klagat mot mig. ³⁰ Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. ³¹ Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. ³² Men era döda kroppar ska falla här i öknen. ^33 (F) Och era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen. ³⁴ Så som ni under fyrtio dagar har spejat i landet ska ni under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. ³⁵ Jag, Herren, har talat. Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen ska de omkomma, här ska de dö.”

³⁶ De män som Mose hade sänt för att speja i landet och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala illa om landet, ³⁷ dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse inför Herrens ansikte. ³⁸ Av de män som hade gått ut för att speja i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israels barn drivs tillbaka

³⁹ Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. ^40 (G) De steg upp tidigt nästa morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: ”Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om.” ⁴¹ Men Mose sade: ”Varför vill ni bryta mot Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. ⁴² Herren är inte med er. Därför ska ni inte dra dit upp, så att ni inte bli slagna inför era fiender. ⁴³ Amalekiterna och kananeerna kommer att möta er där och ni faller för svärd, för ni har vänt er bort från Herren och därför kommer Herren inte att vara med er.”

⁴⁴ I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. ⁴⁵ Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma^[b].

^64 (A) Bland dessa fanns ingen av dem som förut hade mönstrats av Mose och prästen Aron när de mönstrade Israels barn i Sinai öken, ^65 (B) för om dem hade Herren sagt: ”De ska dö i öknen.” Ingen fanns kvar av dem förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

¹¹ Av de män som drog upp ur Egypten ska ingen som är tjugo år eller äldre få se det land som jag med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob, eftersom de inte i allt har följt mig, ¹² ingen utom Kaleb, kenisiten Jefunnes son, och Josua, Nuns son, för de har i allt följt Herren. ¹³ Så brann Herrens vrede mot Israel, och han lät dem irra omkring i öknen i fyrtio år tills hela släktet var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon.

¹⁴ Och se, ni har trätt i era fäders ställe, ni syndiga mäns avkomma, och ökar än mer Herrens glödande vrede mot Israel! ¹⁵ Om ni vänder er bort ifrån honom, kommer han att låta dem bli kvar i öknen ännu längre och ni drar fördärv över hela detta folk.”

¹⁶ Då kom de fram till Mose och sade: ”Låt oss här bygga inhägnader åt vår boskap och städer åt våra barn. ¹⁷ Själva ska vi genast beväpna oss och dra ut i spetsen för Israels barn tills vi har fört dem till deras plats. Under tiden kan våra barn bo i de befästa städerna, trygga från landets invånare. ¹⁸ Vi ska inte återvända hem förrän Israels barn har fått var och en sin arvedel. ¹⁹ Vi vill nämligen inte ha vår arvedel med dem, på andra sidan Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här på denna sida av Jordan, på östra sidan.”

²⁰ Mose svarade dem: ”Om ni gör detta, om ni beväpnar er inför Herren till kriget ²¹ så att alla era beväpnade män går över Jordan inför Herren, tills han har fördrivit sina fiender inför sig ²² och landet blivit underkuvat inför Herren, då kan ni sedan vända tillbaka och vara utan skuld mot Herren och mot Israel. Detta land ska då bli er besittning inför Herrens ansikte. ²³ Men om ni inte gör detta, se, då syndar ni mot Herren, och ni ska veta att er synd ska drabba er. ²⁴ Bygg städer åt era barn och inhägnader åt er boskap och gör som ni har sagt.”

²⁵ Gads barn och Rubens barn sade till Mose: ”Dina tjänare ska göra så som min herre befaller. ²⁶ Våra barn, våra hustrur, vår boskap och alla våra dragdjur ska bli kvar här i Gileads städer. ²⁷ Men dina tjänare, alla som är beväpnade för krig, ska dra över dit och strida inför Herrens ansikte så som min herre har sagt.”

²⁸ Mose gav då befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua, Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar. ²⁹ Mose sade till dem: ”Om Gads barn och Rubens barn går över Jordan med er, alla de som är beväpnade till strid inför Herrens ansikte, och landet blir kuvat inför er, då ska ni ge dem landet Gilead till besittning. ³⁰ Men om de inte drar beväpnade över med er, ska de få sin besittning bland er i Kanaans land.” ³¹ Gads barn och Rubens barn svarade: ”Vad Herren har sagt till dina tjänare, det vill vi göra. ³² Inför Herrens ansikte ska vi beväpnade dra över till Kanaans land men få vår arvsbesittning här på denna sidan Jordan.”

^33 (A) Mose gav åt dem, åt Gads barn och Rubens barn och ena hälften av Manasse, Josefs sons, stam: amoreernas kung Sichons rike, och Bashans kung Ogs rike. Han gav dem landet med städer och områdena kring städerna. ³⁴ Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer, ³⁵ Atrot-Shofan, Jaeser, Jogbeha, ³⁶ Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer med inhägnader för boskap. ³⁷ Rubens barn byggde upp Heshbon, Eleale, Kirjatajim, ³⁸ Nebo och Baal-Meon, vilkas namn har ändrats, och Sibma. Och de gav namn åt städerna som de byggde upp.

^39 (B) Makirs, Manasses sons, barn drog bort till Gilead och intog det och fördrev amoreerna som bodde där. ⁴⁰ Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där. ^41 (C) Och Jair, Manasses son, drog ut och intog deras byar och kallade dem Jairs byar. ⁴² Noba drog ut och intog Kenat med dess underlydande orter och kallade det Noba efter sitt eget namn.

^14 (A) Från den tid vi lämnade Kadesh-Barnea tills vi gick över bäcken Sered gick det trettioåtta år. Under den tiden dog hela det släkte av stridsmän som fanns i lägret, så som Herren med ed hade förklarat för dem. ¹⁵ Herrens hand var emot dem, och han utrotade dem ur lägret så att de dog.

¹⁶ När nu alla stridsmän i folket hade dött, ¹⁷ sade Herren till mig: ¹⁸ ”Du ska i dag gå över Moabs gräns vid Ar ^19 (B) och ska då komma i närheten av ammoniterna. Men du ska inte angripa dem eller gå i strid med dem, för jag kommer inte att ge dig något i ammoniternas land till besittning, eftersom jag redan har gett det till Lots barn.”

²⁰ Också detta räknas till rafaeernas land. Rafaeer bodde där tidigare, men ammoniterna kallar dem samsummiter. ²¹ De var ett folk som var stort, talrikt och resligt som anakiterna. Men Herren förgjorde dem för ammoniterna, som fördrev dem och bosatte sig i deras land. ²² På samma sätt gjorde han för Esaus barn som bor i Seir, när han förgjorde horeerna för dem. De drev bort dem och bosatte sig i deras land, där de bor än i dag. ²³ Även aveerna som bodde i byar ända fram till Gaza blev förgjorda av kaftoreerna, som drog ut från Kaftor^[a] och sedan bodde i deras land.

²⁴ ”Bryt nu upp och gå över floden Arnon^[b]. Se, jag har gett amorén Sichon, kungen i Heshbon, och hans land i din hand. Börja att inta det och ge dig i strid med honom. ^25 (C) Redan i dag ska jag börja att inge fruktan och skräck för dig hos alla folk under himlen, så att de darrar och bävar för dig när de hör berättas om dig.”

Kung Sichon besegras

^26 (D) Och jag skickade sändebud från Kedemots öken^[c] till Sichon, kungen i Heshbon, med fridsamma ord och lät säga: ²⁷ ”Låt mig gå igenom ditt land. Jag ska strikt följa vägen utan att vika av åt höger eller vänster. ²⁸ Jag ska äta den mat som du vill sälja till mig för pengar och dricka det vatten som du vill ge mig för pengar. Låt mig bara passera igenom till fots ²⁹ – på samma sätt som Esaus barn, Seirs invånare, och moabiterna, Ars invånare, handlade mot mig – så att jag kan gå över Jordan in i det land som Herren vår Gud vill ge oss.”

^30 (E) Men Sichon, kungen i Heshbon, var inte villig att låta oss gå igenom hans land, för Herren din Gud hade förhärdat hans ande och gjort hans hjärta hårt för att ge honom i din hand, så som det är i dag. ³¹ Och Herren sade till mig: ”Se, jag börjar nu att ge Sichon och hans land till dig. Börja inta det så att du får hans land till besittning.”

³² Sichon drog då emot oss med allt sitt folk för att strida mot oss vid Jahas. ³³ Men Herren vår Gud överlämnade honom till oss, och vi slog honom, hans söner och allt hans folk. ³⁴ Vi intog vid den tiden alla hans städer och vigde^[d] alla män, kvinnor och barn i varje stad åt förintelse. Vi lät ingen komma undan. ³⁵ Bara boskapen tog vi som byte tillsammans med rovet från de städer vi intog. ³⁶ Från Aroer vid floden Arnons strand, och från staden i dalen ända till Gilead fanns ingen stad vars murar var för höga för oss. Herren vår Gud gav allt till oss. ³⁷ Men ammoniternas land lät du vara ifred, hela landsträckan längs Jabboks dalsänka och städerna i bergsbygden, alldeles som Herren vår Gud hade befallt.