² ”Räkna hela Israels menighet, alla män i varje stam och familj, varje namn för sig. ³ Du och Aron ska mönstra alla vapenföra Israels män från tjugo år och uppåt, häravdelning för häravdelning. ⁴ En man från varje stam, ett familjeöverhuvud, ska hjälpa er. ⁵ Här är namnen på männen som ska hjälpa er:

¹⁶ Dessa män var utsedda av menigheten och var ledare för sina fäders stammar, de var Israels stamhövdingar.

¹⁷ Mose och Aron tog dessa namngivna män ¹⁸ och sammankallade hela menigheten på första dagen i andra månaden. Folket infördes i förteckningen efter sina släkter och familjer, varje namn för sig, alla män från tjugo år och uppåt ¹⁹ som Herren hade befallt Mose. Så mönstrade han dem i Sinaiöknen.

⁴⁴ Dessa mönstrades av Mose och Aron och Israels hövdingar, tolv män som representerade var sin stamfamilj. ⁴⁵ Alla vapenföra israeliter från tjugo år och uppåt mönstrades alltså familjevis. ⁴⁶ Sammanlagt räknades 603 550 stridsdugliga män vid mönstringen.

⁴⁷ Leviternas fädernestam räknades dock inte i mönstringen tillsammans med de andra. ⁴⁸ Herren talade nämligen till Mose: ⁴⁹ ”Du ska inte räkna Levis stam i mönstringen av israeliterna. ⁵⁰ Du ska ge dem i uppdrag att bära förbundstecknets boning och utföra allt som hör samman med den och alla dess redskap och sköta om dem. De måste bo nära tältet ⁵¹ och när det ska flyttas är det leviternas sak att ta ner det och att sätta upp det igen vid nästa lägerplats. Om någon annan kommer nära det ska han dödas. ⁵² Varje israelit ska slå läger tillsammans och under eget banér, efter sina häravdelningar. ⁵³ Leviternas tält ska slås upp runt förbundstecknets boning för att Guds vrede inte ska komma över Israels meninghet. Leviterna är ansvariga för den och dess skötsel.”

⁵⁴ Alla dessa befallningar som Herren hade gett Mose efterföljdes av israeliterna.

² ”Räkna antalet män i Israel som är 20 år och äldre, familj för familj, alla vapenföra israeliter!”

David räknar sina soldater

(1 Krön 21:1-17)

24 Än en gång flammade Herrens vrede upp mot Israel och han hetsade David mot folket. ”Du ska genomföra en folkräkning i Israel och Juda”, sa han.

² Kungen sa till Joav och de andra officerarna: ”Far till Israels alla stammar och räkna allt folket, från Dan till Beer Sheva, och mönstra dem, så att jag får veta hur många de är.”

³ Men Joav svarade: ”Visserligen önskar jag att Herren ska öka vårt folk hundra gånger och att du själv ska få se det med egna ögon, min herre och kung, men varför måste vi räkna folket?” ⁴ Joav och de andra arméofficerarna fick dock böja sig för kungens ord och gick ut för att verkställa befallningen.^[a]

⁵ Först gick de över Jordan och slog läger söder om staden Aroer i dalen och fortsatte sedan genom Gad mot Jaser.^{[b] 6} Sedan gick de till Gilead och Tatim Hodshis land och till Dan och Ijon och vidare runt mot Sidon. ⁷ Därefter gick de till Tyros fästning och till hivéernas och kananéernas städer och slutligen söderöver till Negev i Juda och ända till Beer Sheva. ⁸ De genomkorsade alltså hela landet och slutförde sin uppgift på nio månader och tjugo dagar och kom tillbaka till Jerusalem. ⁹ Joav rapporterade resultatet av mönstringen för kungen, 800 000 stridsdugliga, svärdbeväpnade män i Israel, och 500 000 i Juda.

David accepterar Herrens straff

¹⁰ Men efter att folkräkningen hade slutförts, började Davids samvete oroa honom och han sa till Herren: ”Jag har begått en svår synd. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.”

¹¹ När David steg upp nästa morgon, kom Herrens ord till profeten Gad, Davids siare: ¹² ”Gå och säg till David: ’Så säger Herren: Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.’ ”

¹³ Gad gick till David och sa till honom: ”Gör ditt val: tre^[c] års hungersnöd i ditt land, tre månaders flykt undan dina fiender som förföljer dig, eller tre dagars pest i ditt land. Tänk över vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig!”

¹⁴ ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i Herrens händer, för Herrens barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.”

¹⁵ Herren sände då en pest över Israel redan samma morgon. Den varade till den utsatta tiden och 70 000 av landets invånare dog från Dan till Beer Sheva.

¹⁶ Men när ängeln räckte ut sin hand för att förgöra Jerusalem, ångrade Herren det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” Herrens ängel stod just då vid jevusén Aravnas tröskplats.

¹⁷ När David såg ängeln som dödade folket, sa han till Herren: ”Det är jag som har syndat och gjort orätt! Vad har denna min hjord gjort? Låt ditt straff drabba mig och min familj!”

David bygger ett altare

(1 Krön 21:18-27)

¹⁸ Samma dag kom Gad till David och sa till honom: ”Gå och bygg ett altare åt Herren på jevusén Aravnas tröskplats!”

¹⁹ Då gick David, som Herren hade befallt honom genom Gad. ²⁰ När Aravna tittade ut och såg kungen och hans män komma emot honom, gick han fram och bugade sig till marken för David ²¹ och frågade: ”Varför har min herre och kung kommit hit till sin tjänare?” David svarade: ”För att köpa tröskplatsen av dig. Jag ska bygga ett altare där åt Herren, så att folkets plåga upphör.” ²² ”Ta den, min herre och kung, och offra som du vill”, sa Aravna. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen och oken till ved! ²³ Aravna vill ge dig, kungen, alltsammans och må Herren ta emot dig nådigt!” ²⁴ Kungen svarade Aravna: ”Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det, för jag vill inte offra ett brännoffer till Herren, min Gud, som inte kostat mig någonting.” Så köpte David tröskplatsen och boskapen och betalade femtio siklar^[d] silver för dem.

²⁵ Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Och då svarade Herren på hans bön för landet och lät pesten upphöra i Israel.

Förberedelser för templet

(21:1—29:20)

Folkräkning och upptäckten av tempelplatsen

(2 Sam 24:1-17)

21 Men så reste sig Satan mot Israel och fick David att börja en folkräkning i Israel.

² David sa till Joav och folkets överbefälhavare: ”Gå och räkna israeliterna från Beer Sheva till Dan och meddela mig resultatet, så att jag får veta deras antal!” ³ Men Joav svarade: ”Må Herren föröka sitt folk hundra gånger! Är de inte alla dina undersåtar, min herre kung? Varför begär du, min herre, detta? Varför dra skuld över Israel?”

⁴ Joav fick dock böja sig för kungens ord, så Joav gick och besökte hela Israel och återvände sedan till Jerusalem. ⁵ Han rapporterade resultatet av mönstringen till David: i hela Israel fanns det 1 100 000 svärdbeväpnade män och 470 000 svärdbeväpnade män i Juda, ⁶ men han räknade inte med Levis och Benjamins stammar, för han fann kungens befallning avskyvärd. ⁷ Denna befallning misshagade också Gud, och han straffade därför Israel.

⁸ Då sa David till Gud: ”Jag har begått en svår synd när jag gjort detta. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.”

⁹ Då sa Herren till Gad, Davids siare: ¹⁰ ”Gå och säg till David: ’Så säger Herren: ”Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.” ’ ”

¹¹ Gad gick till David och sa till honom: ”Så säger Herren: ’Gör ditt val: ¹² tre års hungersnöd, tre månaders flykt för dina fiender utan att undkomma deras svärd, eller tre dagar av Herrens svärd, en dödlig pest som Herrens ängel ska låta komma över varje del av landet.’ Tänk över vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig.”

¹³ ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i Herrens händer, för Herrens barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.”

¹⁴ Herren sände då en pest över Israel och 70 000 män dog av den. ¹⁵ Gud sände en ängel för att förstöra Jerusalem, men när han skulle förstöra staden, såg Herren det och ångrade det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” Herrens ängel stod just då vid jevusén Ornans^[a] tröskplats.

¹⁶ David fick se Herrens ängel stå där mellan himmel och jord och peka mot Jerusalem med sitt dragna svärd. Då föll han och de äldste ner på sina ansikten, klädda i säcktyg.

¹⁷ David sa till Gud: ”Jag var väl den som gav befallning om folkräkningen! Jag är den som har syndat och gjort det onda. Men vad har denna min hjord gjort? Herre, min Gud, låt ditt straff drabba mig och min familj, men låt inte ditt eget folk plågas!”

¹⁸ Herrens ängel befallde då Gad att säga till David att gå upp och bygga ett altare åt Herren på jevusén Ornans tröskplats. ¹⁹ Då gick David, som Gad hade talat i Herrens namn. ²⁰ Ornan, som höll på att tröska vete, vände sig om och såg ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. ²¹ När David kom till Ornan och han såg honom, lämnade han tröskplatsen och bugade sig till marken för David.

²² ”Ge mig tröskplatsen”, sa David till Ornan. ”Jag ska bygga ett altare där åt Herren, så att folkets plåga upphör. Låt mig få den för full betalning.” ²³ ”Ta den, min herre och kung, och använd den som du vill”, sa Ornan till David. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen till ved och vete till matoffret. Jag ger dig alltsammans.” ²⁴ Kung David svarade Ornan: ”Nej, jag vill köpa det till fullt pris. Jag kan inte ta det som är ditt och ge det till Herren eller bära fram ett brännoffer som inte kostat mig någonting.” ²⁵ David betalade 600 siklar^[b] i guld för platsen. ²⁶ Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer på det och ropade till Herren. Och Herren svarade med eld från himlen på brännofferaltaret. ²⁷ Då befallde Herren ängeln att sticka svärdet i skidan.

²⁸ När David såg att Herren hade svarat på hans bön på jevusén Ornans tröskplats, offrade han där. ²⁹ Herrens boning, som Mose hade gjort i öknen, och brännofferaltaret fanns på offerplatsen i Givon vid den här tiden, ³⁰ men David hade inte vågat gå dit och tillbe, av fruktan för Herrens ängels svärd.