Mose slår på klippan och blir straffad

20 Israels folk kom fram till öknen Sin i den första månaden och slog läger vid Kades. Där dog Mirjam och man begravde henne.

² Det fanns då inte tillräckligt med vatten att dricka, och därför gjorde folket på nytt uppror mot Mose och Aron.

³ Om ändå vi också hade fått dö tillsammans med våra bröder som Herren dödade! skrek de åt Mose.

⁴ Ni har med avsikt lett oss ut hit i öknen för att bli av med oss och våra hjordar.

⁵ Varför tvingade ni oss att lämna Egypten, så att vi hamnade här på denna fruktansvärda plats? Var är det bördiga landet med säd, fikon, vin och granatäpplen ni lovade? Här finns ju inte ens tillräckligt med vatten att dricka!

⁶ Mose och Aron vände då om och gick till tabernaklets ingång, där de föll ner inför Herren, och Herrens härlighet visade sig för dem.

⁷ Och Herren sa till Mose:

⁸ Ta staven! Sedan ska du och Aron sammankalla allt folket. Medan de ser på ska du tala till klippan där borta. Då kommer den att ge er vatten. Du ska ge dem vatten ur klippan, och det kommer att räcka åt både folket och boskapen!

⁹ Mose gjorde som han hade blivit tillsagd. Han tog staven från platsen där den var förvarad inför Herren,

¹⁰ och tillsammans med Aron uppmanade han folket att samlas vid klippan. Han höjde rösten och ropade: Lyssna ni upprorsmakare! Måste jag ordna vatten åt er ur klippan?

¹¹ Men i stället för att tala till klippan lyfte Mose sin arm och slog med staven två gånger på den. Vatten forsade fram, och folket och all boskap drack.

¹² Men Herren sa till Mose och Aron: Därför att ni inte trodde på mig och inte håller mig för helig i Israels folks ögon, ska ni inte få leda dem in i det land som jag har lovat dem!

¹³ Platsen fick namnet Meriba, som betyder uppror. Där satte sig Israels folk upp mot Herren, och där visade Herren dem sin helighet.

Israel får inte passera genom Edom

¹⁴ Medan Mose var i Kades, sände han budbärare till kungen i Edom och sa: Vi är ättlingar till din bror Israel. Du känner till vår sorgliga historia,

¹⁵ hur våra förfäder drog ner till Egypten och blev slavar åt egyptierna.

¹⁶ Men när vi ropade till Herren hörde han oss och sände sin ängel att leda oss ut ur Egypten. Nu är vi här i Kades och har slagit läger vid ditt lands gränser.

¹⁷ Låt oss få passera genom ditt land. Vi ska inte marschera genom era åkrar eller vingårdar, och vi ska inte dricka vatten ur era källor. Vi ska hålla oss till huvudvägen och varken vika av åt höger eller vänster förrän vi passerat ditt land.

¹⁸ Men kungen i Edom svarade: Håll er borta härifrån! Om ni försöker komma in i mitt land, så ska jag möta er med svärd!

¹⁹ Men vi kommer att marschera längs huvudvägen, invände de israeliska sändebuden. Och vi tänker inte ens dricka ert vatten utan att betala vad ni begär för det. Det enda vi önskar är att få passera genom landet.

²⁰ Men kungen i Edom var orubblig. Han varnade dem på nytt med orden: Håll er härifrån! Sedan mobiliserade han sin armé och marscherade mot gränsen med sina styrkor.

^21-22 Och eftersom Edom vägrade att låta Israel passera genom sitt land, vände man tillbaka från Kades till berget Hor.

Aron dör

²³ När de var vid gränsen till Edoms land sa Herren till Mose och Aron:

²⁴ Nu är tiden inne för Aron att dö. Han ska inte komma in i det land som jag har gett Israels folk, därför att ni båda handlade i strid mot mina instruktioner när det gällde vattnet i Meriba.

²⁵ Ta med dig Aron och hans son Eleasar upp på berget Hor.

²⁶ Där ska du ta av Aron hans prästkläder och sätta dem på hans son Eleasar. Sedan ska Aron dö där uppe.

²⁷ Mose gjorde som Herren sagt, och de tre gick tillsammans upp på berget Hor medan allt folket såg på.

²⁸ När de kom upp till toppen, tog Mose av Aron hans prästkläder och satte dem på hans son Eleasar. Sedan dog Aron. Mose och Eleasar gick tillbaka ner,

²⁹ och när folket fått beskedet om Arons död sörjde man honom i trettio dagar.