4 Mosebok 14
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
14 Då började folket att klaga och gråta högt, och de fortsatte hela natten.
2 Deras röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron.Tänk om vi hade fått dö i Egypten, klagade de, eller åtminstone här i öknen,
3 i stället för att bli dödade i det landet. Ja, Herren kommer att döda oss där, och våra hustrur och små barn kommer att bli slavar. Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!
4 Det förslaget spred sig i hela lägret, och man ropade: Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!
Mose ber för de upproriska
5 Då föll Mose och Aron ner på marken med ansiktena mot jorden,
6 och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, rev sönder sina kläder
7 och sa till allt folket: Det är ett underbart land vi har framför oss,
8 och Herren älskar oss. Han kommer att hjälpa oss att komma in i landet, för han har ju gett oss det. Det är oerhört bördigt, ett land som flyter av mjölk och honung!
9 Gör inte uppror mot Herren nu. Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Vi kommer att klara av dem, för Herren är med oss, och det är oss han beskyddar och inte dem! Sluta nu upp med att vara rädda!
10-11 Men den enda reaktionen på deras vädjan blev att man hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet, och Herren sa till Mose: Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla under som de har sett mig göra?
12 Jag ska göra dem arvlösa och utrota dem i pest, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!
13 Men vad ska egyptierna tänka när de får höra talas om det? frågade Mose Herren. De känner ju mycket väl till hur du visade din makt och räddade ditt folk.
14 De har berättat det för invånarna i det här landet, så de är väl medvetna om att du står på Israels sida och att du talar med folket ansikte mot ansikte. De ser molnet och elden över oss, och de vet att det är du som beskyddar oss dag och natt.
15 Om du nu dödar ditt folk, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga:
16 'Herren var tvungen att döda dem, därför att han inte kunde ta hand om dem i öknen. Han var inte så stark att han kunde leda dem in i det land som han hade lovat att ge dem.'
17-18 Herre, visa nu din väldiga makt och ditt tålamod genom att förlåta oss våra synder, och visa oss din kärlek. Förlåt oss! Vi vet att du inte kan låta synden få vara ostraffad, utan du straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generation.
19 Jag vädjar till dig, Herre: förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd och kärlek. Förlåt dem, så som du har förlåtit dem förut, allt sedan vi lämnade Egypten.
Guds straff - fyrtio år i öknen
20-21 Då sa Herren: Jag ska förlåta dem, som du har begärt. Men jag lovar vid mitt eget namn, att lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet,
22 lika visst ska ingen av dessa som sett min härlighet, och som tio gånger har vägrat lyda mig, och som har sett alla de under jag gjort både i Egypten och i öknen,
23 ingen av dem ska få se det land som jag lovat deras förfäder.
24 Men med min tjänare Kaleb är det annorlunda. Han har lytt mig. Honom ska jag leda in i det land han har undersökt, och hans ättlingar ska också få sin del av landet.
25 Men eftersom Israels folk är så uppskrämt av amalekiterna och kananeerna som bor i dalarna, så måste ni i morgon vända tillbaka ut i öknen, i riktning mot Röda havet.
26-27 Hur länge tänker detta folk fortsätta att klaga på mig? sa Herren när han talade med Mose och Aron. Jag har hört allt de sagt.
28 Men säg så här till dem: 'Herren lovar att han ska göra just det som ni fruktat för.
29 Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er som är tjugo år eller äldre, och som har klagat på mig,
30 ska få komma in i det utlovade landet utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Ni sa att era barn skulle bli slavar åt landets folk. Ja, nu tänker jag föra era barn in i landet i stället för er. De ska få ärva det som ni förkastade,
32 och era döda kroppar ska bli kvar i öknen.
33 Och era barn ska tvingas att bli herdar i öknen i fyrtio år. På det sättet ska ni få betala för er trolöshet, ända tills den sista av er ligger död i öknen.
34-35 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar, men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd, och jag ska lära er vad det betyder att förkasta mig. Jag, Herren, har talat. Och kom ihåg att alla som varit med och sammansvurit sig mot mig ska dö här i öknen.'
36-38 De tio spejarna som hade förorsakat upproret mot Herren genom att skrämma folket, blev därefter dödade inför Herren. Det var bara Josua och Kaleb som fick leva.
39 Sedan blev det en oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade för folket vad Gud hade sagt.
Folket går vidare utan Gud
40 Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot det utlovade landet.Här är vi nu! sa de. Vi förstår att vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss.
41 Det är för sent, sa Mose. Ni lyder inte Herren och följer inte hans order om att gå tillbaka ut i öknen.
42 Ni kommer att krossas av fienden om ni försöker genomföra era planer, för Herren är inte med er.
43 Ni vet väl att amalekiterna och kananeerna finns där! Nu när ni har övergett Herren kommer han att överge er.
44 Men de fortsatte in i bergsbygden, trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret.
45 Då kom amalekiterna och kananeerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.
4 Mosebok 14
Svenska 1917
14 Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den natten.
2 Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
3 Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten.»
4 Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten.»
5 Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet.
6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
7 och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
8 Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och honung.
9 Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN; frukten icke för dem.»
10 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.
11 Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
12 Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
13 Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
14 och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten.
15 Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
16 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i öknen.'
17 Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt:
18 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.'
19 Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.»
20 Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
21 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full av HERRENS härlighet:
22 av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava frestat mig och icke velat höra min röst,
23 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
24 Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det.
25 Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
26 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
27 »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
28 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
29 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig.
30 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat.
32 I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen.
33 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
34 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.'
35 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö.»
36 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
37 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
38 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.
39 Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset.
40 Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.»
41 Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl.
42 HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
43 Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder.»
44 Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
45 Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica