Add parallel Print Page Options

23 Då sände konungen åstad män som församlade till honom alla de äldste i Juda och Jerusalem.

Och konungen gick upp i HERRENS hus, och alla Juda män och alla Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och profeterna, ja, allt folket, ifrån den minste till den störste. Och han läste upp för dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus

Och konungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt hjärta och av all själ, och upprätthålla detta förbunds ord, dem som voro skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i förbundet.

Därefter bjöd konungen översteprästen Hilkia och prästerna näst under honom, så ock dem som höllo vakt vid tröskeln, att de skulle föra bort ur HERRENS tempel alla de redskap som voro gjorda åt Baal och Aseran och åt himmelens hela härskara. Och han lät bränna upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men askan efter dem lät han föra till Betel.

Han avsatte ock de avgudapräster som Juda konungar hade tillsatt, för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer och runt omkring Jerusalem, så ock dem som tände offereld åt Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himmelens hela härskara.

Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den allmänna begravningsplatsen.

Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus, dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.

Och han lät föra alla prästerna bort ifrån Juda städer och orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från Geba ända till Beer-Seba; och han bröt ned offerhöjderna vid stadsportarna, både den som låg vid ingången till stadshövitsmannen Josuas port och den som låg till vänster, när man gick in genom stadsporten.

Dock fingo offerhöjdsprästerna icke stiga upp till HERRENS altare i Jerusalem; de fingo allenast äta osyrat bröd ibland sina bröder.

10 Han orenade ock Tofet i Hinnoms barns dal, för att ingen skulle låta sin son eller dotter gå genom eld, till offer åt Molok.

11 Och han skaffade bort de hästar som Juda konungar hade invigt åt solen och ställt upp så, att man icke kunde gå in i HERRENS hus, vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim; och solens vagnar brände han upp i eld.

12 Och altarna på taket över Ahas' sal, vilka Juda konungar hade låtit göra, och de altaren som Manasse hade låtit göra på de båda förgårdarna till HERRENS hus, dem bröt konungen ned; sedan skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons dal.

13 Och offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg, vilka Salomo, Israels konung, hade byggt åt Astarte, sidoniernas styggelse, åt Kemos, Moabs styggelse, och åt Milkom, Ammons barns skändlighet, dem orenade konungen.

14 Han slog sönder stoderna och högg ned Aserorna; och platsen där de hade stått fyllde han med människoben.

15 Också altaret i Betel, den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son, hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare med offerhöjden bröt han ned; därefter brände han upp offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände tillika upp Aseran.

16 När då Josia såg sig om och fick se gravarna som voro där på berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och brände upp dem på altaret och orenade det så -- i enlighet med det HERRENS ord som hade blivit förkunnat av gudsmannen som förkunnade att detta skulle ske.

17 Och han frågade: »Vad är det för en vård som jag ser där?» Folket i staden svarade honom: »Det är den gudsmans grav, som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske, som du nu har gjort.»

18 Då sade han: »Låten honom vara; ingen må röra hans ben.» Så lämnade man då hans ben i fred, och tillika benen av den profet som hade kommit dit från Samarien.

19 Därjämte skaffade Josia bort alla de offerhöjdshus i Samariens städer, som Israels konungar hade byggt upp, och med vilka de hade kommit förtörnelse åstad; och han gjorde med dem alldeles på samma sätt som han hade gjort i Betel.

20 Och alla offerhöjdspräster som funnos där slaktade han på altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han tillbaka till Jerusalem.

21 Och konungen bjöd allt folket och sade: »Hållen HERRENS, eder Guds, påskhögtid, såsom det är föreskrivet i denna förbundsbok.»

22 Ty en sådan påskhögtid hade icke blivit hållen sedan den tid då domarna dömde Israel, icke under Israels konungars och Juda konungars hela tid.

23 Först i konung Josias adertonde regeringsår hölls en sådan HERRENS påskhögtid i Jerusalem.

24 Därjämte skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen, husgudarna och de eländiga avgudarna, och alla styggelser som voro att se i Juda land och i Jerusalem, på det att han skulle upprätthålla lagens ord, dem som voro skrivna i den bok som prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.

25 Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade vänt sig till HERREN, i enlighet med Moses hela lag; och efter honom uppstod ej heller någon som var honom lik.

26 Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu hans vrede hade blivit upptänd mot Juda, för allt det varmed Manasse hade förtörnat honom.

27 Och HERREN sade: »Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, så ock det hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.»

28 Vad nu mer är att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

29 I hans tid drog Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot konungen i Assyrien, till floden Frat. Då tågade konung Josia emot honom, men blev dödad av honom vid Megiddo, under första sammandrabbningen.

30 Och hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort ifrån Megiddo till Jerusalem och begrovo honom i hans grav. Men folket i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom till konung efter hans fader.

31 Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Hamutal, Jeremias dotter, från Libna.

32 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder hade gjort.

33 Och Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla i Hamats land och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem; och han pålade landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.

34 Och Farao Neko gjorde Josias son Eljakim till konung i hans fader Josias ställe och förändrade hans namn till Jojakim. Men Joahas tog han med sig, och denne kom så till Egypten och dog där.

35 Och Jojakim betalade ut silvret och guldet åt Farao; men han måste skattlägga landet för att kunna utbetala dessa penningar enligt Faraos befallning. Efter som var och en av folket i landet blev uppskattad, indrevs från dem silvret och guldet, för att sedan utbetalas åt Farao Neko.

36 Jojakim var tjugufem år gammal, när han blev konung; och han regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Sebida, Pedajas dotter, från Ruma.

37 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder hade gjort.

24 I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan avföll han från honom.

Då sände HERREN över honom kaldéernas; araméernas, moabiternas och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att förgöra det -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sina tjänare profeterna.

Ja, det var efter HERRENS ord som detta kom över Juda, i det att han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade begått och för allt vad denne hade förövat,

jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.

Vad nu mer är att säga om Jojakim och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

Och Jojakim gick till vila hos sina fäder. Och hans son Jojakin blev konung efter honom.

Därefter drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat.»

Jojakin var aderton år gammal, när han blev konung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Nehusta, Elnatans dotter, från Jerusalem.

Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader hade gjort.

10 På den tiden drogo den babyloniske konungen Nebukadnessars tjänare upp till Jerusalem, och staden blev belägrad.

11 Och Nebukadnessar, konungen i Babel, kom till staden, medan hans tjänare belägrade den.

12 Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel, med sin moder och med sina tjänare, sina hövitsmän och hovmän; och konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde regeringsår.

13 Och han förde bort därifrån alla skatter i HERRENS hus och skatterna i konungshuset, han lösbröt ock beläggningen från alla gyllene föremål som Salomo, Israels konung, hade låtit göra för HERRENS tempel, detta i enlighet med vad HERREN hade hotat.

14 Och han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän och alla tappra stridsmän; tio tusen förde han bort, jämväl alla timmermän och smeder. Inga andra lämnades kvar än de ringaste av folket i landet.

15 Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel,

16 så ock alla stridsmännen, sju tusen, och timmermännen och smederna, ett tusen, allasammans raska och krigsdugliga män. Dessa fördes nu av den babyloniske konungen i fångenskap till Babel.

17 Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.

18 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias dotter, från Libna.

19 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim hade gjort.

20 Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.

25 Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden; på tionde dagen i månaden, kom Nebukadnessar, konungen i Babel, med hela sin här till Jerusalem och belägrade det; och de byggde en belägringsmur runt omkring det.

Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias elfte regeringsår.

Men på nionde dagen i månaden var hungersnöden så stor i staden, att mängden av folket icke hade något att äta.

Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde om natten genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden; och folket tog vägen åt Hedmarken till.

Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp honom på Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och skingrat sig.

Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske konungen i Ribla; där höll man rannsakning och dom med honom.

Och Sidkias barn slaktade man inför hans ögon, och på Sidkia själv stack man ut ögonen; och man fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom till Babel.

I femte månaden, på sjunde dagen i månaden, detta i den babyloniske konungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom den babyloniske konungens tjänare Nebusaradan, översten för drabanterna, till Jerusalem.

Denne brände upp HERRENS hus och konungshuset: ja, alla hus i Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i eld.

10 Och murarna runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig,

11 och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock den övriga hopen, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna, bort i fångenskap.

12 Men av de ringaste i landet lämnade översten för drabanterna några kvar till vingårdsmän och åkermän.

13 Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde kopparen till Babel.

14 Och askkärlen, skovlarna, knivarna, skålarna och alla kopparkärl som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort.

15 Likaledes tog översten för drabanterna bort fyrfaten och offerskålarna, allt som var av rent guld eller av rent silver.

16 Vad angår de två pelarna, havet, som var allenast ett, och bäckenställen, som Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas.

17 Aderton alnar hög var den ena pelaren, och ovanpå den var ett pelarhuvud av koppar, och pelarhuvudet var tre alnar högt, och ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt omkring, alltsammans av koppar; och likadant var det på den andra pelaren, över nätverket.

18 Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt vid tröskeln,

19 och från staden tog han en hovman, den som var anförare för krigsfolket, och fem av konungens närmaste män, som påträffades i staden, så ock sekreteraren, den härhövitsman som plägade utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män av landets folk, som påträffades i staden --

20 dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem till den babyloniske konungen i Ribla.

21 Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land. blev Juda bortfört från sitt land.

22 Men över det folk som blev kvar i Juda land, det folk som Nebukadnessar, konungen i Babel, lät bliva kvar där, satte han Gedalja, son till Ahikam, son till Safan.

23 När då alla krigshövitsmännen jämte sina män fingo höra att konungen i Babel hade satt Gedalja över landet, kommo de till Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son, Johanan, Kareas son, netofatiten Seraja, Tanhumets son, och Jaasanja, maakatitens son, med sina män.

24 Och Gedalja gav dem och deras män sin ed och sade till dem: »Frukten icke för kaldéernas tjänare. Stannen kvar i landet, och tjänen konungen i Babel, så skall det gå eder väl.»

25 Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till Elisama, av konungslig börd, och hade med sig tio män, och de slogo ihjäl Gedalja, så ock de judar och kaldéer som voro hos honom i Mispa.

26 Då bröt allt folket upp, från den minste till den störste, tillika med krigshövitsmännen, och begav sig till Egypten; ty de fruktade för kaldéerna.

27 Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel -- samma år han blev konung -- Jojakin, Juda konung, till nåder och befriade honom ur fängelset;

28 Och han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen bland de konungar som voro hos honom i Babel.

29 Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord, så länge han levde.

30 Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen, visst för var dag, så länge han levde.

Josia gör slut på all avgudadyrkan

(2 Krön 34:3-7; 34:29-33)

23 Då kallade kungen samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. Han gick upp till Herrens hus, tillsammans med alla män i Juda, alla invånarna i Jerusalem, präster och profeter och allt folk, både små och stora. Han läste för dem allt som stod i förbundsboken som upptäckts i Herrens hus. Kungen stod vid sin pelare och förnyade inför Herren förbundet, så att de skulle hålla sig till Herren, lyda hans bud, förordningar och föreskrifter och med hela sitt hjärta och sin själ fullgöra bestämmelserna som boken föreskrev. Och hela folket trädde in i förbundet.

Sedan befallde kungen översteprästen Hilkia och de övriga prästerna och tempelvakten att föra ut ur Herrens tempel alla föremål som hade tillverkats för Baal, Ashera och himlens hela härskara. De brände upp alltsammans i Kidrons dal utanför Jerusalem, och fraktade sedan askan till Betel. Josia avsatte också de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereldar på offerplatserna över hela Juda och omkring Jerusalem, alla de som hade bränt rökelse till Baal, solen, månen, stjärnorna och himlens hela härskara. Han tog bort asherapålen från Herrens hus och förde den till Kidrons dal, där han brände upp den. Han krossade den till stoft och strödde ut askan över den allmänna begravningsplatsen. Han rev också ner husen runt Herrens hus där de manliga prostituerade höll till och där kvinnorna vävde tyg åt Ashera.

Josia lät hämta alla Herrens präster från Judas städer och orenade offerplatserna där de hade tänt offereld, från Geva till Beer Sheva. Han rev ner offerplatserna vid portarna, vid Josuas, Jerusalems borgmästares, port, som ligger till vänster om stadsporten. Prästerna från offerhöjderna fick inte göra tjänst vid Herrens altare i Jerusalem, men de åt av det osyrade brödet tillsammans med de andra prästerna.

10 Sedan orenade Josia Tofet i Ben-Hinnoms dal, för att ingen skulle kunna offra sin son eller dotter i eld till Molok. 11 Han tog bort de hästar, som Juda kungar hade invigt åt solen. De stod vid ingången till Herrens hus, intill hovmannen Netan-Meleks rum i förgården. Han brände upp solvagnarna. 12 Han rev också ner de altaren som Juda kungar hade byggt på taket intill Achas övre sal och de altaren Manasse hade byggt på de båda förgårdarna till Herrens hus. Han slog sönder dem alla, och gruset av dem kastade han i Kidrons dal.

13 Sedan orenade han offerplatserna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg, de som Israels kung Salomo hade byggt åt Astarte, sidoniernas vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas avskyvärde gud. 14 Josia slog sönder stenstoderna och högg ner asherorna. Han täckte platsen där de stått med människoben. 15 Han rev också ner offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, hade byggt i Betel, när han förledde Israel att synda. Han brände offerplatsen och krossade allting till grus och brände upp asherapålen.

16 När Josia såg sig omkring, fick han syn på gravarna på bergssluttningen. Då lät han benen i dem brännas på altaret för att orena det, i enlighet med det Herrens ord som gudsmannen förkunnat[a] skulle ske med dessa ting.

17 ”Vad är det för monument där borta?” frågade han. ”Det är gudsmannens grav”, svarade männen från staden. ”Han kom från Juda, och det var han som förutsade det du just nu har gjort på altaret i Betel!” 18 ”Låt då den graven vara och rör inte hans ben!” svarade kungen. Man lämnade hans grav i fred och rörde inte heller benen av den profet som kom från Samaria.

19 Josia förstörde alla templen på offerplatserna i Samariens städer. De hade byggts av Israels kungar och väckt Herrens vrede. Men nu gjorde Josia med dem på samma sätt som han gjort i Betel. 20 Han avrättade prästerna som fanns på offerplatserna på altarena och brände människoben på dem. Sedan återvände han till Jerusalem.

Josia utlyser ett påskfirande

(2 Krön 35:1; 35:8-19)

21 Kungen gav också befallning om att folket skulle fira påskhögtiden till Herrens, deras Guds, ära, precis som det var föreskrivet i förbundsboken. 22 Det hade inte firats någon sådan påsk sedan domarnas tid i Israel och inte någon gång under alla dessa år i vare sig Israel eller Juda. 23 Först under kung Josias artonde regeringsår firades denna påsk till Herrens ära i Jerusalem.

24 Josia gjorde sig också av med andebesvärjarna och spåmännen, husgudar och avgudar, alla vidrigheter som fanns i Juda och i Jerusalem. Han följde de lagar som fanns i den bok som prästen Hilkia hade hittat i Herrens hus. 25 Ingen kung, vare sig före eller efter Josia, har så som han omvänt sig till Herren av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft och följt hela Moses lag.

26 Men Herrens vrede som flammat upp brann trots allt fortfarande mot Juda för allt det onda som Manasse hade gjort och som väckt hans vrede. 27 ”Jag ska fördriva Juda precis som jag har fördrivit Israel”, sa Herren. ”Jag ska förkasta min utvalda stad Jerusalem och det tempel där jag hade sagt: ’Mitt namn skall vara där.[b]’ ”

28 Josias historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

29 På hans tid tågade farao Neko, kungen av Egypten, för att strida mot den assyriske kungen vid floden Eufrat, och kung Josia drog ut för att möta honom. Men när de möttes vid Megiddo blev han dödad. 30 Josias tjänare förde hans kropp i en vagn från Megiddo till Jerusalem och begravde honom i hans grav. Hans son Joachas smordes av folket i landet till kung efter honom.

Joachas regerar i Juda

(2 Krön 36:2-4)

31 Joachas var tjugotre år när han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. 32 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans förfäder hade gjort.

33 Farao Neko lät tillfångata honom i Rivla i Hamat och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem. Han krävde av landet tre och ett halvt ton silver och trettiofem kilo[c] guld i skatt.

34 Farao Neko insatte sedan Josias son Eljakim till kung efter sin far, och han ändrade hans namn till Jojakim. Men kung Joachas fördes till Egypten, där han sedan dog. 35 Jojakim betalade silvret och guldet till farao. Men han måste beskatta landet för att kunna betala den skatt som den egyptiske kungen fordrade. Av var och en indrevs hans andel av silvret och guldet och betalades till farao Neko.

Jojakim regerar i Juda

Början av exilen till Babylon

36 Jojakim var tjugofem år när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i elva år. Hans mor hette Sevudda och var dotter till Pedaja från Ruma.

37 Jojakim gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som sina förfäder.

24 Under kung Jojakims regering anföll kung Nebukadnessar från Babylonien. Jojakim fick underkasta sig honom i tre år, men sedan gjorde han uppror. Herren skickade då rövarband från kaldéerna, araméerna, moabiterna och ammoniterna mot Juda för att krossa det, precis som han förutsagt genom sina tjänare profeterna. Dessa olyckor drabbade Juda på Herrens direkta befallning. Han ville fördriva dem på grund av Manasses synder och allt han gjort och utgjutit oskyldigt blod, så mycket att han hade fyllt Jerusalem med det oskyldiga blodet. Herren ville inte förlåta detta.

Jojakims historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

Jojakin regerar i Juda

(2 Krön 36:9-10)

När Jojakim dog och gick till vila hos sina förfäder, blev hans son Jojakin kung efter honom. Den egyptiske kungen kom inte tillbaka mer från sitt land, för kungen i Babylonien hade intagit det område som tillhört Egypten, från Egyptens gränsflod till floden Eufrat.

Jojakin var arton år när han blev kung, och han regerade i tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Nechushta och var dotter till Elnatan från Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans far hade gjort.

10 Vid denna tid drog den babyloniske kungen Nebukadnessars arméer mot Jerusalem och belägrade staden. 11 Nebukadnessar kom själv dit medan hans trupper belägrade staden. 12 Kung Jojakin av Juda, hans mor, alla hans ämbetsmän och hovmän kapitulerade för honom. Kungen av Babylonien tillfångatog Jojakin i sitt åttonde regeringsår.

13 Nebukadnessar förde bort alla skatter från Herrens tempel och det kungliga palatsets skattkammare, och alla guldföremål som Israels kung Salomo hade låtit tillverka för Herrens hus, allt i enlighet med vad Herren tidigare sagt. 14 Nebukadnessar förde bort hela Jerusalem till exilen: alla officerare och krigare, hantverkare och smeder, sammanlagt 10 000 fångar. Det var bara de fattigaste som blev kvar i landet. 15 Nebukadnessar förde bort Jojakin, kungens mor, hans hustrur, ämbetsmännen och de mäktiga i landet från Jerusalem till Babylon. 16 Soldaterna som fördes bort var 7 000 till antalet, alla krigsdugliga, och hantverkarna och smederna uppgick till 1 000. Den babyloniske kungen förde dem med sig i fångenskap till Babylon. 17 Han utsåg kung Jojakins farbror Mattanja till ny kung, och han ändrade hans namn till Sidkia.

Sidkia regerar i Juda

(2 Krön 36:11-14; Jer 52:1-3)

18 Sidkia var tjugoett år gammal när han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. 19 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som Jojakim hade gjort.

20 Herren förkastade till sist i sin vrede både Jerusalem och Juda.

Jerusalem erövras av Nebukadnessar

(2 Krön 36:15-20; Jer 39:1-10; 52:4-27)

Men Sidkia gjorde uppror mot kungen i Babylonien.

Babylonska fångenskapen av Jerusalem

25 I Sidkias nionde regeringsår, på den tionde dagen i tionde månaden, kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, tågande med hela sin armé mot Jerusalem och belägrade det. De byggde en belägringsvall omkring staden. Belägringen varade ända till kung Sidkias elfte regeringsår.

På nionde dagen i månaden var hungersnöden i staden så svår att folket inte längre hade någon mat i landet. Då stormades staden, och alla trupper flydde på natten genom en port som fanns mellan de båda murarna i närheten av den kungliga trädgården, medan de kaldeiska[d] trupperna omringade staden. De flydde mot Jordandalen. Den kaldeiska armén förföljde kungen och tog honom till fånga på Jerikoslätten. Alla hans män lämnade honom och skingrades. Kaldéerna grep honom och förde honom till den babyloniske kungen i Rivla, där denne dömde honom. De avrättade hans söner inför honom, och sedan stack man ut ögonen på honom, band honom med kopparkedjor och förde honom till Babylon.

Jerusalem läggs i ruiner

På sjunde dagen i femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadnessars nittonde regeringsår kom Nebusaradan, befälhavaren för livgardet och en av den babyloniske kungens tjänare, till Jerusalem. Han brände ner Herrens hus, kungapalatset och även alla andra byggnader av värde i Jerusalem. 10 De kaldeiska trupperna som han var befälhavare för rev ner Jerusalems murar. 11 Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, förde bort i exil resten av dem som var kvar i staden, tillsammans med de desertörer som hade gått över till den babyloniske kungen, 12 men några av de fattigaste i landet lämnade befälhavaren kvar för att sköta om vingårdar och åkrar.

13 Kaldéerna högg ner kopparpelarna i Herrens hus, ställningen och kopparhavet som fanns där och tog med sig kopparn till Babylonien. 14 De tog också kärlen, skovlarna, knivarna, fyrfaten och alla kopparföremål som användes i gudstjänsten. 15 Befälhavaren för livgardet tog också fyrfaten och offerskålarna och allt annat av rent silver och guld.

16 Pelarna, kopparhavet och ställningen, som Salomo låtit göra till Herrens hus, utgjorde allt som allt så mycket koppar att det inte gick att väga.

17 Pelarna var nio meter höga och hade 1,5 meter höga ornament i form av granatäpplen som dekoration runt pelarhuvudet. Allt var gjort av koppar.

18 Befälhavaren för livgardet tog till fånga översteprästen Seraja och prästen närmast honom, Sefanja, samt tre av dörrvakterna. 19 Från staden tog han en hovman som var befälhavare i armén, fem av kungens närmaste män i staden, och sekreteraren åt den överbefälhavare som skrev ut folket till krigstjänst, samt ytterligare sextio män i staden. 20 Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, tog dem och förde dem till den babyloniske kungen i Rivla. 21 Den babyloniske kungen lät avrätta dem i Rivla i Hamat.

Så fördes Juda bort från sitt land.

Jerusalem efter kapitulationen

(Jer 40:7-9; 41:1-3)

22 Nebukadnessar, kungen av Babylonien, satte Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, till ledare för dem som blev kvar i Juda. 23 Befälhavarna för armén och deras män fick höra att kungen av Babylonien hade utsett Gedalja som ledare. De kom då till honom i Mispa: Ismael, Netanjas son, Jochanan, Kareachs son, Seraja, Tanchumets son från Netofa, Jaasanja, maakatitens son, och deras män. 24 Gedalja gav dem och deras män sin ed och sa: ”Var inte rädda för de kaldeiska officerarna! Stanna här i landet och tjäna kungen av Babylonien, så ska det gå er väl.” 25 Men i sjunde månaden kom Ismael, Netanjas son, och Elishamas sonson, som var av kunglig släkt, tillsammans med tio män till Mispa. Där dödade de Gedalja och de judar och kaldéer som var hos honom. 26 Då flydde allt folk, små såväl som stora, tillsammans med officerarna, till Egypten, för de var rädda för kaldéerna.

Jojakin benådas

(Jer 52:31-34)

27 Under det trettiosjunde året som Judas kung Jojakin var i fångenskap, den tjugosjunde dagen i tolfte månaden, samma år som Evil Merodak blev kung i Babylonien, benådade denne Jojakin, Juda kung, och frigav honom ur fängelset. 28 Han talade vänligt till honom och gav honom den främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babylon. 29 Jojakin fick lägga av sig fångdräkten och alltid äta vid kungens bord under resten av sitt liv. 30 Så länge han levde gav kungen honom också ett dagligt underhåll.

Footnotes

  1. 23:16 Septuaginta tillägger här: den gången Jerobeam stod vid altaret under högtiden. Josia vände nu blicken åt ett annat håll och upptäckte graven där gudsmannen vilade, han som hade uttalat dessa ord
  2. 23:27 1 Kung 8:29
  3. 23:33 Ordagrant: 100 talenter…en talent.
  4. 25:4 Samma som babylonska.